Infinite Mass återkom nyligen med sitt fjärde album 1991. Bandets sättning har bestått sedan förra albumet The Face och verkar nu lika permanent som hos vilket rockband som helst.

Det första jag frågar när jag träffar Amir Chamdin och Rodde Pencheff på skivbolagskontoret är att be dem beskriva de frånvarande medlemmarna.
— Joen Carlstedt fattar inte hur grym han är. Han kan spela gitarr så att det svänger utan att det är “proffsigt”. Han ligger så pass fel att det blir svängigare än något annat. Och han är väldigt ödmjuk och ordentlig som person, säger Amir.
— Jejo Perkovic (trummor) är världens hårdaste trummis. Han är rock’n’roll! säger Rodde.
— Tito (Pencheff) är vår keyboardist och maskot, säger Rodde. Han fyllde år på varje gig under vår förra turné och vi fick publiken att hurra för honom varenda kväll. Vi får se om han orkar nästa gång, för folk ska alltid bjuda honom på födelsedagsdrinkar efteråt…
— Och han spelar teater med Lars Norén. Så man vet aldrig om han är “in character” eller om han är sig själv, ler Amir.
— Jonas Eriksson är en rågrym basist, han spelar även i Janitors. Han är stommen i bandet, kapellmästare, bra musiker och den som håller ordning på musiken, säger Amir.
— Cribbe (Pencheff) har mycket att göra, säger de med en mun. Han har hand om scratch, tamburin, koskälla, vocoder, sång, samplingarna. Han är helt slut efter varje gig. Han är bläckfisken i bandet men ingen ser vad han gör, så han får minst cred.
— Sedan har vi dessa två två dumskallar som rappar och försöker sjunga, säger Rodde.
— Men Rodde kommer upp skithögt, det klarar inte jag, säger Amir generöst.
Tillsammans låter de mer som ett rockband än någonsin: “Ett, två, tre, fyr — kör”. Jag påpekar att den lite kitschiga koskälla som kommer in mitt i “Bad Boy” på nya albumet nästan känns som tagen från någon gammal Kiss-platta från 70-talet.
— Absolut, säger Amir förtjust. Så får man ju inte göra.
Lite B, föreslår jag.
— Absolut, det kommer säkert från alla B-filmer vi sett, säger Rodde. Vi är präglade av all skräpkultur som kom fram under slutet av 70- och början av 80-talet. Vi blir glada av dåliga grejor.
— Det kanske är B-rock vi spelar? funderar Amir exalterat. Som deckare, B-filmer, skateboard, Casablanca Records. Jag menar, ett bolag som sida vid sida hade Kiss, Donna Summer och Parliament — respekt! Och nu gör dom en film om bolagets grundare, Neil Bogart. Och du skulle se vår nya logga. Den är helt B! Vi är den sortens band som har med oss gitarrerna i ICA-kassar.
Tillbaka till sättningen. De erkänner att det är svårt att samla alla medlemmar i replokalen vid en och samma tidpunkt. Och de skyller inte ifrån sig.
— Amir och jag är så bortskämda så det är vi som oftast är sena, erkänner Rodde. Men alla vet att det inte är för att vi legat hemma och sovit.
— Det är rörigt att vara sju personer. Hade Rodde och jag velat göra det här lätt för oss och velat tjäna mycket pengar hade vi åkt runt med en DAT och kanske en DJ, konstaterar Amir. Men musik ska vara naturlig. Ett tag var vi 11 personer på scenen, med blås och allt. Turnébokarna hatade oss och vid turnéns slut var vi dom som tjänat minst!
— Stället tjänade pengar, bokaren tjänade pengar, hotellen tjänade pengar, musikerna tjänade pengar. Alla utom vi, flinar Rodde.
Fattar då Rodde och Amir hur konstig Infinite Mass karriärutveckling varit, från renläriga hiphopare till den gränslösa musik som de kommit fram till i dag?
— Jag fattar det! ler Amir. Folk brukar likna oss vid The Clash. Om man jämför deras tidiga punk med var de hamnade på Sandinista så är det en helt annan grej. Folk som gillade ren punk gillade kanske inte deras experiment, men det var när de börjat blanda stilarna som de blev riktigt stora. Punken var liksom hiphopen en plattform, ett ställe där man fick uttrycka sina åsikter. Men sedan insåg dom att de egentligen hade bredare musiksmak. Jag började som hårdrockare, men när hårdrocken var som sämst kom Run DMC och Public Enemy. Men efter 1996 var jag mätt på mycket hiphop och det kom nya saker. Och jag tror verkligen att våra lyssnare växt med oss. Dom som var 17 när vi startade är lika gamla som vi är nu. Om vi gått upp eller ner i utvecklingen vet vi inte, men ingen kan säga att vi stått stilla!
