Neurotiskt, sexigt, naivt och melankoliskt — Viperas gör växelvarm performance-electro om kändisliv, psykoterapi och djurrättskamp. La Musik hälsade på hemma hos 80-talsidolen Niels Jensen och Malin Norberg för att få veta mer.

Ur högtalarna på en sunkig Söderklubb slingrar sig ett beat som hämtat ur Kraftwerks Trans Europe Express. På scen står Malin Norberg iförd blodstänkt negligé och med kokainspår under näsan. I låten Smashing Hotels skildras rockstjärneglamourens avigsida genom ett självmordsbenäget berättarjag som fått en död Liam Gallagher på halsen… Viperas drar sig inte för att vara teatrala.
— Jag skriver ju utifrån hur jag vill att det ska se ut på scen och vilken roll jag kan ta på mig, förklarar Malin Norberg medan Niels Jensen inflikar att det är “lite mer musikal” över det.
Vi sitter hemma i paret Jensen-Norbergs Roomservice-renoverade kök. Femmans hurtiga inredningteam har åstadkommit en svartvit minimalism som inte riktigt tycks hänga ihop vare sig med den äldre stilen i resten av lägenheten eller med den helt enorma diskokula som målar stora ljusprickar på vardagsrumsväggarna. Malin berättar att Smashing Hotels från början var ett musiknummer som avslutade hennes soloföreställning Viveka Zoo’s prostituerade teater. I den gör hon ensam de olika rollerna som den telefonsexsäljande Viveka Zoo, veckans offer, jourhavande medmänniska och konstgroupien — med andra ord inte helt olikt en Viperas-spelning, fast utan musiken då.
Och kanske är det inte så konstigt att teatern sipprar in i musiken med tanke på att både Malin och Niels i grunden är skådespelare. Malin har stått på scen sedan 9-årsåldern, varit med i några filmer, exempelvis italienska Pornodrome som visats på filmfestivalen i Turin och Johan Melins Det Gode Livet, samt spelat såpopera i Tokyo.
Niels Jensen minns vi väl alla som keyboardisten Jeppe i kultiga tonårsrullen G — som i gemenskap från 1983. Han har medverkat i en rad andra filmer och pjäser (nu senast gjorde han rollen som den bortglömde depprockaren Ernst Olsson på Nalen) och regisserat rockvideos åt bland annat Bo Kaspers Orkester. Men musiken har alltid hängt med parallellt. Redan som 15-åring blev han “rikskändis” tack vare hitsingeln Mobbingbarn och hamnade i klorna på Bert Karlsson. Under årens lopp har Niels hunnit ge ut ett antal soloskivor och förra årets släpptes samlingsplattan Kompost på Mariann Grammofon.
— Bertan, den smarta jäveln, har ju alla bra taper så det skulle inte gå att göra någon bra samlingsplatta om inte han var inblandad, suckar han.
Idag ägnar sig Niels annars mest åt att måla och på väggen bakom oss hänger ett av alstren — en målning med abstrakta mönster i skarpa färger. Hans konst har ställts ut både på gallerier runt om i Sverige och på Shanghai Art Fair.

BANDET VIPERAS FÖDDES när Niels och Malin var besök hos kompisen Valentino (som egentligen också är med i bandet på ett hörn) i Italien runt millennieskiftet. Nyårsfestandet blev långtråkigt och istället började de spela in lite musik. Viperas betyder orm på italienska och från början hade alla ormrelaterade artistnamn.
“Att vara eller inte vara en stjärna”, säger Jeppe i G — som i gemenskap. Visst, det låter jävligt pretto i filmen men samtidigt påminner det om ambivalensen i den kändistematik som på något sätt genomsyrar Viperas.
— Vi tycker det är rätt roligt med hela den här popstjärnegrejen, liksom: “We are the Viperas och vi är förmer än andra.” Vi började skämta om att bilda ett sånt band som bara var helt för mycket på något sätt, berättar Niels på sin fortfarande ganska utpräglade skånska.
I höstas debuterade Viperas med vinyltolvan Feel On Skin på lilla Lobotom Records och i vår släpps en uppfräschad cd-version. På ep:n samsas alltifrån låtar om psykoterapi (Diagnosis) till egotrippad barocksynt (We Are The Viperas). Save The Animals är något i stil med ironisk “rädda-världen-pop”
— Det är ju en parodi på naiviteten som i att Michael Jackson ska rädda världen, säger Niels Jensen.
— Men jag menar det verkligen också, försäkrar Malin Norberg som faktiskt också vill rädda djuren.
Viperas musik kommer till under ganska avslappnade former, ofta ute på krogen. De kladdar ner låtidéer på små lappar eller improviserar fram nya låtar av gamla hemma vid synten eftersom Malin oftast glömmer bort sina egna texter och ändå måste komma på nya ord. Att vara ett äkta par och göra musik ihop är inga problem.
— Det är faktiskt ganska skönt att det är en hobby man har tillsammans, tycker Malin.
— Båda har ju sina egna grejer också. Malin har ju sitt och jag har ju mitt. Sen möts vi i den här Viperas-grejen och går in i studion och gör lite låtar. Man kan ju se saker tillsammans och göra en låt. Det är ju kul, fortsätter Niels.
Ett annat gemensamt projekt är kortfilmen Tänk som nyligen visades på Göteborgs filmfestival. Malin har skrivit manus och spelar huvudrollen medan Niels tagit hand om regin. Det är ett riktigt lågbudgetprojekt men med gott resultat. Filmen skildrar en sektartad personlighetsutvecklande grupp i Dalarna. Den driver både med New Age-rörelsen och introverta skådespelarkurser.
— Den handlar om nutidsmänniskan som är så jävla lost och som är så desperat efter att polletten ska ramla ner, förklarar Niels.
Tänk har för övrigt ett electropopsoundtrack med olika Lobotom-artister och Antenna, ett italienskt band som Viperas tredje och hittills osynlige medlem Valentino är med i.