Papa Dee är en missionär. I tjugo år har han predikat om den svarta musiken i allmänhet och baktakten i synnerhet. I Göteborg, Stockholm, London, New York, Kingston och Världen. Martin Röshammar mötte honom för ett samtal om allt från Stonefunkers till skivbolagens feghet.

När jag skriver ligger Microphone Poet, en vinylsingel från 1989 framför mig på skrivbordet. På omslaget ser Daniel “Papa Dee” Wahlgren mer än lovligt självsäker ut. En leopardmönstrad hatt pryder hans huvud, runt halsen hänger ett kors och ett tidstypiskt “Afrika-halsband” . Han bär en mockajacka (ser det ut som) med något fluffigt längst upp och i högerhanden har han ett par solglasögon. Då var han 23 år gammal och producerades och flankerades av parhästarna Rob’n’Raz.
Det har gått 15 år sedan den där bilden togs av Ewa-Marie Wernersson och Papa Dee utstrålar en annan sorts självsäkerhet numera. Det slätrakade yttre från då har bytts ut mot en skäggig nuna och om han på den tiden skrek ut ordet “rebell” bara genom sin attityd och sitt sätt att vara är han nu en mer avspänd “cool cat”. Den här dagen är han lätt bakfylleloj efter en kväll på Kayos 40-årsfest där raggasnubbar från Jamaica trängdes med transvestiter och fjollor. Nog om det och nog om Daniel Wahlgrens utseende. Jag ska inte älta hans kärlek till hattar. Men ska man skriva om Papa Dee måste man få med hur han på något sätt lyckas rulla fram när han går och hur han hela tiden pillar på sina solglasögon när han pratar. Och hur han som ingen annan svensk artist alltid ser “rätt” ut. Inte sällan klädd i sånt som skulle se bonntölpigt ut på de flesta av oss.
På något sätt har Papa Dee från alla de gånger jag såg honom glida runt med gigantiska hörlurar i slutet av 80-talet hemma i Göteborg, hållit fast vid en rödare tråd utseendemässigt än musikaliskt. Jag har alltid känt att den här killen kan sin svarta musik. Han älskar reggae, ragga, ska, hiphop, soul, r&b och allt det där. Men på skiva har det i stort sett alltid resulterat i halvmesyrer och en känsla av att man inte vågat gå hela vägen. Det har varken blivit ragga/reggae/dancehall för hela slanten eller ultrakommersiell popmusik heller för den delen. Trots den där påkostade skivan med Denniz Pop i mitten av 90-talet. Som skivköpare har man inte vetat var man har Papa Dee. Annat har det varit på scen, i egna radioprogrammet och i intervjuer. Han är och har konsekvent varit landets kanske viktigaste missionär för musiken från Jamaica. Men den stora framgången har aldrig kommit.
Länge har det pratats om hans nya skiva Live It Up som nu äntligen är klar. Med gästspel av Danny English, Ritchie Stephens, General Degree, Lady Saw, Tanya Stephens och Annamaria Espinosa.
Tanken var att göra en skiva som skulle vara “avslipad och hård”. Stora delar av skivan är inspelad på Jamaika, då som Papa Dee beskriver det, femton gangsters med ärr hängde runt för att se om utlänningen klarade av att sjunga reggae.
— Det är en skön vibb i plattan. Det finns ingen trendrädsla i form av “funkar det här på Radio Bajskorv?”. Det är rakt och skönt och vi har struntat i att snygga till och fixa. Folk har sett mig live och mitt Rocksteady Revue-band där vi kör 60- och 70-talsklassiker och med The Killers. De vet hur jag kan vara. Mitt problem är att det alltid funnits en eller två radiohittar, mesiga låtar på mina skivor. Många av mina plattor är bra men så finns det singlar som har valts och folk dömer mig efter dem, säger Papa Dee och verkar ha funderat en hel del på bilden/ljudbilden av honom.
Vi träffas på ett mörkt och gymnasisttätt fik i närheten av hans bostad på Södermalm och han är som alltid verbal som få andra. Han pratar om den lite konstiga roll han fått i media/musik-Sverige.
— Jag är en förespråkare för undergroundmusik men ändå bred och folkkär. Jag är kanske ganska marknadsförbar, i hur jag ser ut och hur jag klär mig och jag är social. Men det är ändå frustrerande att inte alla sidor kommer fram. Någonstans tror jag att den riktiga bilden blir tydligare. Men Långsamt.
