HAN KALLAR SIG FÖR TIGER LOU men heter egentligen Rasmus Kellerman och är uppvuxen i Nyköping. Han fixade spelningar och hängde med folk med svartmålade X på handen. Det senaste året har han spelat en del i både USA och Tyskland, inte sällan i ockuperade hus och punkarhak. Det är intressant bakgrundsinformation för den som lyssnar på Tiger Lous debutskiva Is My Head Still On?. För alla eventuella punkinfluenser är borta, spårlöst försvunna Istället har Rasmus Kellerman bestämt sig för att samla ihop allt han gillar på en och samma skiva. Det är skramlig pop, storslagen pop, lågmäld pop, glad pop, ledsen pop. Ja, allt på en gång.
— Jag ville bara göra något som känns bra i magen. Har aldrig haft som mål att vara innovativ eller nyskapande. Det ska bara vara bra popmusik. Visst är skivan spretig, men jag tror inte att folk tycker att det är så himla stor skillnad på låtarna. Det är ju inga totala motpoler det handlar om. Allt hänger samman, säger Rasmus Kellerman vars vapendragare, producenten Rolf Kvinth haft en hel del med slutresultatet att göra.
Albumtiteln Is My Head Still On? anspelar enligt Rasmus själva på att han inte vet vart han är på väg, men att det är det som är grejen med hans syn på musik. En sak som är mer tydlig är att det låter så “osvenskt”, vad det nu är. På de flesta svenska skivor hör man att det är en svensk artist med släktartade skivsamlingar och referensramar. Men Tiger Lou är något annat, något mer svårplacerat.
— Skrivandet är oftast ganska svårt och jobbigt och det är svårt att säga någonting. Det är nästan hopplöst att sätta sig ner och skriva om det här och det här. Det går lättare om jag bara berättar en kort historia. Sen efteråt kommer funderingarna på tanken bakom, säger Rasmus Kellerman som tidigare var en del av Music By Em.
Det mesta med Tiger Lou känns prestigelöst och opretentiöst. Det blir som det blir. Och han går inte samma vägar som andra. I Sverige är han, åtminstone när detta skrivs, nästan helt okänd. Han umgås inte med andra musiker och han saknar det, hans gamla kompisar flyttade till Göteborg medan han själv drog till Stockholm. Han saknar det peppande i att kunna bolla idéer och tankar kring musiken och allt runt den.
Han beskriver sig själv som mer glad och öppen nu än tidigare i sitt liv. Rasmus Kellerman tror att turnerandet på mer eller mindre skabbiga ställen har tvingat honom till det. Den utsattheten gjorde att det blev nödvändigt att ta kontakt med folk och har gjort att han nu tycker “att det mesta känns rätt enkelt”.
— Det ska kännas bra i magen, allt jag gör. Jag sitter inte och analyserar min musik.
Något som recensenter gjort. De har hittat Josh Rouse, Elvis Costello, The Police, Coldplay, Elliott Smith, Ed Harcourt och Jeff Buckley. Omdömen som “fånig låtsasjazz” och “väcker bara sömnbehov” har haglat kring Tiger Lou.
Men uppenbarligen känns musiken i Rasmus Kellermans mage. På samma sätt tänker han när han formger tidningar för att få in pengar till brödföda. Det ska kännas och det ska vara enkelt. Jag köper det och Rasmus Kellerman lär ändå inte stoppas av tveksamma skribenter i Sverige. Hans drömmar sträcker sig längre än så!