Mårten Edh är nästan vegan och gillar schack. Som albumaktuelle Promoe är han med i Looptroop och turnerar över hela världen. Kalle Malmstedt träffade en av Sveriges skyggaste rapstjärnor och talade om Jamaica, självförtroende och klädsponsring.

DJ Large tittar hålögt men glatt på oss. Det var en hård efterfest i Jönköping igår kväll och nu bara måste han och resten av gänget få i sig lite pizza eller hamburgare för att klara av hemfärden till Västerås och Uppsala. Ja, inte Mårten “Promoe” Edh förstås. Han varken äter kött eller dricker sprit och gick och lade sig rätt snart efter spelningen på Popstad 2004.
— Om man ska palla det här jävla livet måste man nästan ta sig an det som en idrottsman — med hård träning. Det är som jag säger på skivan “Like An Athelete/a Long Distance Runner”. Det låter skittråkigt, men jag har ju provat på det andra livet med festande också — även om jag inte festade så jävla mycket — och fan, jag pallar det inte, säger Promoe när han nyduschad och glad släntrat ner till hotellobbyn.
Vi har satt oss i ett konferensrum och Promoe har kämpat en stund med vattenautomaten i hörnet, för vatten går bra även om inte sprit, kött, ost, mjölk, kaffe och cigaretter gör det.
— Ost och det är mer för industrin. Visst är vegankosten lite för hälsan också, men man kan ju hävda att det inte är hälsosamt också på vissa sätt. Men jag har gjort det valet — det finns nackdelar att äta kött också. Men för mig är det för att jag inte vill stödja djurindustrin. Men jag är ingen riktig vegan — jag har inte vegankläder, säger han.
Men vi är inte här för att snacka om mat, egentligen. Långhårige och skäggige Promoe — han har inte klippt sig sedan studenten för snart 10 år sedan — är en av Sveriges mest kontroversiella, mediaskygga och publikt framgångsrika rappare. Sedan han träffade kumpanen EmBee under skoltiden i 90-talets början hemma i Västerås och började göra musik har hans — och sedermera Looptroops med CosMIC och Supreme — rykte stadigt vuxit med låtar som Jag sköt Palme. Efter att ha skaffat en trogen undergroundpublik släppte de 2000 Modern Day City Symphony och förra året The Struggle Continues och har turnerat ett par varv runt jorden och Europa. Själv släppte Promoe den skarpt politiska plattan Goverment Music 2001 och nu kommer uppföljaren — The Long Distance Runner. En mer personlig sak där förändring av den egna individen står i fokus.
— Jag har inte tänkt på det här förrän du frågade, men jag tänker så här, att: På Goverment Music och på Modern Day City Symphony tror jag att viljan var jävligt mycket att försöka förändra saker i hela världen och samhället. På min nya platta så handlar det mer om personlig förändring. Det handlar mer om grejer som mat, till exempel. Jag tror faktiskt på att den personliga förändringen kan leda till en större förändring. Till exempel som i Fast Food World — den skrev jag ju för att jag tycker att djurindustrin är fel, och om folk inte käkar kött, ost och mjölk måste den tappa pengar och försvinna till slut. Och i Fit You Haffi Fit sjunger jag “för att få en hit måste jag ta hand om min kropp och äta rätt mat” och det är jävligt skämtsamt. Men samtidigt kan man se det i ett mycket större perspektiv: Man börjar med sin kropp och tar hand om den och sedan tar man hand om mer och mer, säger Promoe och kliar sig i skägget.
Kloka ord från en man som tänker mycket. Och som faktiskt läser mycket nu för tiden också. Fast när förra plattan kom ut hade han inte tagit del av så mycket politisk teori. Hade mest sett filmen Manufacturing Consent om Chomsky, och har först de senaste åren börjat läsa hans böcker. Och även om Promoe har svårt att inordna sig själv inom en politisk doktrin — “Jag är nog mest anarkist” — finns det en uttalad antikapitalistisk tanke i mycket han säger, gör och skriver.
I mycket, utom att han och resten av Looptroop är sponsrade av klädföretaget We. Hur går det egentligen ihop med att vara politiskt radikal? Promoe spänner ögonen i mig och förklarar:
— Det här är vad jag tänker personligen — för vi har olika åsikter i gruppen: Jag är jävligt missnöjd med mina beslut angående klädsponsringen. När vi började få kläder av dem var de på en väldigt liten skala och jag kände dem kanske inte personligen, men de var trevliga, bra folk. De gav oss kläder och jag tänkte inte mer på det. Nu efteråt kan jag tänka: Alla går omkring i We-kläder och jag har en stor del i det! Det är jag ångerfull över, för nu förstår jag. Jag har fortfarande kvar mycket grejer, men jag tar inte ut mer kläder från dem. För jag kom till en punkt där jag kände att “nu är det för mycket” och kände “Shit, vad har jag gjort?”.
Nog om det — nu måste musiken få plats. För Long Distance Runner är en intressant och bra skiva på alla sätt. Inte minst för att Promoes Jamaicavurmer fått mer utrymme nu än i Lootroop och för att han faktiskt åkte över till de förlovade öarna och Kingston förra året och spelade in med storheter som Bushman, Ward 21, Anthony B och Ghost. Kompisen Chords åkte ju förresten över till New York och spelade in till sin debutplatta The Garden Around the Mansion förra året. Är det så att det finns ett nytt självförtroende inom den svenska hiphopen nu, som gör sådana här saker möjliga — och hade Promoe själv vågat åka för tre-fyra år sedan?
— Nej, det tror jag inte. Jag tror att det är viktigt för mig och för oss att vi har gjort de plattorna vi har gjort alla våra turnéer. Det krävdes för mig i alla fall för att få det självförtroendet. Vissa kanske har det självförtroendet och kan åka direkt — jag menar, det var ju ändå Jens första platta — men för mig krävdes det så här lång tid. Jag är inte säker på att det skulle ha blivit så jävla bra om jag hade åkt tidigare heller.
— Även om jag hade självförtroende nog för att göra den här grejen så var jag nervös när jag var där. Fast den nervositeten är inte jobbig, den är bara bra för mig. För då när jag stod där inne i båset och visste att det var skitmycket folk ute i studion som jag inte kände så triggade det mig liksom till att bli jävligt hype. Och man får ett speciellt sound på inspelningarna också. Jag hör det på att jag tar i jävligt mycket på till exempel “In the Jungle”. Hade jag spelat in den hemma hade jag säkert haft ett mycket mer avslappnat röstläge. Det var jädrigt mycket adrenalin som gick igenom mig när jag gjorde de där låtarna.

MER ADRENALIN LÄR DET BLI. För snart åker Promoe ut på turné med hypade amerikanen Atmosphere. Först några spelningar i Norden, sedan Europa och sedan Skandinavien igen, fast utan Atmosphere. Musiken måste komma till folket — speciellt om man inte gör så många intervjuer.
— Vi går bara efter vad vi vill göra och jag vill inte göra så många intervjuer. Men det är klart, vi har ju diskuterat det där fram och tillbaka. Jag tror ändå att vi har kommit fram till att man kan ta två olika vägar och man vet inte vilken som funkar bäst egentligen. Man får bara jobba på och göra bra musik och hoppas att det funkar till slut med den här vägen vi har valt. Vi turnerar ett helt år istället för att vi vill att alla ska höra plattan. Det är också ett sätt. Turnera tycker vi är kul.