Ja, Daniel “Papa Dee” Wahlgren har hamnat i en speciell och rätt ovanlig sits. Den musik han brinner för är fortfarande inte speciellt stor i Sverige även om intresset för reggae/ragga/dancehall har ökat enormt sedan jag imponerades av honom på gatorna i Göteborg för mer än femton år sedan. Reggaeklubbarna finns överallt och de musikintresserade har blivit allt bredare och mindre snobbiga i sin smak. Samtidigt syns han ofta i tidningar och tv. Ibland som reggaemissionär men inte sällan som “kändis”.
Live It Up är så pass stark att borde gå bra kommersiellt. Kanske ännu mer utomlands. Som på Jamaica där låten Man With The Plan fanns ute redan förra året, den har spelats mycket. De fattar att jag vet vad jag håller på med.
När Papa Dee pratar om Jamaica är det med samma kluvna känslor som de flesta västerlänningar verkar ha inför det våldsamma landet i Västindien. Han lovordar deras sätt att ta emot honom som människa och som musiker men samtidigt är det ständigt turbulent politiskt och också minst sagt osäkert att vistas i vissa delar av Kingston.
— Människorna är både världens skönaste samtidigt som stämningen kan vara hård och arrogant. Det är världens vackraste ö med både de trevligaste och otrevligaste människorna. Vissa delar av samhället är ju negativ med korruption och annat. Si jag är nöjd med att komma dit någon gång om året. Maten är fantastisk. Men det finns en machokultur som är på neanderthalarnivå.
Äh, vi hoppar ett antal år tillbaka i tiden. Till Göteborg och det sorgligt underskattade Stonefunkers där Papa Dee var en viktig del i början. Hans roll som missionär inleddes redan då. De spelade hiphop, soul och funk och Emrik Larsson tog med sig älskade skivor hem från studietiden i USA.
— I ett rockigt, tråkigt och kallt Sverige där alla rynkade på näsan var det bara vi som var spelade hiphop. Här i Stockholm sägs det alltid att Latin Kings var de första svenska hiphoparna men vi spelade ju hela 80-talet. Vi hade kontakt med den djupt rotade scenen i Köpenhamn och släppte plattor och vi fick förklara termer. Stockholmarna har skrivit om historien för Stonefunkers ska ha en otrolig cred för det de gjorde, säger Papa Dee och fortsätter sitt kärlekstal till Stonefunkers:
— Vi drog från stad till stad och lärde folk, byggde upp en publik och jobbade något otroligt. Det fanns inget trendtänkande, inget tänkande alls utan bara en grym kärlek till musiken. Vissa av musikerna i Stonefunkers var ju inte speciellt bra från början men de lärde sig. Vi var som en oslipad diamant med Jean-Louis Huhta och bröderna Larsson!
Nu är det annorlunda och den soul-feber som drog över landet på 90-talet är över. Papa Dee är besviken över att “alla är rock”, alla de soulsångerskor som kom fram för några år sedan har lämnat den scenen för något mer radiorockigt. Det finns helt enkelt inga trender för Papa Dee att glida på. Han beskriver Sverige som en kultursvamp där de flesta har bra med pengar och mår bra. Vi hänger på det som händer i USA och England och “just nu är det rock” och skivbolag, journalister och musiker ändrar sig efter hur vindarna blåser. Då hjälper det inte att reggaeklicken blir allt större, de stora trenderna är kritvita för tillfället och den stora breda massan får rock, rock och åter rock i skallen. Om man ska tro Papa Dee.
— Skivbranschen är ett stort hål när det gäller reggae. Jag får massor av bra demos till radioprogrammet. Samtidigt är det svårt för reggaepubliken i Sverige går gärna och ser spelningar men köper hellre jamaicanskt och engelskt än svenskt. Det måste skapas en scen och det är hopplöst när band inte har skivkontrakt och inte kan nå ut.
Papa Dees stora styrka jämte kärleken till musiken är ju hans sociala talang. Han kallar sig för en social kameleont som passar in i de flesta sammanhang men han menar också att karriären antagligen tjänat på att han hade spetsat tydligheten både musikaliskt och imagemässigt.
— Då hade jag inte haft så roligt och hade inte utvecklats alls. Jag hade nog inte fortsatt med musiken i så fall. Det är ingen idé att planera sin karriär så utstakat. Jag har ju ändå haft tur och gjort vad jag har tänkt, säger Papa Dee.
Live It Up är inte heller den en klockren skiva. Den spretar för mycket för det. Men göteborgaren är på rätt väg genom baktaktsdjungeln och någon gång kanske han kommer ända fram med sin tämligen vänliga reggae-machete…