Monica Starck solodebuterade för fyra och ett halvt år sedan med albumet Stories Untold. Det Dan Sundquist-producerade albumet var jämnstarkt och visade på stor begåvning, men hade som många album i den genren lite svårt att nå ut i vårt avlånga land. Monica jämfördes med många fina amerikanska singer/songwriters, men kommersiellt ville det sig inte riktigt. Kanske saknades helt enkelt låten med stort L. På hennes nya album Desert Flower finns lyckligtvis också några utropstecken. Bland annat den inledande, vackert desperata Stay The Distance — om att försöka få kärleken att övervinna den tärande tristessen — och singeln Take A Good Look, vars video synts mycket på TVs musikkanaler de senaste två månaderna.
Många av låtarna är skriva av Monica ihop med Kajsa Ribbing och framför allt David Shutrick, som också var Monicas pojkvän under den period som låtarna växte fram.
Det hela började dock i USA, där Monica skrev ihop med amerikanska låtskrivare. Men det har inte resulterat i några låtar på den aktuella plattan. Ändå menar hon att vistelserna resulterade i något.
— Visserligen hamnade ingen av de låtarna på den nya skivan, men jag var lika mycket där för att få inspiration som för att göra konkreta “co-writes”. Jag behövde komma iväg och se något annat och få distans. När man varit i Stockholm för länge kan man glömma att den staden faktiskt inte är världens medelpunkt, skrattar hon.
Hon berättar att de flesta låtskrivare hon blev sammanförd med var “jättekonstiga” och att de ofta inte hittade en gemensam nivå. Hon fick lite kramp, helt enkelt.
— Jag kände “nu är jag i New York, nu måste jag skriva”. Det var fem fantastiska veckor, jag hade oerhört kul med min väninna och det är en levande och galen stad. Men det måste klicka både personligt och framför allt musikaliskt. Jag skrev en del med Eric Bazilian (en gång i Hooters och med låtar som Cyndi Laupers Time After Time och Joan Osbornes One Of Us på sitt samvete), som jag tyckte mycket om att jobba med. Han brinner fortfarande och älskar verkligen musik. Han lärde mig mycket om olika sätt att sätta igång låtskrivarprocessen. Jag brukade ju bara sätta mig med en gitarr, det klassiska tillvägagångssättet, men Eric börjar gärna i en annan ände, exempelvis med ett beat — inga nymodigheter alls, men för mig var det nytt. Och så är han väldigt öppen och intuitiv, vilket var spännande.
Men ingen av de låtarna kom med på skivan, eftersom de i slutändan inte passade in. För när Monica kom hem från USA, efter att ha letat låtskrivarpartners på andra sidan Atlanten, visade det sig att den mest passande personen att jobba med fanns runt hörnet, i form av David Shutrick.
— Det klickade på många vis, skrattar hon. Det kändes som om vi ville samma sak och kunde ta varandras idéer och göra dem bättre. David är en enorm låtskrivare och jag har lärt mig massor av honom. Han har ju mycket mer erfarenhet av låtskrivande än jag, men jag upplevde oss faktiskt som ganska jämlika. Vi kunde sitta hemma var för sig och skriva för att sedan mötas och utbyta idéer. Och så kunde vi skriva klart tillsammans. Och då blev det tydligt att man inte kunde ta med några låtar från min tid i USA, hur fina de än var. Däremot släppte proppen när jag kom hem.
Sedan debuten har Monica hunnit turnera som sångerska och gitarrist med bland andra Di Leva och Patrik Isaksson. Något som kunnat ses som en sorts nerköp, eftersom de flesta tycks tro att körsångerskors största dröm är att egentligen vara soloartister. Men denna artikelförfattare har träffat många musiker och vokalister som faktiskt föredrar att backa andra, eftersom de inte riktigt vet vilken sorts musik de själva vill göra. Monica började med en soloplatta och har sedan åkt med andra artister medan hon arbetat fram nästa skiva i eget namn. Jag frågar henne om hon är så säker på vad hon vill säga med sina egna alster — om hon hittat sin stil.
— Att jag inte började som körsångerska känns viktigt att poängtera. Jag har alltid haft ambitionen och en längtan att göra min egen musik och så länge det behovet finns kommer jag att göra det, på ett eller annat sätt! På vägen har det dykt upp möjligheter att jobba som körsångerska, och då har jag tackat ja. Dels för att jag sett det som en erfarenhet, som exempelvis den första turnén med Thomas Di Leva, där jag även fick spela piano och gitarr. Jag till och med ljög om att jag kunde spela gitarr för att jag skulle få jobbet (skratt). Sedan är det förstås en ekonomisk fråga. Men det är ganska idealiskt att kunna försörja sig på något man älskar — musik — samtidigt som man jobbar med sina egna låtar. Jag har uppskattat den tid då jag kunnat göra båda sakerna, för det tillfredsställer olika delar av en. När man spelar med någon ska man komplettera den artisten, samtidigt som man får lägga till sin egen färg och nyans. Och som soloartist är jag den som drar loket. Allt formas runt mig och det är lite mäktigt.
Jag är helt med på noterna men Monica hejdar sig plötsligt och ler.
— Men inget av det här är egentligen svar på din fråga. Har jag hittat min stil? Jag tror att man förändrar sitt uttryck hela tiden. Jag märker exempelvis hur jag flyttar mig utifrån vad jag lyssnat på för musik. Det är en ständig resa, och det påverkar förstås det som kommer ut. Men jag är väl i grunden en form av singer/songwriter-tjej, och det har jag alltid varit. Sedan tar man in en del nya element.
Det kan låta självklart, men alltför många artister “dissar” sina tidigare plattor rakt av, i stället för att erkänna att allt de gjort speglar var de befann sig då…
— Jag tycker om min första skiva och älskar den nya. Men så fort plattan är mastrad och ligger där så är man likafullt på väg någon annanstans, och det är kanske artistens dilemma. Att man har ett behov av att gå vidare, och måste bromsa sig själv och stanna i låtarna även efter att skivan blivit klar. Men jag kan kanske börja på nästa lite i smyg, skrattar hon.
Nytändningen brukar komma när artisten turnerar med en platta. Då kan man lägga till och dra ifrån, återupptäcka och komplettera med nya färger, menar hon.
— Så jag längtar verkligen efter att få spela. Men hur mycket det blir beror delvis på hur skivan mottas.
Så kommer vi till det här med religionen. Hur känns det att ha en frikyrklig historia i den här världen — och är det jobbigt att prata om den bakgrunden?
— Om frågan om religion kommer upp i en intervju så svarar jag på den, säger hon enkelt. Det är förstås trist om man gör en lång intervju och bara den aspekten förstoras, vilket ju har hänt. Jag vill ju ge en helhetsbild. Prata om allt som påverkar min musik. Den bakgrunden har givetvis format mig som person till viss del, precis som mitt yrkesval, mina vänner, att jag är svensk och bor i Stockholm har, men det har runnit mycket vatten under broarna sedan dess. Jag funderar i perioder mycket på det “gudomliga”, men både frågorna och svaren ser ganska annorlunda ut numera.