Cornelia är tillbaka med sitt andra album No Dancing Queen (Element Music). En skön artpop-platta med elektroniska inslag, som ändå har en ganska tidlös känsla. Den känns också som ett stort steg framåt om man jämför med debuten, som kom redan 1998.

Cornelia heter Sojdelius i efternamn och är gift med Eric Gadd. Denne står som medproducent på plattan och har även varit med och skrivit en del av låtarna.
Hon vet att det kan på sätt och vis tyckas märkligt att hon inte samarbetat med sin man förrän nu, men menar att de genom åren haft en sund skepsis inför att både leva och arbeta ihop.
— Det kan vara känsligt på många sätt. Men vi löste det så att vi inte satt i samma rum och tragglade, utan lämnade och utbytte idéer att jobba med, och sedan presenterade vi resultatet för varandra. Vi är ganska olika, både musikaliskt och som människor, så det var alltid spännande.
Jag träffar Cornelia bara fem veckor innan plattan ska distribueras ut i butik, men det är mycket jobb som återstår. Eric gör de sista mixarna, sedan ska albumet mastras och Cornelia lägga sista handen vid konvolutet, som hon själv formgivit.
Det känns därför ganska passande att den aktuella singeln är en cover på Womack & Womacks Teardrops. De var ju också en musikaliskt självförsörjande familj.
— Ja, skrattar Cornelia, och håller med om att det finns paralleller.
— Det enda som saknas är väl att jag drar in någon släkting för att spela lite halvtafflig synt!
Jag ber henne ge oss historien bakom några låtar. Vad har hon att säga om den givna singelkandidaten Happy On A Rainy Day, till exempel?
— Den är skriven tillsammans med Kit Hain, den i New York boende engelskan som jag började skriva med för några år sedan. Det var lite jobbigt när jag kom till henne en dag, för hon höll ett litet tal som gick ut på att hon tyckte att jag hade skrivit för mycket sorgligt, att man måste ha lite uppåtlåtar också. Det smög sig säkert in eftersom ordet “happy” kom med i titeln. Men det blev en bra kontrast. Och det är för övrigt den senaste låt vi skrivit!
The One I Love är spännande och sticker ut lite från resten.
— Det var Eric som kom på refrängmelodin. Den kändes hög och svårsjungen. Men det inspirerade mig till att göra den på ett lite musikal- eller operainspirerat sätt, även i körerna. Jag fick leka lite med rösten och resultatet blev väl någon sorts art-musikalpop.
My Eden skrev Cornelia ihop med Kit men man arrangerade aldrig upp den då, så det var knappt den fanns inspelad.
— Vi har sedan dess har gjort den i olika versioner men har i slutändan skalat av den så mycket som möjligt. För det här är en låt som jag tyckt om att spela live, ensam med Wurlitzerpianot. Den passar för det och är en av mina personliga favoriter på plattan.
Open Arms är en countryflirt och började, som sig bör den i genren, med ett gitarrkomp.
— Vi har lyssnat en del på country på senaste tiden, särskilt Alison Krauss som är en favorit. Men även Dolly Parton och Dixie Chicks har inspirerat. Det som varit så befriande med country är att det varit så otrendigt. Då är det ju typiskt att det har gått och blivit supertrendigt (skratt).

Comelia är aktuell med sitt andra album No Dancing Queen (Element Music).