En till formatet behändig men välfylld box om 18 CD och en DVD sammanfattar Anders F Rönnbloms egensinniga artistkarriär. Givetvis i begränsad, numrerad och signerad upplaga. Anders Lundquist träffade honom hemma i hans kombinerade lägenhet, ateljé och studio i Stockholm.

Anders F Rönnblom har alltid uttryckt sig i både ord, toner och bilder (både rörliga och stillastående). På skiva. På scen. I skriven text. Som grafisk formgivare. Och i det internationellt välrenommerade magasinet EFX Art & Design, som han drivit tillsammans med sin fotograferande fru.
I F-BOX – Musik & Text m.m. återfinns alla album han släppt samt en DVD. Dessutom outgivna inspelningar, B-sidor och annat smått och gott. Totalt 250 låtar (de flesta aldrig utgivna på CD) varav 30 tidigare helt outgivna. I den 192-sidiga boken finns milstolpar, kommentarer, bilder, pressklipp, minnen, banduppställningar, essäer och samtliga texter från solodebuten och framåt. På DVD:n hittar vi musikvideor, animationer och konst.
“Jag har jobbat varje dag i fem månader med boxen”, konstaterar Anders.
Mastigt, javisst. Men det är 40 år i musikbranschen som ska speglas. Det var nämligen 1964 som han första gången fick med egna låtar på skiva. Fyra låtar på en EP med en artist vars kompgrupp han ingick i. I början av 70-talet solodebuterade han. På svenska. Sedan dess har det kommit en strid ström av album och singlar. Utom på 90-talet, då han låg förhållandevis lågt med skivutgivning och koncentrerade sig på sitt “dagjobb”, grafisk formgivning med egna företaget Studio Matchbox.
A-r-t-o-n CD och en DVD…
— Ja, det låter ju lite konstigt men det kräver en liten förklaring. Jag har konstant fått förfrågningar från folk om när de gamla albumen skulle komma på CD. Några bolag visade intresse men ingen kom riktigt till skott. Förra året korn mitt första nya soloalbum på tio år, Dom automatiska undrens tid är förbi. Och när mitt skivbolag Hawk Records fick höra om den nya plattan och det gamla intresset sa Björn Håkansson “vi gör en jättebox”. Oj då, tänkte jag. “Men många trodde du försvann 1983. Andra vet knappt att du håller på. Ge folk hela bilden”, menade han. Jag kände då att jag i så fall ville jag ville dokumentera så mycket som möjligt — och då blev det en bok och en DVD också.
Vet du någon annan svensk artist som gjort något liknande under sin egen livstid?
— Nej. Jag har hört att Owe Thörnqvists box var rätt stor. Men oftast är det väl max fyra-fem CD i samlingsboxar. Bolagen vill sälja stora upplagor och det får inte kosta mycket. Men Björn tyckte att jag är värd mer uppmärksamhet och det känns enormt hedrande. funderar också på en minibox med de tidigaste plattorna, samt att ge ut resten separat.
Vad fick dig att börja spela?
— Redan 1960-61 hade jag skrivit mina första instrumentallåtar i stil med The Shadows och The Violests. De fyra första låtar jag fick ut på skiva var på en EP 1964, där jag var med bandet. De gavs ut med texthäfte och noter. Jag gick fortfarande på gymnasiet och jag fick förstås mersmak. Sedan blev det Elvis- och Beatles-pastischer. Jag hade turen att få växa upp med 67-69 när den i mitt tycke bästa musiken kom.
Vad fick dig att börja skriva på svenska?
— Jag tog kontakt med Anders “Renkan” Henriksson, som jag jobbat med en del på 60-talet, och ville göra en solo-LP. Hade gjort demos med en massa engelska låtar. Men då hade Pugh, Bernt Staaf och Contact kommit och det var svenska som gällde. “Jaha” sa jag och översatte och skrev nytt. Innan dess hade ingen överhuvudtaget reflekterat över att det kunde göras rock på svenska. Men jag hade skrivit noveller och poesi redan tidigare. Texterna var lite naiva och barnsliga i början. Mycket naturromantik. Medan andra, som skrivit längre, hade mer politiska texter. För mig kom de senare.
Men du var aldrig del av proggrörelsen?
— Jag stod i alla fall utanför deras skivbolag och låg på de stora bolagen. Man var tacksam att man fick ge ut plattor, och det förblev så eftersom det stora genombrottet uteblev. Tre på CBS och fem på Polygram blev det. Och då kom det ju några hits, vilket “triggade” dem lite. Men jag kände aldrig någon press utan experimenterade och bytte stil från platta till platta.
