De har refererat till sig själva som “räddningskapseln” och kaxigt deklamerat att det är popmusiken och ljudet de kommit för att undsätta. Efter fem års krafthämtande är Umeåbandet Komeda tillbaka.
— Jag tycker att musikklimatet just nu är fruktansvärt dåligt. Man längtar efter Sex Pistols — efter att det ska hända någonting, säger bandets basist Marcus Holmberg, medan sångerskan Lena Karlsson klagar över att musikscenen idag svämmas över av allt vad heter Popstars och Fame Factory samtidigt som de små skivbolagen och indiebanden lämnas vind för våg.
Trion verkar lite sliten sen gårdagens spelning på Accelerator — The Big One och smuttar på varsin burk Cola. De har tillbringat den senaste veckan i Stockholm för att promota nya skivan och kanske är de också lite tyngda av tanken på den tio timmar långa bilresan hem till Umeå som ligger framför dem i sommarvärmen.
På något sätt finns det en viss ironi i att Komeda sitter och diskuterar indiepopscenens undergång just i Universals sterila konferensrum. Bandet låg tidigare på lilla North of No South Records, men när bolaget kraschade strax efter förra plattan What Makes It Go!, tvingades de söka sig någon annanstans. Liksom Sveriges okrönta powerpopdrottning Marit Bergman reade de ut indiesjälen till ett storbolag men vann samtidigt mer frihet än någonsin.
— Det är klart att vi har ifrågasatt vårt val. Det måste man ju. Men med tanke på vilka förutsättningar vi skulle ha haft om vi inte hade valt det här, så valde vi ju det som kändes bäst och som gör att vi får verka som vi vill, säger Lena.
Ni var inte oroliga för att indiefansen skulle vända er ryggen?
— Jo, det är väl klart. Men vi har väl hela tiden hört att det fortfarande finns ett intresse. Det verkar som att vi har hängivna fans som stannat kvar, konstaterar Marcus.
Och till fansen hör också exempelvis Beck. Komedas internationella genombrott kom runt 1996 efter att de, på hans begäran, varit förband under hans turné. De vann amerikanernas hjärtan och deras skivor slussades ut i USA genom indiebolaget Minty Fresh.
— Där är man ju så exotisk. I början när vi var där och gjorde intervjuer undrade dom: “Har ni TV där?”, “Hur kan det komma sig att ni gör sån här musik, ni som bor där uppe?”, berättar Lena och skrattar åt minnet

KOMEDA har nästan haft större framgångar i USA än här hemma i Sverige, vilket till stor del har att göra med att de inte spelat live lika mycket på hemmaplan. Men det ska det bli ändring på lovar de — senare i höst ger de sig ut på Sverigeturné. Att de trots utlandsframgångarna valt att stanna kvar i Umeå, istället för att som The Wannadies, flytta till London eller liknande, beror på att de har familj.
— Men visst blir man lite avundsjuk på alla saker som händer ute i världen, i stora städer, säger Marcus.
Är Umeå en bra stad ur kreativ synpunkt?
— På ett sätt är det ju det för det finns ju inte så mycket annat som distraherar en, konstaterar Lena.
— Det är ju inget kulturcentrum direkt, men ur den aspekten att man är avskiljd, så är det ju bra. Det tror jag har varit en grej som gjort att vi låter som vi låter, att vi kan vara oss själva, säger Marcus, och låter precis som han i Norrlands Guld-reklamen, varpå alla brister ut i skratt.
Men alla har inte stannat kvar i Umeå. Mattias Norlander hoppade av strax efter What Makes It Go!, för att flytta till Stockholm och komma närmare jobbet. Plötsligt stod Komeda utan både skivbolag och gitarrist. Den resterande trion tog en lång paus för att hitta tillbaka till spelglädjen och med jämna mellanrum har de i alla fall gett ett och annat livstecken ifrån sig.
— Vi gjorde ju några poplåtar som var med i filmer både i USA och här, så dom har ju liksom fyllt ut tomrummet under tiden, berättar Lena.
Bandet spelade exempelvis in singeln Check It Out till Måns Herngrens och Hannes Holms film Det blir aldrig som man tänkt sig. De har också hunnit med att knåpa ihop musik både till den amerikanska tecknade serien The Power Puff Girls, Heroes and Villains och till Pettson och Findus-filmen Kattonauten, samt till några uppsättningar på Profilteatern i Umeå. För två år sen skrev de till sist på för Universal och den osaliga Komedasjälen fick ro att börja arbeta med nya skivan KokoMeMeDaDa.
