Under sensommaren har Ulf Stureson rattat till de sista justeringarna på sin kommande, tredje, soloplatta. Niclas Janson träffar Sveriges mest lidelsefulla och kanske bästa man-med-en-gitarr.

Ulf Stureson älskar musik. Bräcklig musik där känslor och uttryck bildar en symbios som andas engagemang och angelägenhet. Där hämtar han inspiration till det som idag gör honom till den svensk popmusik kanske mest ensamma artist.
Ensam för att han spelar populärmusik utan något som helst tänkbart skyddsnät och för att han väljer att göra det utan att andra åsikter än hans egna spelar någon egentlig roll.
En blåsig men på alla sätt behaglig sensommardag sätter sig Ulf Stureson — som fortfarande är förvillande lik Brett Anderson i vissa vinklar — ned i solen med en öl utanför Skanskvarn nära Gullmarsplan i Stockholm. “Det är ju i alla fall lördag” säger han med ett snett leende innan han också konstaterar att det känns ovant att prata musik med utomstående igen. Att det visserligen alltid är en konstig aktivitet men att det nu var länge sedan sist, så känslan av ringrostighet smyger sig på.

TVÅ ÅR EFTER SIN SENASTE — självbetitlade — utgivning är Ulf Stureson mitt i det slutgiltiga finjusterandet av sin tredje soloplatta. Tolv låtar som bringar honom ett nästan oförskämt förnöjsamt tillstånd och som han utan omsvep utser till det bästa han spelat in.
Det är yvigt och spontant, “mycket musik” som han själv säger när han förklarar att arbetet med den nya plattan har skiljt sig mycket mot tidigare inspelningar. Där debuten var en terapisession på tape och uppföljaren till stora delar spelades in på egen hand i ett rum på Söder i Stockholm är nya skivan i jämförelse ren ensemblemusik.
Tillsammans med ett band bestående gamle vännen och producenten Micke Herrström, Popsicles tidigare trummis PA Wikander, Soundtrack Of Our Lives klaviaturspelare Martin Hederos samt basisten Waldemar Asp, pianisten Tomas Hallonsten och producenten Nile Sandberg från Vega har Ulf i olika omgångar bosatt sig i skivbolaget Silences legendariska Koppom-studio för att spela in.
— Jag skrev klart låtarna och sedan åkte vi dit som ett band och repade ihop oss. Idén var att det skulle vara lite som en Blonde On Blonde-session, där vi spelade oss fram till en musikaliskt mer homogen platta än vad jag har gjort tidigare. Man vill ju att något ska hända på vägen. Sedan vet jag inte om jag har lyckats. Det finns en del riktigt strippade ballader liksom det finns stora stråkar och hela gräddbakelsen på andra låtar.
Och den nya plattan låter… fantastisk. Redan i sin råa form är de delar av inspelningen som kunnat brytas loss så vackra att klockor stannar för att inte störa. De element av skönhet och smuts som utgör Ulf Sturesons signum är behållna, men harmonierna är mer mejslade än tidigare. Och frågan är om han någonsin blinkat så kärleksfullt åt sina gamla hjältar John Lennon och Neil Young som i Allt Jag Ville Säga.

Nu står jag här igen, utan något på mig. Ah, det känns så löjligt.
Allt jag ville säga var, jag väljer alltid dig framför de andra

Allt Jag Ville Säga

Inspelningarna inleddes förra sommaren men fick avbrytas framåt hösten då Stureson följde med Olle Ljungström på turné och helt enkelt sjöng sönder stämbanden.
— Vi var mitt i inspelningarna och på köpet hade jag blivit förkyld, så jag pajade halsen helt och hållet. Det blev inte riktigt bra förrän i våras faktiskt så det var först då vi kunde fortsätta spela in på allvar. Jag kunde göra något ryck då och då men sjöng jag mer än några låtar på en vecka så var det kört. Fick sitta och labba med bandaren, hitta på andra knäppa grejer under tiden för att hålla allt vid liv. Så det är först nu som det faktiskt börjar likna något. Som vi har alla låtar klara och kan börja mixa.
Ulf Stureson härstammar från Alfta i Hälsingland och har genom Bollnäs och egna konstellationer som The Calefactorys och tonårsupproret Traste & Superstararna, som efter många omvägar ledde till Traste Lindéns Kvintett, tagit sig till Stockholm där han lever och verkar. Men hjärtat finns kvar i hembygden och det är dit han åker för att finna inspiration i sitt skapande.
— Jag tycker ju om att åka hem och det påverkar mig mycket. Det öppnar upp en massa kanaler så det passar bra att åka till mitt torp i Hälsingland och skriva. Jag är ju inte så Skånegatanhipp. Jag kommer från en annan värld och även om jag skriver om att leva i Stockholm så skulle jag aldrig kunna skriva på ett urbant sätt. När det verkligen kommer ett flyt är det bästa för mig att åka till Alfta och isolera mig i flera dagar. Kanske en hel vecka och inte träffa en enda människa. Bara göra låtar och samla ihop alla fragment.

