Med rötterna i tre olika världsdelar blandar hon till ett sväng där hip-hop, ragga och electro är huvudkomponenter. Hon bor i en Stockholmsförort, älskar Afrika och lagar Chai-te som i Indien. Ayesha Quraishi är Sveriges egen Ghetto Princess.

En grådaskig eftermiddag i augusti är det dags för hembesök. Ayesha möter upp oss vid tunnelbanan i Hässelby. Det är en stadsdel med en skarp gräns mellan en medelklassidyll till villastad och vad de flesta kallar ett “invandrarområde”. Det senare har fött artister som Ken och Blues och det är knappast heller en slump att Ayesha döpt sin debutsingel till just Ghetto Princess. “Bara för att jag är från en förort som Hässelby behöver det inte betyda att jag bryter och är kriminell”, har hon sagt.
Ayesha är född i Botswana men har flyttat runt under hela sin uppväxt. Hennes pappa kommer från Indien och eftersom han bl a jobbat för svenska företag som SIDA, brukade hon tillbringa somrarna i Sverige. Hon har också bott här i perioder och efter ytterligare några år i Tanzania och Zimbabwe, återvände hon ensam till Sverige för att plugga på gymnasiet.
På vägen hem till lägenheten, stannar vi till hos grönsakshandlaren på torget. “Jag ska bara ha lite ingefära”, säger Ayesha innan hon försvinner in i myllret av grönsakslådor. Inköpet är till Chai-teet hon tänkt bjuda oss på, förklarar hon.
Väl innanför ytterdörren är kontrasterna slående — orientaliska mattor, en orange och hårig lampskärm, ett tygstycke med en Buddha-bild och afrikanska prydnadssaker. I bokhyllan står Historien om Jerusalem och i skivhyllan trängs Hits of the Sixties med Bob Marley och Spice Girls. Musik, sång och dans har alltid funnits med i bilden.
— Min pappa har alltid haft stora skivsamlingar med musik från hela världen. Jag lyssnade på den och dansade, berättar hon.
Hennes eget ursprung och alla intryck har smält samman i hennes egen musik.
— På Ghetto Princess använder jag mitt afrikanska uttal och i refrängen finns en indisk takt som jag sjunger ut i bakgrunden och som vi har lagt vocoder på.

I SLUTET AV maj släpptes låten som singel på K-Werks, ett nystartat bolag med fokus på experimentell hip-hop och electronica, som drivs av producenten DataFork i samarbete med Ayesha själv. Hon har också startat det helt egna skivbolaget Aqueen Enterprisez för att kunna ge ut andra artister.
— Jag vill att alla ska vara med, säger hon.
Första släppet där blir troligen en skiva med tjejtrion S.A.L., där bokstäverna står för medlemmarna Sona, Ayesha och Lucy. Smakprovet hon spelar upp låter som en blandning mellan R’n’B/Soul, hip-hop och electro med påtaglig 80-talskänsla. Kanske släpper hon också den electro-hip-hopiga Ayesha-låten Fire som singel under hösten. Debutalbumet får däremot vänta tills efter nyår. Hon berättar att hon precis börjat göra egna beats och hoppas på att snart kunna producera sina låtar helt själv.
Ayesha ingår även i performancegruppen Dragon som bland annat uppträtt på Stockholm Art Fair. På väggarna sitter affischer med bilder som skulle kunna vara hämtade ur vilken 80-talsgangsterrulle som helst, men som visar sig vara tagna under en av gruppens föreställningar. Ayesha har också varit inblandad i en del lite annorlunda musikaliska projekt. Som avslutning på Stockholm Art and Science Festival förra året, framförde hon tillsammans med den 140-man starka World Peace Orchestra, låten Number One i Berwaldhallen.
— Det var så himla kul! När jag först kom till repet var alla tveksamma men till slut svängde det, utbrister Ayesha lyriskt.
I den låten rabblar hon i tur och ordning upp världens orättvisor och man märker en viss triumf över att ha “kört den här råpolitiska grejen” för de traditionella konsertbesökarna, eller “kostymnissarna”, som hon kallar dem.
— Det känns som att jag är född till rebell men det är något jag insett med tiden. Jag har alltid känt att det varit min uppgift på grund av det jag sett — jag har ju levt halva mitt liv i fattiga länder och halva i rikare länder, konstaterar hon.

Walked through Babylon with a third eye…
Free Africa my mission, my goal…
WAR IS THE RELIGION

I Push, Push sjunger hon om revolution, men det är först och främst en revolution i vardagen hon är ute efter. Enligt Ayesha handlar det om att våga göra det man tror är rätt.
— Jag tror att man måste ändra sig själv, clean up your own back yard, innan man kan städa någon annans. Ett problem i Afrika är att afrikaner inte ser sig själva som värda ett bättre liv. Jag tror det först är upp till afrikanerna själva att vara stolta över att vara afrikaner. Det här pratar jag mycket om i min musik, it ain’t a crime to be black eller annorlunda, liksom.

I ain’t crazy, me black an happy,
for my life my living…
GHETTO PRINCESS

Ayesha delar både lite av sitt sound och stoltheten över att vara den hon är, med jamaicanska dancehalldrottningen Lady Saw. Men i det stora hela är det ont om kvinnliga förebilder inom genren. Den enda kvinnliga artist som gjort intryck på Ayesha är Queen Omega som bl a samarbetat med Capleton. Till skillnad mot många hip-hop tjejer, som ofta klär sig lite grabbigt, spelar Ayesha istället gärna på sin kvinnlighet.
— Det är ju upp till var och en, men bara för att man är feminist så betyder det inte att man inte kan vara kvinna på samma gång, säger hon.
Trots sina ynka tjugoett år, verkar Ayesha betydligt äldre när hon börjar prata om bojkott av företag och produkter som bidrar till exploatering av fattiga länder, WTO’s konstitutioner och handelsembargon. Men musik ser hon bara som ett forum för sina idéer.
— Jag har hört folk som har sjungit om orättvisor sen 1942, men det har inte skett någon större förändring för det, så jag tror på konkreta grejer.