Bakfylla i Helsingfors, finsk postpunk och Paasilinna. Nej, vi snackar inte om M A Numminen. Nu är det dags för musikaliske mångsysslaren Mattias Hellberg att stå på egna ben.

Det är en slaskkall dag i början av februari och Mattias Hellberg är hemma i sin etta i Majorna i Göteborg för första gången på länge. Klockan är snart två på eftermiddagen och Mattias äter sin fil- och bananfrukost ackompanjerad av AC/DCs Power Age. I den lilla hallen gapar en halvt uppackad resväska och man får kliva förbi ett gitarrfodral för att komma längre in.
— Jag har varit ute med Sundströmsvängen och har inte varit hemma sedan julafton. Så det är väldigt rörigt här, säger Mattias på sin mjuka värmländska och avslutar dagens första mål.
— Allt har varit lite uppe i varv med skivan och allting…
I ett hörn av lägenhetens enda rum utöver köket dominerar hyllor som dignar under skivor och på väggarna tittar Stones-planscher fram mellan färggranna bonader. Över sängen hänger en gammal plansch med en allvarlig John Coltrane som gör reklam för Blue Train.
— Den köpte jag på torget i Karlstad för jättelänge sedan. Det finns något i Coltrane för alla, säger Mattias Hellberg och går och sätter på lite lugnare musik.
Sedan slår han sig ner i fåtöljen, tänder en cigarett och berättar om turnén som kompgitarrist till Stefan Sundström.
— Det var jättekul. Utom sista spelningen, givetvis. Det var i Helsingfors. Vi fick åka den 17 timmar långa resan med färja över och det fanns inte så mycket annat att göra än att dricka och sjunga karaoke. Och det gjorde vi. Det blev en ganska hård resa och sedan var vi väldigt trötta. Stefan har inte så stor publik i Finland heller, upptäckte vi också. Och så hade vi två förband och så var det en tisdag… berättar han och skrattar lite.
— Men i Sverige och Norge gick det jävligt bra. Det är ett kul gäng också i bandet, vi har roligt. Jag spelar gitarr och munspel på en låt. Vi tog fasta ganska mycket på Stefans Stones-influenser och körde det racet. Det var kul att få leka Keith lite.
Men det är inte turnerandet med Sundström som är grejen, egentligen. I februari släppte Mattias sin första soloskiva. En lågmäld, elektrisk sak som bär hans eget namn och som jobbades fram tillsammans med Pelle Ossler, Micke Herrström, Mattias “Svålen” Bärjed, Christian Gabell och Daniel Zquaty under tre femdagarspass i Silences studio, i Koppom, i november förra året.
— Det var vissa låtar som inte var färdiga när vi började spela in. Vi hade väl halva skivan ungefär när vi åkte upp. Den enda som blev till helt däruppe var väl Daniel Zquatys låt, den där långa akustiska Deep In To The Bone. Det var en väldigt sen natt vi kom på att vi skulle spela in den. Sedan så kom Svålen upp innan andra eller tredje sessionen. Och då var bara han och jag uppe med några av hans låtar som jag gjorde texter till.
Och den som gillar Mattias Hellbergs platta har faktiskt Daniel Zquaty att tacka för mycket. Precis som när han inspirerade Kajsa Grytt till nya höjder på fjolårets fantastiska Är vi på väg hem? så har hans roll i skapande av Karlstadssonens skiva inte begränsats till att vara kompmusiker.
— Hans ande svävar väldigt mycket över skivan. Han är jävligt drivande person. Det är ju han som har drivit fram den här skivan mer eller mindre, peppat mig till att göra den. Jag är inte så bra själv på att ta tag i saker själv. Så han har en viktig del i det här.
Mattias fortsätter röka och berättar om hur det går till att skriva egna texter. En fras, en clue som fångar intresset används som grund. Men det är viktigt att texterna också uttrycker något. Och visst är det skönt att skivan bara är 35 minuter. Långa skivor är ofta av ondo, enligt Mattias. För lätta att sluta lyssna på efter tre-fyra låtar. Han vill behålla sina lyssnares intresse.
Och det lyckas även den lugna skivan som nu snurrar i herr Hellbergs spelare. Någon form av psykedelisk rock är det, men svårbestämbar. Och värden upplyser väldigt gärna om vad det är.
— Det är ett finskt band heter Sielum Veljet, eller L’Amourder som de egentligen kallar sig när de sjunger på engelska.
