DET FINNS POPBAND SOM är så samspelta, då menar jag verbalt, att de i intervjuer så snyggt, enkelt och …ofta löjligt trist fyller i det de andra säger. De vet precis vart de är på väg och de tycker så mycket om varandra. Men det finns också band som Granada. Jag träffade två delar av bandet för två år sedan. Redan då dissade de sig själva och varandra. Nu, när de dessutom får stöd av Magnus Vikström vid intervjun i skivbolagets källare är intrycket ännu virrigare och än mer planlöst.
Samtidigt är den tredje skivan Let That Weight Slide Off Your Shoulders något helt annat. Plötsligt är det som om de hittat rätt. Åtminstone i min värld. De tidigare har mer varit fina, men inget, förutom möjligen Amazing It Seems, känd från reklamfilmen för Friends, har satt några djupare spår. Det har varit mjukt, vemodigt och stämningsfullt. Men musiken har inte trängt sig på, inte riktigt nära. Men plötsligt har något hänt. Ljudet är mycket mer kompakt, fylligare och inte minst, mer lekfullt. Låtarna är mer varierade och allt är mer storslaget, mer vågat och mycket kaxigare. Det flirtas med Mercury Rev och deras pompösa, svullna värld av ljud — och det fungerar!
Ändå sitter Christoffer Gunrup och säger att de kunde ha varit mer livfulla. Och sångerskan Anna Järvinen håller med. Hemma i Stockholm spelade de in en demo med låtarna, den blev “väldigt impulsiv och rolig”. Tanken var att återskapa det i studion i Kungälv med producenten Mattias Glavå som fått allt större inflytande över bandet och deras låtar. Samarbetet med Glavå fungerade inte helt smärtfritt. En dag blev bandmedlemmarna utskällda av honom, han tyckte de var lata och oengagerade och krävde att de “skulle tillbaks till fabriksgolvet”. Här får de spela in sin egen musik i en dyr studio och så utnyttjar de inte det. Mattias Glavå försvann en dag, efter att ha varit “apatisk” dagen innan. När han väl kom tillbaka var han manisk istället, en perfektionist som vill jobba hela tiden. Det hörs hur imponerade de tre är av honom och hans jobb, men i arbetet med honom precis som med resten av bandet verkar de vara extremt dåliga på en sak, att prata igenom saker.
— Vi har accepterat inte vi inte kan leva i en sån öppen idealvärld där man kan diskutera allt. Istället har vi försökt reda ut problem via e-mail. Fast då har det blivit bråk så istället, säger Anna Järvinen som också muttrar något om att alla inte var beredda att satsa allt, men att ingen har sagt något om det. Alla har varit rädda för att trampa någon annan på tårna. De är i alla fall eniga om att låtarna stått i centrum på ett annat sätt nu än tidigare.
— Ja, det händer mer nu. Det är mer dynamik och jag är stolt över skivan även om jag ibland har skämts över mitt sätt att sjunga, menar Anna Järvinen.
Ett tydligt bevis på att Granada inte är ett band som ältar och tröskar sina problem är att Magnus Vikström plötsligt säger att han känner sig distanserad från skivan, att den inte riktigt har med honom att göra. Han menar att Let That Weight Slide Off Your Shoulders är en skapelse av gruppen Granada och att han har fått släppa sin idé om att han ska skapa något som är Magnus Vikström.
Han försöker beskriva den där känslan och pratar om “någon slags andlighet” och att han efterlyser en mer experimentell känsla både i musiken och i sin egen sång. Men att han accepterat situationen.
Anna Järvinen säger att hon har förstått att det är så och att hon, när det låter riktigt bra också känner att det inte har med henne att göra, att det händer utan att hon påverkat. Christoffer Gunrup är den som försöker styra i bandet, men han menar att han mest “gnäller och gnatar”.
— Äh, vi vet alla när det är bra och när det finns där. Men vi vet inte vad det är. Det är därför vi leder in intervjuerna på terapi, säger Christoffer Gunrup med ett skratt och en oroad axelryckning.