Trägen vinner. Tomas Andersson Wij har inte fått sitt stora genombrott än men är ändå framme vid sitt fjärde album, Stjärnorna i oss. En CD som landar bekvämt vid sidan av verk av klassiska svenska Metronomealbum från det alltmer mytomspunna 70-talet. Det nya albumet är arrangemangsmässigt ganska akustiskt och sparsmakat. Men det handlar inte om någon drastisk förändring i själva låtskrivandet. Snarare ett finmejslande som verkar ske gradvis med varje album. Något som han själv beskriver som en strävan efter att hitta ett enkelt och självklart sätt att förmedla komplexa känslor. Andersson Wij har en förmåga att se det stora i det lilla, och tillskriva det till synes vardagliga den mer avgörande betydelse han anser att det förtjänar.

Efter att Tomas spelat för media och 4 branschfolk under en releasefrukost på ett hotell i centrala Stockholm sätter vi oss ner en timme. Vi pratar mest om hans attityd till det egna skapandet och skivbranschen i stort. Jag börjar med att undra en sak om hans musikaliska rötter. Till skillnad från många kollegor har jag inte alls blivit förvånad när jag lärt mig att typiskt svenska låtskrivare, som Lars Winnerbäck och Jakob Hellman, börjat spela på grund av overkliga amerikanska rockstjärnemyter som Guns n’Roses respektive Kiss. Även om de sedan började skriva på svenska om sin verklighet så var det den traditionella rockdrömmen som triggade igång det egna skapandet. Och kanske när de fortfarande innerst inne pojkdrömde om att bli en Axl Rose eller Gene Simmons. Men Tomas har aldrig känt en sådan konflikt mellan rockstjärnedrömmen och sina egna vardagsrealistiska skildringar.
— Nej, faktiskt inte. Jag gillade också Kiss när jag var ung och hade alla skivor med AC/DC, som jag fortfarande tycker är ett av de bästa banden i världen. Men faktum är att jag redan i åtta-nio års ålder skrev en typ av låtar som låter ganska likt det jag gör nu. Det var på svenska, det var rätt mollstämt och lyriskt och den första låt jag skrev handlade om hur jag satt i en lägenhet i Gamla Stan och tittade ut över vattnet, skrattar han. Och jag har varit nästan kusligt konsekvent. Sedan hade jag olika band under tonåren, då det var mer rockigt, i Imperiets bakvatten. Men det känns som en parentes. Och det var alltid på svenska.
Vissa skriver för att de är “bra på att skriva”, men har inte så mycket att berätta. Andra har mycket att säga men kan inte riktigt förmedla det. Tomas säger sig vara torsk på att förmedla eller väcka en stark känsla. Det som driver honom är att få sig själv, och sedan andra, att känna saker. Han tycker om tanken på att det finns en publik att kommunicera med.
— Och jag kan inte se något bättre sätt att göra det på än att sjunga på svenska. Redan när jag som barn sjöng i den baptistkyrka som mina föräldrar var med i märkte jag att jag hade förmågan att väcka den känslan, att få tanterna på första bänk att gråta av mina egna låtar. Man reflekterar inte över det när man är barn, men något planteras och man inser undermedvetet “du har en förmåga att kommunicera med text och musik — fortsätt med det”.
Så Tomas fortsatte. Men på frågan om han skulle syssla med musik om den enbart var instrumental blir han osäker.
— Det är en intressant fråga, jag har faktiskt aldrig tänkt på det. Jag är inte så säker på det. Det är något för mig optimalt med det här uttrycket. Jag har testat att skriva prosa och poesi, har stått och målat. Och det har ju varit kul, men det går liksom inte att jämföra med den känsla som uppstår när ord och musik möts. Standardfrågornas standardfråga är ju “vad kommer först, texten eller musiken”, den får man alltid när man är med i TV4. Man kanske lär ut det på journalisthögskolan? Men för mig kommer musiken först, även Bob Dylan har sagt att musiken är viktigast. Men det är först när texten finns där som det verkligen är en låt. Jag hör på en melodi att den är stark. Men det är först när man hör orden och sammanhanget som en låt verkligen blir tydlig för mig. Jag kan uppskatta instrumental musik som jag kan uppskatta konst, just för att det är ordlöst. Men då vill jag att det är genier på området som levererar det. Som Keith Jarrett, där man på något sätt känner att pianoimprovisationer är HANS optimala uttryck och man är glad att han inte skrivit en text.
Tomas mål är att förenkla och komma närmare och närmare kärnan i det han vill förmedla, att “slipa sitt svärd” ytterligare.
