Johan Borgert har blivit fem. Hans artistskap går numera under namnet Johan Borgert & Holy Madre och bakom sig har han ett utomordentligt fyrmannaband som vet exakt vad de ska göra för att klä Falusonens egensinnigt underfundiga poplåtar i precisa, närmast perfekta arrangemang. Så bra att hans senaste album, med samma namn som bandet, tillhör topparna i den svenska skivfloden.
Det känns som om du förfinat uttrycket från ditt förra album och på allvar hittat “hem”. Hur mycket har bandet gjort för denna utveckling?
— Väldigt mycket. Visserligen bygger de här arren på demos jag spelade in själv, men när jag visar dem för bandet sätter de naturligtvis sin personliga prägel på låtarna. Det fina är att de inte är “proffsmusiker” i den bemärkelsen, utan kompisar som gillar mina låtar och som kan tillföra det som behövs.
Ja, det känns som om bandet “förstår” dina låtar, precis vad du vill ha ut av dem?
— Absolut. Även om låtarna var ganska klara när vi gick in i studion fick de nytt liv när bandet tog sig an dem. Det är skönt att kunna bolla idéer både i studion och replokalen också, särskilt när man är ett så sammansvetsat gäng.
Jag gillade förra plattan, men det här är något helt annat. Ett stort steg framåt.
— Inför förra plattan var det mer så att jag hade några låtar som vi spelade in helt enkelt. Jag ångrar den såklart inte, men det fanns mycket jag ville ändra till nästa album och jag tycker att allt blivit till det bättre. Då var det mer “jaha, pop på svenska, vad kul”, liksom. Nu är det på riktigt, det här är en riktigt skiva (skratt).
Det är naturligtvis oundvikligt att komma in på texterna när man snackar med en av Sveriges bästa textförfattare.
Har det aldrig varit någon tvekan för dig att sjunga på svenska?
— Nej. Jag skriver visserligen låtar på engelska också, men jag är för dålig på att få ihop det då. Svenskan känns mer naturlig för mig, även om det är svårare att mörka. Och så är det en större utmaning än att gömma sig bakom engelskan.
Texterna känns, om inte mer personliga så åtminstone mer direkta på den här plattan. Håller du med och i så fall, varför är det så tror du?
— Jag håller med. Nu förstår man ju faktiskt vad jag sjunger om (skratt). Det är nog en ganska en logisk utveckling. Jag hade mer att berätta nu, hade varit med om mer spännande grejer och jag hade möjlighet att vara mer direkt och mer öppen. Det kändes mer uppstyrt också den här gången och jag kunde kosta på mig att vara lite mer kräsen mot mig själv. Det bidrog säkert.
Hur går du tillväga när du skriver?
— Texterna kommer nästan alltid på en gång. Det är väldigt sällan jag ändrar något i en text, kanske en rad här och där, men jag sitter inte och filar på dem. Det är bara en “förmåga” jag har, att skriva rakt upp och ner. En låt som Jag Tror Jag Heter Daniel Ikväll skrev jag till exempel när jag cyklade hem en dag. Jag kom att tänka på en kompis som har ett sorts alter ego när han går ut och plötsligt fanns låten bara där. Jag tror inte jag ändrade en enda rad i den.
Det är ganska mycket snack om Amsterdam?
— Haha, jo det är det. Jag bodde där i ett halvår och det hände en massa grejer som gav stoff för texterna. Jag vet inte om det är för mycket, men det påverkade mig så starkt att det föll sig rätt naturligt att ha med den där staden i flera av texterna. Som Smälter I Mitt Huvud, som handlar om en granne jag hade som gick från punkare till trancare och som tänkte att han skrev bättre när han var hög. Det var helt absurt.
Känns det som att det är lättare nu, när du har ett band, att ta ett steg tillbaka och se lite objektivt på vad det är som gör ditt sound, och din identitet som artist?
— Jag vet inte. Kanske. Framför allt är det roligare nu. Det är liksom mer “här är vi”, och det är lättare att få det som man vill ha det. Men visst, det har också gjort att jag haft lättare att veta hur jag ska uttrycka mig, rent musikaliskt.
Vad lyssnade du på själv inför den här plattan?
— Framför allt Serge Gainsbourg. Och Hidden Cameras och Beastie Boys. Och Beach Boys, som jag försökte få in lite influenser av i Den Stora Världen, även om det kanske inte hörs (skratt).

Till sist en personlig reflektion; få svenska album har berört mig som Johan Borgert & Holy Madre. Det är en alldeles ypperlig popplatta, full av glimrande melodier, melankoliskt skurna arrangemang och berättelser som både berör och kanske också upprör. Balladen Då Skulle Ingen Kärlek Vara Blind kan mycket väl vara den vackraste svenska poplåt jag hört under 2000-talet. Tro mig, ingen med intresse för pop på svenska klarar sig utan Johan Borgert & Holy Madre.

[ Johan Borgert & Holy Madre gör en del ströspelningar under hösten, men enligt planerna blir det turné tillsammans med Florence Valentin i början av nästa år. Det låter onekligen som en intressant kombination. Till dess gör du bäst i att köpa plattan som finns ute nu på Push Music. ]