Han springer och hämtar det slitna gula, psykedeliska LP-konvolutet och berättar animerat:
— Jag hade äran att få träffa sångaren när vi var i Finland. Han kom och träffade mig på hotellet. Det här var mina barndomsidoler på 80-talet…! Jag fick en rolig DVD av honom också, säger Mattias och flyger upp och hämtar även den.
Han går och stoppar i filmen i DVD-spelaren.
— I och för sig pratar de bara finska, så man förstår ju ingenting… Vi hade en rockförening i Karlstad 1988. Vi lyckades få L’Amourder att komma dit och det är en av de viktigaste spelningarna jag har sett live — någonsin! Det var en sådan jävla power, säger Mattias med lysande ögon.
— Så det var ju jävligt kul att få träffa honom. Jag har haft lite tankar om att spela in några av deras låtar på en ep — som en hyllning, eventuellt ihop med Nina Natri. Hon kan ju finska, så då kan hon sjunga på finska och så sjunger jag på engelska. Och han — Ismo Allanko — blev jätteglad och smickrad. Han var pigg på att göra något ihop om jag kom över också. Han är ganska stor i Finland Sedan de la av 1991 har han gjort 10 soloskivor.
Mattias tittar på det postpunkljudande L’Amourder som studsar omkring till kantiga riff på TV-skärmen och saknar rocklivet lite.
— Tänk att spela sådan här energisk musik igen. Jag hoppas jag hittar tillbaka dit. Jag kan känna att det skulle vara kul att vara med i ett band. Vi får se, det kanske blir ett riktigt band av mitt band Healing Hand. Men det är så många där som har sologrejer. Man känner nästan att det är som med Martin — att man får vara beredd på att man helt plötsligt står utan folk igen.
Samtalet rör sig tillbaka till L’Amourder och deras korta, men intensiva karriär. De hann släppa en fullängdare — Shit Hot — och en ep. Fullängdaren hade rätt stora kritikerframgångar, vilka det anarkistiska bandet försökte göra sig av med genom att spela upp en amatöruppsättning av Rödluvan och Vargen med en massa sprit på sin releasespelning.
— Jag har konserten från Karlstad från mixerbordet. Den är grym. Och så har jag konserten på video också. Den ville Ismo ha, myser Mattias, vars musikaliska karriär inleddes i bandet Ugly Jake, ett år innan L’Amourders Karlstadsspelning.
— Vi spelade faktiskt tre eller fyra låtar av L’Amourder. Men vi gjorde egna låtar också. Vi lyckades få spelningar nere i Skåne också och spelade mycket mellan 88 och 90. Men sedan blev det bandet Nymphet Noodlers. Det var första spelningen vi fick i Göteborg, på Magasinet. Då skadade sig gitarristen i handen och Svålen fick hoppa in. Det var en vecka innan vi skulle åka till Göteborg och då bara bytte vi inriktning helt. Jag slutade spela gitarr och började bara sjunga och så gjorde vi fem nya låtar eller någonting. Och så blev det Nymphet Noodlers, berättar Mattias.
— Men det hade varit på gång ett tag. Jag och Svålen hade precis lärt känna varandra och hade pratat om att starta ett band, för jag var sugen på att bara sjunga. Vi ville ha ett mer Stooges-aktigt sound. Sedan blev det så naturligt efter den där spelningen.
Det ena ledde till det andra. Efter Nymphet hoppade Mattias in som gitarrist i Hellacopters, sedan som sångare i Diamond Dogs. Egna bandet Hot Love har också hunnits med, liksom att driva reggaeklubben Struts på Restaurang Klara i Göteborg och att nå oanade framgångar tillsammans med Martin Hederos.
Nu är det mesta avvecklat. Diamond Dogs hoppade Mattias av när han tröttnade på boogiegrejen och succéduon Hederos/Hellberg splittrades när Soundtrack of Our Lives började ta allt mer av Hederos tid.
— Jag saknar mest att just spela med Martin — det sociala. Vi ses inte lika ofta nu, säger Mattias.
— Men vår grej tycker jag nog att vi toppade på slutet. Jag tror inte att vi hade kunnat fortsätta i samma tempo. Då hade vi nog tröttnat. Jag kände mig färdig med det där och var sugen på att spela rock.
Intervjun löper alltför hastigt mot sitt slut. Mattias, som är glad över att ännu inte ha behövt svara på frågor om vemod råkar själv ta upp ämnet och bannar sig också därefter.
— I alla intervjuer hittills har de frågat varför jag är så vemodig! Men det finns väl en linje i det jag gör och gillar — smärta och vansinne. Musik som berör, känns i själen och underlivet. Inte så mycket i hjärnan. Men i hjärtat, såklart, avslutar han.