— Både jag och Jonas har ju drömmar om att bli gitarrister så det har ju varit kul att spela in skivan, säger Marcus apropå gitarristlösheten och skrattar.
Att den färdiga produkten lät vänta på sig beror på att bandet byggt en egen studio, Superstudion.
— Vi har ju gjort allting själva, från att lägga golv, och det tar ju tid. Sen köpte vi utrustning som vi skulle lära oss, och det tog också tid, berättar Lena lite stolt.
Varför bestämde ni er for att bygga en egen studio?
— Det är så himla svårt att förverkliga idéer i en studio när det är begränsat med tid och ont om pengar, säger Lena.
— Men man har väl alltid drömt om att ha en egen studio där man kan bestämma allting själv, och göra om hur mycket man vill — det är ju drömmen, tillägger Marcus.
Har er syn på musiken förändrats med åren?
— Om vi hade gjort det här för fem år sen så tror jag att vi hade filat otroligt mycket mer, säger Marcus.
— Det kanske är utvecklingen, mogenheten, som gör att vi inte överarbetar utan försöker att hitta känslan, inflikar trummisen Jonas Holmberg.
— På första skivan vill man att det ska vara perfekt. Nu vet man att det perfekta kanske inte ligger i att det låter exakt rätt, förtydligar Lena och konstaterar att de också lärt sig att man inte behöver förverkliga alla sina idéer på en gång.
Komedas musik har kallats kitschpop och visst kan de kanske låta lite “arty” ibland. De har dessutom tagit sitt namn efter den polske filmmusikkompositören Krzysztof Komeda, som bl a gjort musik till Roman Polanskis tidiga filmer, och de har heller aldrig stuckit under stolen med sin intellektualism och sina influenser från sociologen Bourdieu och poeten Majakovskij. För ett antal år sen påstod de sig ha som målsättning att skriva 90-talets Våroffer — ett projekt som förvisso verkar ha lagts på is. Men Komeda är förmodligen det enda bandet som skulle komma på tanken att döpa ett album till KokoMeMeDaDa.
— Vi har väl alltid velat ha med “dada”. Och “koko”… Och “meme” är ju också bra, säger Jonas och man misstänker att Hugo Ball och resten av dadaisterna på Cabaret Voltaire i Zürich säkert varit stormförtjusta i hans motivering om de hört den.
Just dadaismen har varit ständigt närvarande hos Komeda. Jonas berättar att han lånade Ingemar Johanssons Dada-antologi precis innan debutplattan Pop på Svenska, som förmodligen är bandets mest universitetsstudieinfluerade alster.
— Då var vi ju helt galna i dadaismen! Det var så befriande. Det var en väg in i konsten. Dadaismen är ju den första punken, säger Jonas.
Låten Catcher In The Rye är istället inspirerad av en J.D. Salinger-roman. Kanske finns det också en del O Brother, Where Art Thou? i den och just film är en annan stor inspirationskälla. Annars skriver de förstås också om sånt de reagerar på i samhället även om det kanske inte är lika uppenbart som hos exempelvis Umeåkollegorna International Noise Conspiracy eller före detta skivbolagskompisarna Doktor Kosmos.
KokoMeMeDada är måhända något mindre egensinnigt än sina föregångare men innehåller ändå alla gamla hederliga ingredienser som komedaiska knister-knasterljud och klockspelsmelodier, Komeda-boogie-woogie och discodriv. Pophistorien är också ständigt närvarande.
— Det är ju helt uppenbart att vi har tagit Canned Heats basgång på Reproduce, konstaterar Jonas.
Ibland är det The Doors som spökar, ibland Beach Boys. Här och var dyker en och annan Beatles-basgång, ett Blondie-stick eller Stereolab-jazz upp. Men Komeda har samtidigt en förmåga att aldrig tappa bort sin egen identitet. De lyssnar, hittar, stjäl och klistrar in alltsammans i sina ljudkollage i popformat. Originalen är uppenbara men ändå inte. Så varför är då just Komeda popmusikens räddare, kan man kanske undra.
— Det finns ingen som låter som vi, svarar Lena som om det vore en självklarhet.
Och för all del, Komeda låter som allt och ingenting annat på samma gång. Kanske ligger det något i Jonas skämtsamma kommentar om att medelmåttor lånar medan genier stjäl…