Känns det som att ge ut sina memoarer?
— Ja, det gör det väl i och för sig. Det är ganska märkligt vilka röda trådar man hittar. Många har sagt att min senaste platta är oerhört mörk, domedagsaktig och allvarlig. Men det finns både humor och dystra grejer i allt jag gjort. Man blandar, men jag har upptäckt att kriget och hotet är ett genomgående tema. Och Jesus och Gud har dykt upp på många ställen, trots att jag inte är överdrivet religiös. Hör man igenom över 200 låtar rakt upp och ner så ser man förstås kopplingarna. Stöd till de förtryckta, hunsade och svaga. Kärleken förstås. Men framför allt hot och krig.
Bland annat i hitlåtarna, lustigt nog?
— Ja, ett stundande Europa brinner, och kärnkrafts- och miljöhotet i Jag kysste henne våldsamt. Min konsumtionskritiska låt Det är inte snön som faller har förresten använts i reklam för hamburgerkedjor och varuhus.
Har du anat ett ökat intresse för din musik på sistone?
— Ja, faktiskt. Jag har spelat mycket på musikbåten Blidösund och visaktiga festivaler där jag har träffat mycket folk. Det verkar som om 20-åringarna har ärvt 70-talsplattor av sina äldre syskon och föräldrar, och många av dem har en helt annan syn på det som gjordes då. De verkar fascinerade av mitt sätt att skriva låtar och texter. Det finns alltid vita fläckar. Man vinner ju faktiskt över nya människor hela tiden och det är enorm härligt. När jag spelade på Blidösund dök det upp folk som suttit uppe och ätit och reagerat på musiken. “Vem är det här? Det låter ju enormt bra! Vilket drag, vilken känsla”. Det var ett gäng företagare som var med på båten och inte hade en aning om vem jag var, men blev helt sålda. Sådant är underbart. Jag kan själv fatta känslan, för det finns saker som jag missat genom åren som jag vill kolla in närmare. Jag lyssnade ett tag BARA på amerikanskt. Var ett tag fast i tidig västkustrock som The Byrds och The Flying Burrito Brothers. Fortsatte till Texas-grejor, swing-countryband och helt vansinniga saker. Jag var ju en liten skivsamlarnörd ända fram till början av 90-talet då jag slutade helt. Vilket gav en annan syn, med mindre referenser och paralleller.
Hur ser du på det uteblivna genombrottet?
— Jag har funderat på det där, speciellt när man med facit i hand kan titta tillbaka. När man tar beslut kan man inte förutse effekterna. Man tar ett år i taget. Men efter 15 år kan man se monster. Och då är jag faktiskt glad att jag inte blev en folkkär idiot som fastnat i något fack. Jag har gjort pop, punk, country, rock, elektroniskt, visor, jazz… Det är ju en förmån. Och om jag blivit superkändis hade nog den här boxen aldrig blivit gjord — eller blivit så här stor.
Om dina skivor sålt massor, hade du lagt ned din grafiska formgivning då och enbart satsat på artistkarriären?
— Svår fråga. Men jag är en artist som vill jobba med olika saker, vilket man inte ska göra i Sverige. Man ska helst hålla sig till en sak. Men min far var också både konstnär och musiker, så det var naturligt för mig att blanda. Det ena stimulerar det andra. Jag har jobbat med digital konst och bilder i 14 år, lärt mig teknologin för användning i film, video och multimedia. Det är kul att kunna göra en video till sig själv. Jag upptäckte datorerna på 80-talet via musiktidningar, men har inte använt det i musikskapandet förrän nu. Det är en cirkel som slutits.
Du har ständigt förändrat det musikaliska uttrycket.
— Om jag hör på mitt gamla band Seskaton, som höll på under början av 80-talet så jobbade vi mycket med arrangemang som skulle vara visuella. Vi jobbade mycket med reggae och andra. rytmer, ibland snabbt och forcerat. I dag är musiken mer cool och avskalad, jag försöker lämna luckor där musikerna får känna sig för. Om jag ska välja en genre som ligger mig närmast om hjärtat är det nog sydstatssvänget, som känns långt nere i mig. Det finns en skön, loose stämning i den musiken. The Band, Little Feat, Dr John…
Vad driver dig i dag?
— Ja… det är väl fortfarande nyfikenhet. Just nu att få göra nya grejor, jobba med video, göra konstvideor av mina gamla låtar och texter, illustrera dem. Och givetvis att försöka överleva. Det ett jävla tufft klimat för alla. Och visst är det en svartsyn, att samhället håller på att falla sönder. Men det verkar svårt att lappa ihop, det har gått så långt.