Kiss & Tell finns ute och Sahara Hotnights är tillbaka. Mer energiska än någonsin. De spelar på festivalerna i Hultsfred och Roskilde i sommar och de har avverkat indiefestivalen The Coachella i öknen utanför Los Angeles. Tristessen i Robertsfors är långt borta för Sahara Hotnights. Martin Röshammar träffade tjejerna.

Mycket har hänt sedan lördagen den 8 maj 1999. Sahara Hotnights från Robertsfors tittade förbi Jönköping för en spelning på Kulturhuset tillsammans med Beaver Farm, Mainline och Giana. Sahara Hotnights var visserligen omtalade och omskrivna för singlarna Oh Darling och Quite A Feeling men inte dök Jönköpingsborna upp i horder för det. Jag tror att jag räknade till femton personer i den mörka, oinspirerande salen.
Nu turnerar de i USA, Australien och Japan och är ett av Sveriges största rockband. De hänger på rockklubbarna i Stockholm och är hett villebråd som skivvändare.
Då var de ett fnissigt, ungt band som råkade bestå av fyra barndomsvänner som råkade vara tjejer. Debuten C’mon Let’s Pretend släpptes ett halvår efter besöket i Jönköping och då fick programledarna i morgontv-sofforna huvudbry. Kan verkligen tjejer spela rock?
Va?
Nu slipper i alla fall Sahara Hotnights-kvartetten de frågorna. Oftast… Men samtidigt är mycket sig likt. Nya skivan Kiss & Tell är visserligen väldigt mycket mer slickad och snygg än debuten och de fyra har sedan länge vant sig vid att intervjuas och stå i rampljuset. Framför allt finns energin där. Man nästan ser trummis Josephine Forsman hoppa och liksom forcera in varje slag. Och självsäkerheten lyser också igenom under varje sekund av de 35 minuterna rockmusik.
Maria Andersson och Jennie Asplund tycker att de har gjort en popigare skiva med renare ljud än tidigare. De ville göra något nytt.
— Vi turnerade så otroligt mycket efter den förra skivan. Den stod oss upp i halsen. Det var skönt att få kasta sig över något nytt. Nu känns det kul igen, säger Jennie Asplund.
Låtskrivar-Maria säger att det har gått enklare, mycket enklare än tidigare att skriva sånger. Sedan spelade de in i Studio Gröndal med Pelle Gunnerfeldt. De har jobbat normal arbetstid och menar att de har effektiviserat det mesta från Josephines och Marias låtskrivande fram till och med tiden i studion.
Något som följt Sahara Hotnights genom åren och genom artiklar och snack är deras kaxighet. De bestämde sig tidigt för att de skulle köra på och spela tills de lyckades. Så blev det och redan från första intervjun jag gjorde våren 1999 och fram till en regnig dag på ett skivbolagskontor i Stockholm fem år senare har de varit tydliga och ja, kaxiga. På ett sätt. De har aldrig bett om ursäkt för framgångarna.
Det är det här de vill göra och de är bra på det. Ändå finns det ingen stroppighet i det självsäkra sättet att vara. Det kaxiga består i att de aldrig gett upp och att det syns att de älskar varje sekund på scen.
Men utanför scenen, i den offentliga rollen, har de medvetet eller omedvetet tonat ner sig. Inte så att de någonsin varit högljudda och gödslat med oneliners, men det flamsiga men uppriktiga och rätt hårda gnabbandet dem emellan under mina första intervjuer, har övergått till ett mycket mer disciplinerat och välkammat tonfall.
— Jag tror att Kiss & Tell kommer att slå. Det är klart att jag tror att folk kommer att gilla musiken. Det är bra populärmusik med fina dansbandsrefränger. Äh, men det känns bra, säger Maria Andersson.
Hon och Jennie Asplund får upp farten i pratet när det handlar om vilken musik de själva lyssnar på. Jennie rabblar upp Lucinda Williams, Dolly Parton och Shania Twain. Hon beskriver det som “sleazy” musik där en bra refräng alltid är en bra refräng. Maria bubblar och pratar gitarrpop. Som The Saints, The Cars, Crowded House och Buzzcocks.
Maria Andersson säger att hon skriver supercyniska och sorgsna texter men att hon samtidigt är rätt sorglös som person. Hon skrattar högt och beskriver sig själv som personlighetskluven. Hon tror på sin förmåga och när vi diskuterar förhoppningar inför skivsläppet säger hon lakoniskt att “det kan ju inte gå dåligt i alla länder”.
— Vi är taggade på ett annat sätt nu och det känns som om det har varit en lyckligare process. Visst kan man vara less på mycket och inget är så nytt längre men vi har ändå roligare ihop. Vi är måna om att alla ska vara lika involverade hela tiden. Det är ett måste att hitta tillbaka till en känsla då alla har motivationen. Vi försöker dela på fokus även om det inte är hela världen om Maria hamnar där då och då.
De är nog mer desperata efter en tydlig frontfigur i USA, säger Jennie Asplund.
— Det är så mycket körer nu också. Det är en av alla saker som gör att vi är som en enda enad front, ler Maria Andersson.