The Band, Pugh Rogefeldt och Pink Floyd förknippas knappast med The Ark. Inte heller Elvis Costello och Can. La Musik är tidningen för gränsöverskridande musik, oberoende av genre och förutfattade meningar. Här skrotar vi ett par sådana tillsammans med våra småländska vänner som tidigare mest förknippats med glamrock såsom Queen och T-Rex.
De får ständigt frågor om politik, kläder och utseende. Vi tycker att det måhända är intressanta ämnen i sig, men mest intressant är väl ändå vad grabbarna har i sina skivsamlingar. Inför vårt möte i replokalen bad vi alla att ta med sina favoritskivor.
Johan Olsén dokumenterade.

Martin: Jag har med mig Pugh Rogefeldts första skiva Ja, dä ä dä. Först och främst har den ett skönt omslag, där Pugh står i ett buskage. Grönt och härligt, med namnet Pugh i skön gul text. Här har man lyckats samla ihop 70-talets mest intressanta svenska musiker på en skiva — Jojje Wadenius på bas och gitarr, Janne “Loffe” Carlsson på trummor, och Pugh givetvis. Jag tycker att alla de tre var för sig gjort intressanta grejer, och här är de tillsammans! Det är bra poplåtar, samtidigt som de har ett skönt, jammigt sväng. Dessutom var han banbrytande som sjöng på svenska. Där finns något gemensamt med oss, det att göra något som på pappret verkar helt fel, men som funkar ändå. Till sist är det underbara studiobilder på omslaget man bara älskar att titta på. “The best of everything”, ungefär.
Ola Salo kommer in i rummet Klädsam och klädsamt försenad.
Ola: Egentligen är det ganska kul och samtidigt underligt att det så sällan kommer fram i intervjuer att vi är så oerhört intresserade av populärmusik. Det handlar alltid mer om utseendet, kläderna och vårt budskap.
Sylvester: Jag har med mig The Band. Här har jag deras andra, och bästa, album som också heter The Band. Det är de häftigaste gubbarna jag vet, och min största inspirationskälla. Jag försöker till och med sno lite fill-ins från dem. Det sättet de musicerar är otroligt — alla spelar alla instrument, de kör sitt race och har ingen aningen om vilka trender som gäller. Var och en skulle kunna vara otroliga artister — de är en supergrupp utan att vara det. Låtarna är helt otroliga — från skogshuggarsväng i Up on Cripple Creek till otroligt vackra och ganska komplexa The Night They Drove Old Dixie Down. Jag tänker ofta på personerna i bandet. Det känns som om man känner dem lite grand.
Det borde skrivas mer om dem. De har en fascinerande historia bakom sig, som kompband till Dylan, utbuade på premiärturnén, typ 70 spelningar på raken. Snacka om att köra sitt eget race?
Sylvester: Fast de började som kompband till Ronny Hawkins, en riktig rockabillyslusk och kallade sig The Hawks. De kommer från Kanada från början, och är egentligen spelmän, musikanter, samtidigt som de gör fantastiska poplåtar! Det blir en blandning av cabaretmusik, country, blues, bluegrass, ragtime, och rocknroll. De är skönt stökiga och traditionella på en och samma gång.
Ola: Rent arrangemangsmässig är de otroligt nyskapande. King Harvest som den heter i Rottne, ha ha, är väldigt coolt producerad.
Ni inleder med två skivor man kanske inte förväntat sig — Pugh och The Band?
Sylvester: Alla tror att vi bara äger The Queen-boxen. Ha ha. Det gör vi inte.
Martin: Det var en sak till jag måste säga, om Pugh-skivan. De bestämde låtordningen från början, sedan spelade de in hela skivan i en tagning, typ fyra gånger.
Ola: Alla tagningar är på hela skivan. I samma svep.
Martin: Vi spelade in ett B-spår med Michael B. Tretow, som också spelade in Pugh-skivan. Han försökte få Loffe att ta hål på bastrummans frontskinn, så de kunde sticka in micken för att få bättre ljud. Loffe vägrade. Och introt till första låten är ju legendariskt “poff, gang, pakongakonkegang” — det används av coola DJ:s i typ London.
Jepson: Jag har med mig The Doors. Det var Ola som en gång i tiden introducerade mig till dem, och jag tänkte “vad är det här för konstigt skit”. Men efter ett tag öppnade sig en helt ny värld av spännande och mystisk musik. Det var The Doors som gjorde att jag blev flummig (efter en kort diskussion om detta uttryck enas vi om betydelserna “alternativ” eller “kullig” — reds. anm). Att man kan ha utsvängda byxor på stan, trots att det är 90-tal. Det är oerhört bra låtar på den här, Just Waiting for the Sun.
