Eric Prydz fyller en viktig funktion bland svenska houseproducenter. När oproportionerligt många har en förkärlek till introvert garage eller experimenterar med jazz- och latininfluenser går Eric åt rakt motsatt håll med sin upplyftande, avskalade, funky house. När andra sneglar åt New York eller Detroit har Eric siktet inställt mot London.
Eric Prydz produktioner är väldigt engelska, väldigt pumpande och precis som man vill ha sin house när dansgolvet glider in mot söndag morgon.
Hans egna Mr Jingles, Deeper Still och Slammin är tre extremt effektiva peak hour-anthems, liksom hans remixar av Par-T-Ones I’m So Crazy, M-Factors Come Together och Snaps The Power.
— House är för mig en ung kille som sitter hemma i sitt sovrum och gör skitiga beats och fula sound, säger Eric.
Själv sitter han dock inte i sitt sovrum längre. Jag träffar honom i en mörk, stökig källarlokal under en klädaffär i centrala Stockholm. Framför Mac-skärmen sitter Prydz i houseproducentkeps av standardmodell och nickar koncentrerat till musiken.
— Jag upptäckte housemusiken 1989 när en kompis kom hem från Ibiza med en mixkassett. Innan dess lyssnade jag bara på synt som Depeche Mode och Nitzer Ebb, och gjorde en del egen musik med hjälp av en gammal Amiga. Men den där kassetten förändrade mitt liv…
Till en bit in på 90-talet producerade Eric house, som dock aldrig nådde utanför sovrummet, innan han halkade in på rap och blev medlem i en hiphopgrupp.
— Det vill jag helst inte prata om, säger han generat.
Efter ett par år helt utan musik (“det var mest brudar och moppar då”) hittade han tillbaka till housemusiken och började göra låtar igen. Med lite hjälp av en engelsk producent på besök i Stockholm som hörde hans demo på Boutique Sportiff, hamnade Eric helt oförberett med en deal hos engelska Parlophones dansetikett Credence.
— Att släppa skivor var inget jag planerade. Jag gjorde låtar för min egen skull och för att spela upp för polare. Det fanns aldrig någon stor plan, även om jag förstås hoppades få ut något på vinyl någon gång.
Första släppet på Credence, trespårstolvan Mr Jingles fick en flygande start när den kom för två år sedan. Omskriven i engelsk musikpress och älskad av dj:s som Satoshi Tomiie, Tim Deluxe, Timo Maas och Darren Emerson. Eric Morillo var så begeistrad att han tog med låten på sitt mixalbum Subliminal Sessions.
Idag har Eric släppt tre singlar på Credence. Vassast är den senaste, Slammin, som i somras nådde en femteplats på engelska Dance Sales Chart.
— Den har verkligen gått sjukt bra, så nu vill skivbolaget ha en vokal version som de kan gå till radion med under hösten. Det blir hård ragga style. Jag har precis spelat in sång med Cutty Ranks och det låter otroligt grymt.
Men Eric har fler alter egon än Prydz. Som Sheridan gör han aningen mer organisk house, dock utan att tappa sitt främsta kännetecken — det hårda pumpet. Tre tolvor är släppta på svenska labeln Nero och engelska Vapour.
Tillsammans med dj:n Marcus Stork har han techhouse-projektet Hardform som precis skrivit på för Thomas Schumachers etikett Spielzeug.
Under namnet Dukes Of Sluca gör Eric ännu mer upplyftande, funky house — denna gång på svenska Joia där han släppt två tolvor.
Och som om detta inte räcker blir Eric skivbolagsdirektör i höst när egna Mouseville Recordings drar igång.
Vilket projekt är viktigast för dig?
— Det beror på mitt humör. Har jag gjort flöjthouse i en vecka är det befriande att köra lite banging techhouse ett tag. Man prioriterar det som är roligast för stunden helt enkelt.
Vad gör du om ett år?
— Jag har egentligen inga långsiktiga planer. Jag nådde mitt mål när jag fick ut mina första låtar på vinyl, allt annat efter det är ren bonus. Men visst, att göra ett helt album skulle vara en ny utmaning. Det kanske jag gör om ett år.
Hur ser housemusikens framtid ut?
— Jag tror att den typen av house som jag gör allt mer kommer att förflytta sig från dansgolv till barer. Och det måste inte vara en dålig utveckling. Men det är bara att se på vad som händer i Stockholm. När Fokused kör sina stora trance-prylar drar det tusentals människor, medan houseklubbarna har en publik på max ett par hundra.
Om det blir ensamt här nere i källaren, vem skulle du helst bjuda hit för ett samarbete?
— Det finns bara en person — Martin Gore förstås.
Den gamla syntaren har talat.