Nick Royale har ett nytt soulband, The Solution. Anders Lundquist besökte dem i studion.

JAG BEFINNER MIG i den legendariska Atlantis-studion i Stockholm tillsammans med tre fjärdedelar av The Solution, den senaste konstellation som drömts upp av Nick Royale/Nicke Andersson under ett euforiskt ögonblick — förmodligen i en bar ungefär en halvtimme innan stängningsdags.
Inne vid mixerbordet sitter Janne Hansson med ett fånigt brett leende på läpparna. Musiken som strömmar ut ur referenshögtalarna är någon sorts skitig, rockig och minst sagt högoktanig soul som låter mer James Brown än popproduktioner anno 2004. Janne har just gjort en av de sista mixarna till The Solutions debutalbum och tycks njuta av varje sekund. Jag frågar honom om han ofta får göra så här spontana pang-på-rödbetan-plattor.
— Vad tror du själv? säger han med en min som antyder att det är för att få göra såna här inspelningar han en gång i begynnelsen valde sitt jobb.
I fikarummet slår jag mig ner med Nicke för att förhöra mig om bakgrunden.
Är soulen en ny förälskelse?
NICKE: Ja, relativt ny. Men gillar man musik så lyssnar man och då upptäcker man bra grejor, även om man inte medvetet letar nytt hela tiden. Gillar du ett band ordentligt så blir du nyfiken på hur de fick sitt sound och vad de gillade. Och för Hellacopters har det varit mycket MC5 och Stooges — Detroitprylen. Och när man läst intervjuer med dem har man fattat att de gjort sin version av soul. Alla har ju hört Aretha Franklin och Otis Redding även om man inte har deras plattor. I soulen var det råheten som tilltalade mig och jag insåg att det var den södra delen som tilltalade mig mest. Mer Atlantic, Stax och Hi Records snarare än Motown. Den mer blues-baserade, kanske. Jag vet inte, jag orkar inte bry mig om det. Motown kan också vara jättebra, men det blir ofta lite svulstigt. Jag gillar överlag när musik är lite klantig, när det inte är helt perfekt utan lever och är mänskligt. Sedan har jag ju hittat betydligt mer obskyra saker som är ännu klantigare! (skratt)
Du är en ständig upptäcktsresande i musik?
NICKE: Jag fungerar så. När jag hittar något så går jag loss på det totalt, vad det än är. Jag upptäckte till exempel Lynyrd Skynyrd ganska nyligen, men det dröjde inte mer än två veckor förrän jag hade allt med dem. Det bara är så. Gillar jag en skiva med ett band så vill jag höra allt annat dom gjort.
Det är lite ovanligt. De flesta som skriver låtar och spelar i band har ganska små skivsamlingar, medan de som inte själva spelar brukar vara de värsta skivkonsumenterna. Men du är både och?
NICKE: Jag är ingen skivsamlare, men definitivt ett fan.
Sångare i The Solution är ingen mindre än Scott Morgan, en gång sångare i Detroitbandet Sonic’s Rendezvous Band, som han bildade med den före detta MC5-gitarristen Fred “Sonic” Smith (också make till Patti Smith tills han gick bort). Morgan spelade senare i The Rationals och Lightning, som båda influerat Hellacopters. Scott och Nicke slog först sina påsar ihop i The Hydromatics, som Nicke dock fick överge på grund av tidsbrist. Men nu föll det hela på plats.
The Solutions basist är den i Sverige bosatte amerikanen James J. Heneghan. Denne lärde Nicke känna när han på vinst och förlust följde Hellacopters under en oglamorös USA-turné och filmade en “warts-and-all”-dokumentär som resulterat i både en DVD och en timme i SVT:s Musikbyrån. Efter den första dokumentären följde James med Hellacopters till Australien och filmade något som kanske kan bli ännu en dokumentär om bandet.
Men hur blev han basist i The Solution?
NICKE: Jag blev väl full och tyckte att han skulle vara med i det nya bandet (skratt). Hade egentligen aldrig hört honom spela bas, förutom på ett soundcheck med hans gamla New York-band Chrome Locust. Men det var ju en helt annan sorts musik, mer Black Sabbath. Men den där kvällen frågade jag om han kunde spela soul-bas och han svarade ja. Jag skulle kunna sätta ihop ett band med några snitsiga studiomusiker och få det hela perfekt, men det vore inte lika kul. Det här blev bra. Och jag minns inte ens när jag frågade Henke (Wildén, aka The Duke Of Honk i Diamond Dogs) om han ville spela piano och orgel. Säkert också när vi var ute. Och då låter det väl som vanligt när man vill starta band…
HENKE: Men vi hade ju redan prövat det lite, med You Left The Water Running med Hellacopters.
NICKE: Ja, det var en soulinfluerad låt som låg på B-sidan till No Song Unheard från vårt High Visibility-album. Och det kunde ju inte Bobba Fett spela, medan Henke kunde det. Sedan dess har Hellacopters gjort säkert ett halvdussin soulcovers. Vi hör på mycket soul i turnébussen.
HENKE: Jag har en enorm beundran för Nicke och hans låtskrivande. Det som är påtagligt med det här projektet är att det finns plats input från alla, att varje medlem kan känna att han bidrar och fyller i det som saknas. Jag har heller inte varit så inne på soul förr. Men det är en styrka, för det finns kvar en rå rock’n’roll-känsla i musiken som gör att det inte blir så slickt. Själv har jag oftast saknat referenser när vi gjort låtarna. Visst, sånt som James Brown har ju alla hört. Men för oss har det här lika mycket varit en upptäcktsfärd. Men det var alltid självklart att jag ville bli medlem. När Nicke frågar om man vill vara med i ett band är det klart man tackar ja!