Ola: Den är ju betraktad lite som en flopp-skiva. Fast det fattade inte vi — den här blev lite av vår favoritskiva. Det är ganska skönt att tänka sig, att vad tiden lider spelar det inte så stor roll om en skiva betraktas som en flopp eller ej.
Jepson: Jag har köpt den här skivan tre gånger, slarvat bort den gång efter annan.
Martin: Kan du inte köpa ett sexpack nästa gång? Ha ha.
Kan ni fatta att ni kommer vara i den situationen — att folk om 30 år kommer köpa er skiva kanske för tredje gången? Känns inte det rätt häftigt?
Martin: Och att vår nuvarande publiks barn kommer lyssna på oss.
Sylvester: Vi kanske kommer släppa våra skivor remastrade på typ hologram… (allmänt garv).
Ola: Jag känner att det är därför vi gör detta, till stor del. Vi har lyssnat nästan uteslutande på icke-kontemporär musik, och det har vi också tänkt på, att vår musik ska vara bra om 20-30 år.
Lasse: Jag har en ny skiva med mig. Den här tycker jag är jättebra — Radioheads nya, Amnesiac. Den här lyssnar jag mycket på, och det är nog inte många som tror att vi lyssnar på den här typen av musik. Den mer introverta och konstnärliga musiken. Man kan ju inte höra någonting av det i The Arks musik, även om det finns mycket av det hos oss, inom oss. Jag vill plocka fram just detta, det konstnärliga, och visa en annan sida av oss. Det handlar inte bara om sväng, utan också om känsla. Det tycker jag är det viktigaste egentligen. Jag är även imponerad av Radioheads förmåga att gå från att vara ett stort popband, till detta, ett band av den mer konstnärliga sorten. Det är stort.
Om man summerar skörden hittills — Pugh, The Band, The Doors, Radiohead, kan man enkelt dra slutsatsen att det här knappast föreligger något samband mellan inspirationskällor och likheter i uttryck.
Är det jobbigt för er att ständigt förknippas med det glammiga?
Martin: Nja, snarare att alltid förknippas med Queen. Vi lyssnar inte på Queen, ingen av oss. Det står i varje recension, och jag är otroligt trött på det.
Sylvester: Jag tycker Queen är skittöntiga.
Ola: Fast jag tycker att Freddie Mercury är en gripande särling som jag kan känna mig besläktad med. Fast musiken — jag håller med. För det mesta är de svintöntiga. När Queen tas upp, är det mer som en förklaring av varför man ska tycka illa om något, och gruppen används som ett skällsord. Ett sätt att dissa vår musik.
Lasse: Vi gillar band som tittar på sina instrument, inte dojjorna. Det är känslan som är det viktiga, och jag tror att Radioheads Amnesiac kommer gå till historien. Minimalistiskt “gytt”.
Ola: Vår framgång har faktiskt gjort det lättare för oss, tror jag, att lyssna på kontemporär musik. Det var en av de absolut skönaste följderna av vårt genombrott — att bli av med missunnsamheter. En skiva som kom att få stor betydelse för mig, främst i synen på hur vår nästa skiva skulle bli — var Citizen Bird med Silverbullit. Jag lyssnade på den i min CD-freestyle, det var mörkt ute, i Stockholm. Det var som allt skräp som låg på gatorna fick liv, som i en Hans Arnoldteckning, som i det blåaktiga på omslaget. Hans Arnolds teckningar är lite fula, lite läskiga, men vackra ändå. Den här plattan förändrade också min syn på hur musiken, hur vår musik, skulle låta. Den är oerhört “atmosfärisk”. Jag har tidigare haft åsikten att musiken vi gjort inte i sig skulle innehålla ett rum, eller frammana bilden av ett rum i musiken. Då blir musiken bara som en TV man tittar på. Jag tyckte att musiken skulle komma ut i rummet man sitter i, och där skulle den hända. Jag var mycket emot rumseffekter, och att man skulle måla upp miljöer med musiken… jag tar två skivor på en gång. Den här… (Ola plockar i sin bärkasse) nä, inte den här.
Alla skrattar.