SEDAN ULF STURESON I MITTEN av nittiotalet bestämde sig för att lämna barndomsvännen Mats “Traste” Lindén med tillhörande kvintett och använda musiken för att exponera sina innersta känslor och behov har hans motsvarigheter inom svensk musik varit lätträknade.
Trots det är det just svenska förebilder som ständigt luftats kring hans namn. En modern John Holm, Di Levas jordnära tremänning eller Olle Ljungströms mer träffsäkra kollega. Detta samtidigt som de verkliga förebilderna är så mycket mer uttalade och självklara vid granskning.
— Jag har aldrig riktigt fattat det där. Eller visst, John Holm har en ljus röst, men det hade ju lika gärna kunnat vara Pugh då, eller hur? Det där är inget jag lyssnar på, även om jag föredrar båda före Lundell. Jag gillar ju sköra och veka saker, det finns något där som passar mig. Jag förstår till exempel inte alls vad det är som är så bra med Bruce Springsteen. Det går mig alldeles förbi. För mig är det bara bredbent.
— Min första kärlek var The Beatles och sedan min uppväxt har de viktigaste förebilderna alltid varit John Lennon, Neil Young och Bob Dylan. Det är artister som talar till mig. När man lyssnar på Lennon kan man höra att har man bara hittat rätt text till en melodi så kan det räcka med trummor, piano och bas. Det kan vara hur bra som helst ändå. Deras sätt att närma sig sina egna erfarenheter är något jag tycker om och försöker översätta till mina egna upplevelser.
Det är där man ska ställa honom. Ulf Stureson tål jämförelser med artister till vars ära det snidas altare. Hans debutskiva I Overkligheten från 1996 är inte bara i sin sparsmakade instrumentering och raka melodisnickrande med falsettoppar en svag klon av Lennons tidiga solokarriär.
Med sin terapeutiska känsla och bottenlöst mörka historieberättande är I Overkligheten det närmaste svenska musikliv någonsin kommit en Plastic Ono Band.
Med enkla medel säger Ulf Stureson saker som är så sanna att bröstkorgen börjar krympa framför högtalarna. Död och förtvivlan i vild dans med hopp om det ständigt fortsättande livet tonsätts utan varje tillstymmelse till musikaliskt överdåd.

Och vilken känsla att va’ fri och äldre ska vi aldrig bli, så svor vi på att alltid va’ tillsammans. /…/ Sånt man gör när man är barn och ingen morgondag är smärtsamt grå och trist. Så skildes vi till sist.

Sommarbarn

Historien om I Overkligheten bottnar i hur Ulf under en period av sex år förlorade såväl sin yngre bror, sin syster och en nära vän i sjukdomar och olyckor. Plötsligt var musiken inte bara ett sätt att uttrycka sig, utan också en nödvändig ventil för att frigöra de känslor som rörde om hans själ och fick honom att uppsöka läkarhjälp. Vid sidan om terapin skrev han materialet till I Overkligheten.
— Jag höll ju egentligen på att skriva sånger till Traste men det blev liksom ett annat slags låtar än tidigare. Det slog mig att jag i så många år skrivit åt andra på ett distanserat sätt som inte har betytt något. Nu började jag inse att det gick att använda musik för min egen skull och för att prata med mig själv. Det har blivit mitt sätt att bearbeta vad jag känner. En sorts nyttig terapi.
Ulf spelade själv in demos för alla nya låtar men behövde hjälp för att fullfölja inspelningen. Han insåg att han inte kunde arbeta med den gamla Kvintetten och frågade snart sin favorittrumslagare Anders Hernestam, idag i Weeping Willows, om han ville vara med. Anders tog i sin tur med sig sin nuvarande bandkollega Stefan Axelsen och med dem följde gitarristen Micke Herrström. Den senare fick ta rollen som producent över arbetet.
— Det var en väldigt jobbig process överhuvudtaget. Jag visste inte riktigt vad jag höll på med och litade inte på min förmåga. De andra gav mig verkligen ett fantastiskt stöd, men det var inte så lätt alla gånger. Kunde inte förmå mig att ta befälet ordentligt och säga att det här var min grej, jag kunde inte hjälpa att känna mig både utsatt och ensam. Skivans karaktär gjorde mig sådan.