— Man kan skildra något komplext med ord som inte stänger ute någon. Och det är det som är så fantastiskt med sångtexter och popmusiken som form, att den i bästa fall går rakt in i hjärtat. Och när man dessutom får bilder eller något att tänka på så blir det dubbelt så bra och det är väl därför jag älskar den här singer/songwriter-traditionen så mycket. För de bästa har en omedelbarhet. Jag älskade Dylan redan när jag var åtta år och inte kunde engelska. Jag älskade melodierna, men jag kände vilket bett det var, att det var på liv och död. Att det varpå riktigt. Och att det svängde.
Tomas har inte direkt analyserat sin egen musiksmak men har en teori om att han gillar majackord för att de är en blandning av dur och moll. Han dras naturligt till det bitterljuva och det storslagna. Trots att hans egen musik är ganska avskalad, inte minst på det nya albumet (som är väldigt akustiskt och luftigt till sin karaktär) finns det något storslaget, nästan melodramatiskt över den. Små, till synes vardagliga detaljer eller perioder, upphöjs till livsavgörande skeden.
— Jag gillar texter som handlar om “det största i livet”, skrattar han. Jag tror att sådana som jag har som uppdrag att sätta ljus på till synes små och banala saker och visa att de faktiskt är storslagna. Det är ett sätt för mig att hantera mitt liv. Att ge saker, eller ett möte med en människa, ett värde håller en känsla av meningslöshet borta. Det helgar, för att använda ett religiöst språk, den händelsen eller det mötet. Att stanna upp och se storheten i det till synes lilla, att stanna upp och sätta pinnar i marken: “I was here”, liksom.
Tomas ser det som ett pågående projekt att bli allt bättre sångare, gitarrist och låtskrivare. Men hur skulle han utnyttja de resurser som stor kommersiell framgång skulle ge?
— Jag skulle hyra olika hus i olika länder och ta med flickvän och kompisar och jobba där. Och så skulle jag turnera med ett helt band och ha en show som började med bara gitarr och sång, sedan en paus, och därefter komma tillbaka med ett helt band. Så man får båda världarna.
Vi talar om vilken svensk musik han tycker om och tenderar att återvända till.
— Det finns många! Stina Nordenstam. Och Ulf Sturesons senaste album har jag lyssnat mycket på. Just nu lyssnar jag mycket på en 25-årig tjej som heter Anna Ternheim, som ännu inte fått skivkontrakt. Grym svensk singer/songwriter. Kolla in henne! Jag gillar José Gonzales. Och bland de äldre artisterna tycker jag att Ulf Lundell gjort helt avgörande avtryck i svensk musik. Men jag måste säga att jag är ganska trött på att bli jämförd med Lundell. Jag tycker inte jämförelsen är så klockren, det känns lite lomhört. Plura och Ola Magnell är andra svenska favoriter. Jag gillar för övrigt inte att klandra artister för att de är ojämna, det finns en sorts styrka i att vara ojämn. Bob Dylan är ett föredöme i att göra något oväntat, få skit för det och sedan få alla att i efterhand ge sig: “OK, det var bra”.
Vad beror det då på att sådana som Ulf Stureson och Ola Magnell inte säljer så många exemplar av sina album?
— P3 har kommersialiserats mycket de senaste åren och verkar med vissa undantag ställa liknande krav på låtar som de kommersiella stationerna gör. Och där kan man se en tydlig förändring. Man talar nostalgiskt om 70-talet och att udda singer/songwriters fick plats. Visst, men det kommer så mycket mer plattor i dag så det krävs mer, och framför allt längre tid för att nå ut. Flera album. Om folk fick höra Ulf Sturesons nya platta skulle de tycka om den, för den är inte alls svår att ta till sig. Men det räcker inte med fina recensioner.
Media målar ofta upp bilden av stora skivbolag som giriga och att de hatar musik och älskar pengar. Inte minst den något infekterade frågan om illegal nedladdning. Eller myten om att skivbolagen kontrakterar produkter och kastar ut en massa skit och ser vad som fäster i stället för att utveckla artistskap mer långsiktigt.
— Jag tycker dock att skivbolagen fått överdrivet mycket kritik för att inte vara långsiktiga. Jag är själv ett exempel på motsatsen. Jag har själv inte gjort skivbolaget rikt men har fått släppa min fjärde platta nu, precis enligt det gamla sättet att tänka: att låta en artist växa långsamt. Att det finns en kvalitet i att ha en backkatalog efter genombrottet. På alla större skivbolag finns det människor som älskar musik och inte vill hellre än att kunna ge ut albumartister och blir oerhört glada när det fungerar med sådan musik. Men alla känner ju av kraven, det förtäckta hotet om att man sitter löst om man inte ger löpande vinst. Det är en kvartalskapitalism som råder. Men det finns fortfarande skivbolagsfolk som brinner för att ge folket bra album.