Egentligen är det en seger varje gång Infinite Mass får ge ut en platta, menar de:
— Det mesta i dag är så strömlinjeformat. Att vi, som sjunger på engelska, består av sju personer och spelar en musik som varken skivbutiker eller journalister vet var de ska placera, får göra skivor och drar folk är vi glada för, säger de.
— Att släppa plattan och att spela ute är två naturliga delmål. Nästa delmål kanske är att börja sälja utomlands i större skala, säger Rodde. Vi har ett namn och fans här och där, men det har inte släppt ordentligt.
En låt på det senaste albumet heter Thief och handlar om både samling och nedladdning av musik.
— Jag vill inte uppmuntra folk att ladda ner sin musik illegalt, säger Amir. Snacket om att det är för dyrt med skivor håller inte. Mat är dyrt, men folk snor inte mat för det. En BMW är dyr, är det OK att stjäla den då? Jag tror att det huvudsakliga skälet till att ungdomar laddar ner är att det ska gå snabbt idag. Om du hör en låt du gillar på radion och går till två butiker och dom inte har den så är det väldigt festande att trycka på en knapp och få den. Det kostar lika mycket att åka tunnelbana in till stan som priset för den singel man har tänkt köpa. Jag förstår att en butik inte kan ha allt i lager. Men vart ska jag gå om jag vill ha en undergroundlåt som tar tid att beställa hem. Så skivbolagen måste helt enkelt hitta vägar för att utnyttja internet. Radion är gratis, men alla sitter inte och bandar för det. Eller spelar in från MTV. Branschen hinner inte med. Och radio pumpar ut melodifestivalsartister men mitt i allt kan man inte ens hitta en vettig radiostation med den musik man gillar. Jag tycker om P3, för det är en blandning. Men vad coolt det skulle vara om det fanns en kanal som exempelvis bara spelade reggae!
Allt detta bottnar förstås i att staten sålde ut koncessionerna så dyrt att bara de mest kommersiella kanalerna klarar sig.
— Det är en ond cirkel. Skivbolagen ska tillfredsställa sina aktieägare. Vårt andra album går inte ens att köpa på grund av skivbolagspolitik och frågan vem som äger vad. Men den går att ladda ner… Det är inte internets fel, det är skivbolagens. I dag har musik blivit en handelsvara, något som används för att kräva skadestånd. Det kan inte ha varit meningen. Jag menar, vad fan har ni gjort med musiken, det som vi älskar?
De får frågan vad de skulle kunna klara sig längst utan, kvinnor eller musik?
— Om du är kär kan du lyssna på vilken skitmusik som helst och stå ut med den, menar Amir. Men inte tvärt om.
— Jag har inget bättre svar, faktiskt. Utan min tjej skulle jag tappa intresset för att hålla på med musik. Man måste ha något känslomässigt som driver en, kärlek eller familj.
— De vanligaste orden i låtar är förmodligen “jag”, “du” och “kärlek”. Livet handlar om kärlek, menar Amir.
Vilket är då viktigare, musik eller sex?
— Men en vecka kan man väl klara sig utan sex, ler Rodde.
— Kan man få permission eller dispens då och då? undrar Amir innan han konstaterar det självklara: har du bra sex kan du också stå ut med dålig musik.
— Låt oss säga att kärlek, sex och musik alla är topp tre, garanterat! sammanfattar Amir.
Vilka frågor vill ni aldrig mer utsättas för i en intervju?
— Det var mycket snack om gangsta rap förr, säger Rodde och Amir blir nästan grå i ansiktet.
— Ja, det vill jag ALDRIG mer höra! De såg på oss som invandrarungdomar och kopplade ihop det med gangsterverksamhet. visst gör vi hård musik bland, men i så fall är Stones också gangstrar. Jag hoppas och tror att det där är borta nu.
— Nu är vi supersvartskallar — nummer ett, flinar Rodde.
— På samma sätt som vissa är nummer ett på att åka slalom, förtydligar Amir. Vi är svartskallarnas superhjältar! Och det kan inte finnas en annan låt som blandar engelska, svenska och stavar swartskalle med w. Så om du vill ladda ner den gratis från nätet så hittar du den förmodligen direkt!