DET HÄR GÅTT SEX ÅR sedan I Overkligheten släpptes. Sex år sedan den slog knock på en rörande överens journalistkår som sedan dess har byggt på myten om plattan som en obestridlig klassiker i svenskt musikliv.
För Ulf Stureson var det en tegelsten av ångest och känslor som lämnade hans kropp och att göra reklam för den i form av promotion och spelningar var fullständigt omöjligt.
— Jag kan nog fortfarande inte lyssna på den på samma sätt som andra, som vanlig musik. Men jag har alltid vetat att den är förbannat på bra ett eller annat sätt. Satte mig ned och lyssnade ordentligt på skivan för något år sedan och då kände jag att den lät jättebra. När vi spelade in tyckte jag att det redan fanns så bra demor och hade rätt svårt att ändra mitt tankesätt, men med lite perspektiv tycker jag att allt blev väldigt bra.
Ulf tog efter plattan ett avbrott från musiken. Familjen fick gå först och det var inte förrän närmare millennieskiftet som han återigen kände lusten att skriva och spela musik. Han fick av sitt skivbolag tillgång till en liten lägenhet på Hagagatan 1 i Stockholm där han ensam började bygga det som från början gick under arbetsnamnet Huvet Fullt, men som efter ett tag blev ett album utan titel.

Jag hoppas du har det bra, det är vad de flesta tror, eller säger i alla fall. Och jag vet att de vill mig väl, men jag undrar ändå ibland, och jag hoppas du har det bra.
Och vädret här är bra, det var nåt jag ville säga, men jag glömde vad det var. Det var säkert ingen viktigt. Bara nåt jag aldrig sa.

Jag Hoppas

Uppföljaren är en spretig historia både musikaliskt och tematiskt. Den är friare än sin föregångare och vilar mycket mer på styrkan hos en bra melodi än texten som konstens kärna. Den mottogs i hyllande ordalag, men Ulf är i efterhand inte odelat nöjd med resultatet.
— Jag hade intentioner om att skivan skulle vara lite ruffigare. Att det skulle höras att den var inspelad i ett litet rum, men den blev lite för uppstädad kan jag tycka. Också att den blev lite ofokuserad. Jag ville visserligen leka lite mer med den här plattan och även om det säkert var själva iden från början så spretar den väldigt mycket. Det är därför jag nu går mot en något mer sammanhållen skiva de här gången.

FÖR DET ÄR DAGS IGEN. Efter några år med relativt få livstecken — en singel med Uggla-covern Hallå och en del spelningar på egen hand med bara en elgitarr som uppbackning — ligger en ny skapelse med Sturesons avtryck inom kort färdig för konsumtion. Och även om det inte i sig är en drivkraft kan han inte låta bli att vara lite nyfiken på hur den kommer att tas emot. För en man som nästan aldrig fått ett negativt ord skrivet om sig ovanför lokaltidningsnivå är det alltid en risk att ta ett steg från det som tidigare varit ett vinnande koncept.
— Jag skulle nog bli besviken om ingen skulle gilla skivan. Man vill ju att den ska fylla en funktion och kännas meningsfull för dem som lyssnar. Skulle man sätta en trea överallt på plattan skulle det vara helt meningslös musik, så det är bättre att några älskar den och att kanske någon hatar den.
Själv kan han ta gift på att det är det bästa han har satt sitt namn på, och det är svårt att inte rätta in sig i ledet. Bara “Som Gjorda För Varann” — där återigen Lennons ande vakar i melodin — räcker för att konstatera att Sveriges bästa man-med-en-gitarr är tillbaka.
— Den är jätteolik mina tidigare skivor tycker ju jag, men den är säkert typisk Ulf Stureson på något vis antar jag. Jag kan inte riktigt se den utifrån ännu. Det är bara fragment av låtar. Men det är den bästa platta jag gjort och den är inte riktigt lika hemlig som mina tidigare. Den första var bra på sitt sätt, men den kan inte göras bättre så det finns ingen anledning att försöka. Det jag gör nu är mer fulländat. En förädling av alla mina tidigare uttryck och jag är jättenöjd med den redan nu innan vi mixat. Det är nog den stora skillnaden. Det har aldrig hänt förut.

Till ett rum vid havet kommer tankar jag inte trodde fanns, små brev från djupet når ytan och spolas sen iland. Här går jag och letar, samlar upp dem och lägger dem på rad. Små vackra stenar på en hylla att titta på en dag.

Ett Rum Vid Havet