Rasmus Fabers trånga källare två våningar under Sveavägen i Stockholm ser mer ut som en replokal än en studio. Rhodes-pianon, trummor, slagverk och andra instrument tar upp den största delen av utrymmet medan datorn står lite undanskuffad i ett hörn.
Så är också Rasmus Faber den levande housemusikens främsta förespråkare. En klassiskt skolad pianist som aldrig samplar och som tar in en helt band av musiker varje gång han gör en produktion eller remix.
När Rasmus är som bäst är det omöjligt att inte beröras och bländas av skönheten i produktionerna, de perfekta harmonierna och de alltid lika smekande rösterna. Som i egna låtarna Ever After med sångerskan Emily McEwan, Doin Things med Linda Sundblad från Lambretta, duetten Divided/United med Nelo och Apollo eller den hypnotiska, femton minuter långa remixen av Novas All This Love.
Men det är en svår balansgång och emellanåt har det en tendens att bli “duktig musik för duktiga musiker”. Plötsligt har housemusiken fått sitt eget Toto och vi befinner oss i en värld där inget flöjtsolo är för långt.
Hur upptäckte du house?
— Det började med att Markus Enochson och Sumo anlitade mig som keyboardist till sina produktioner och remixar. Jag kände efter ett tag att det här skulle jag kunna göra lika bra själv, så jag letade upp en sångare, Nelo, och gjorde med honom min allra första egna houselåt — Never Felt So Fly.
Rasmus hade dock ingen aning om hur man får ut en houselåt. Men genom vänner på skivaffären Pitch fick han adresser till lämpliga skivbolag utomlands och skickade ut ett antal cd:s.
— Jag var verkligen helt ovetande om hela processen. Det enda jag visste var att jag ville se mitt namn i skivbackarna.
Engelska Black Vinyl hörde av sig och i slutet av 2001 släpptes Never Felt So Fly. Responsen var, utan överdrift, överväldigande.
Remix-erbjudanden från England lät inte vänta på sig (Kenny Bobien, Thick Dick och inte minst Junior Jacks sommarplåga E-Samba) och ett antal skivbolag ställde sig i kö för att få signa Rasmus. Valet föll på ansedda Defected Records.
— De kom till Stockholm och erbjöd mig att starta en egen underetikett till Defected. Jag tar fram musiken och de sköter allt annat.
Berätta mer om labeln.
— Namnet blir Farplane Records. Ever After släpps som första singel i september och därefter kommer ytterligare en eller två singlar under hösten. Jag kommer att producera allt som ges ut. Om jag vill involvera någon annan producent? Det tror jag inte. Ärligt talat vet jag ingen annan som är tillräckligt bra på den typ av musikalisk, live-baserad house som jag gör, och som kommer att vara Farplanes inriktning.
Rasmus produktioner, och även hans remixar, har ända sedan Never Felt So Fly varit live i ordets rätta bemärkelse. Det enda som är programmerat är trummorna.
— Men just nu provar jag mig fram med att även försöka göra trummorna live, det är bara så svårt att få samma dansgolvsdriv. An så länge har det bara fungerat i mina jazziga remixar.
Och du samplar aldrig?
— Det är inte så att jag principiellt är emot att sampla. Det känns bara onödigt. Man blir så låst vid samplingen, man måste söka tillstånd för den och man tvingas leta igenom mängder av skivor.
Som en följd av uppmärksamheten, och för att ytterligare marknadsföra sig, kommer det nu önskemål från skivbolaget om att Rasmus ska åka ut och spela som dj. Det finns dock ett problem med det — han har hittills aldrig provat på dj-yrket. Det närmaste Rasmus varit ett dj-bås är de gånger han tagit med sig sin Rhodes eller sina slagverk för att kompa Markus Enochsons skivspelande på diverse klubbar i Stockholm.
— De får ta mig för den jag är. Att taktmixa är inte svårt, men jag kommer aldrig att göra några coola dj-konster. Helst skulle jag vilja spela skivor ihop med ett liveband. Det största problemet är att jag definitivt inte har lust att springa runt och leta i skivbackarna, det finns ändå så lite bra musik där ute. Min gissning är att jag mest kommer att spela mina egna grejer.