Ni kan gnället vid det här laget: “Sverige är ett u-land när det gäller dansmusik”. Och visst, vi saknar — och har alltid saknat — den klubbkultur som finns i nästan alla andra europeiska länder. Men paradoxalt nog har vi alltid producerat dansmusik som befinner sig vid fronten av utvecklingen, ständigt framåtskridande och innovativ. Problemet är att den så sällan hörs i Sverige.
Ända sedan pionjärer som StoneBridge, Denniz Pop och Clubland tog sina första stapplande steg i slutet av 80-talet har svensk house alltid spelats och uppmärksammats mer utomlands än på hemmaplan.
Och ny talang har fortsatt att komma. Oftast intar de världens dansgolv i vågor. För ett par år sedan var det Svek- och Spånka-gängen, Håkan Lidbo och Adam Beyer som dominerade.
Dagens våg av svenska talanger är större än på länge.
Jag har träffat fyra av dem; Mikael “D’Malicious” Nordgren som släpper varm och själfull techhouse på legenden Francois Kevorkians skivbolag, Eric Prydz som gör Sveriges mest pumpande house, Masters At Work-kollaboratören Markus Enochson och Rasmus Faber som producerar sin musik nästan helt live. När man hör historierna om hur de fått sina utländska skivkontrakt och hur de helt plötsligt samarbetar med några av housemusikens giganter kan det tyckas låta så lätt.
Men så är det självklart inte. Det släpps ett par hundra tolvor varje vecka som ryms inom det så vida begreppet “house”. Merparten passerar spårlöst förbi och glöms bort innan veckan är slut. Det krävs något extra för att hävda sig i den enorma mängden, något unikt och personligt. Dessa fyra har det. Och det finns fler: Laid, Axwell, Phunky Drakes och Martin Venetjoki är ytterligare några jag lär få anledning att återkomma till framöver.
Men vad gör vi då med Sverige? Kommer vi någonsin att få den klubbkultur vi så väl behöver? Rasmus Faber är kanske närmast att hitta en grundorsak till problemet:
— Sverige är så antingen eller. Antingen är det superkreddig, övercool house eller så är det råkommersiell trance. Det finns inget mellanläge. Hade vi det skulle den svenska klubbscenen förmodligen se mycket bättre ut.