Ola: KISS. Helt fel. Fast den här, Kraftwerk, har alltid varit en förebild i det att det är oerhört konkret musik. Det har också varit vårt mål — att göra konkret och tydlig musik fast samtidigt para ihop det med humoristisk och kitschig rockopera. We Are The Ark var en frukt av den visionen — kombinationen av det passionerade och samtidigt tydliga, avskalade och ganska ofläskiga. Även om många hävdat motsatsen. Men att lyssna till Silverbullit bröt med detta idealet. Detta är “stor” musik, atmosfärisk, där de i musiken bygger upp ljudlandskap. Jag öppnade mig också för det “mangliga” i detta — något jag alltid varit emot tidigare.
Alla enas om att Silverbullit är oerhört underskattade, och att deras album Citizen Bird är något av en modern klassiker. Och att de förtjänar bättre, samt att de är oerhört bra live.
Martin: Det vi ville med den nya skivan var att skapa en enhet, och ett exempel på en skiva som gör detta är den här, den gamla klassikern Dark Side of the Moon med Pink Floyd. Den börjar och slutar på samma sätt, och man lyssnar på hela plattan. Sedan har vi Tommy med The Who, som löpt linan ut och gjort en musikal där de spelar alla låtar själva. Till och med hornen spelar de själva. Det är i alla fall intrycket man får. Att överhuvudtaget ge sig in i att göra en musikal, och att spela alla instrument själva förtjänar all respekt.
Ola: Som en rockkammarmusikal.
Martin: Det är många som tror, också vi tror det, att man hela tiden måste låna in personer för att göra vissa saker på skivan. Ibland kan det bli minst lika bra, fast på ett annat sätt, om man gör det själv.
Ser ni en fara i att satsa för hårt på konceptstuket?
Ola: Kan vi inte gå varvet runt, och ha det snacket sedan. Det är så intressant, att vi säker kan hålla på hur länge som helst.
Sylvester: OK. Nu är det min tur. De gånger man fullkomligt sugs in i musiken, när man hittar något nytt, får man ibland en känsla av att “detta är min lilla egna värld, som ingen annan känner till”. En av mina senaste sådana upplevelser är Can, ett tyskt band som spelar en musikstil som kallas krautrock. Det gör den nog mest för att den är tysk. När jag hörde det, tappade jag hakan. Det är ganska mörk och monoton musik, och det låter inte helt friskt. Det låter som att de har det väldigt härligt, men de mår inte bra. Det svänger hejdlöst, men de är säkert dödssjuka när de spelar in. Vidare låter det otroligt modernt, lite som triphop, fast det är så pass gammal musik. Den här skivan kom 1968. Livsfarlig musik, men samtidigt dansant. Förmodligen finns det en massa liknande band och jag hoppas hitta fler. Att dessa dessutom kommer från Tyskland är intressant — det är ju ett ganska påvert land, musikmässigt.
Ola: Det finns ett läskigt skimmer över krautbanden. Krautrörelsen var parallell med t ex Baader-Meinhof. Amon Düül hette ett annat krautband vars kollektiv, Amon Düül-kollektivet, huserade ibland medlemmar ur Baader-Meinhof-gänget. Det är lite av denna anarkistiska känsla som vilar över musiken. Synd att vi inte kan spela upp det för läsarna. Eller göra ett blandband till läsarna med The Arks favoritmusik.
Det skulle nog inte gå att kontakta alla obskyra bolag för att fixa rättigheterna?
Jepson: Nu har det varit allvarligt alldeles för länge, så…
Ola: … nu kommer discon.
Jepson: Nu kommer discon, ja. Martin introducerade mig till en massa groovy skivor, 70-tals discon. Jag fastnade för det och började samla. Nu har jag hittat upphottade discoversioner av en massa mer eller mindre klassiska stycken. Det här är Meco, som gjort om alla Star Wars-låtar, och det svänger hejdlöst. Han har också gjort om Superman. När man drar på detta på dansgolvet är det omöjligt att stå stilla, och alla blir otroligt glada! Det är det jag lyssnat mest på nu.
Lasse: Discosväng har påverkat The Ark oerhört mycket. Jag, Martin och Jepson hade ett band som hette Stereo Explosion ett tag, tillsammans med ett gäng grabbar från Malmö. Vi hade ett riktigt groovesound, och spelade mest på fester. Det är en sida vi inte tagit upp så mycket nu, här, soulen och funken. Får jag fortsätta nu? Här har jag två plattor på en gång. Dessa påverkade mig oerhört mycket för ett par år sedan. De är Elvis Costello, med The Brodsky Quartet, och Raupavara, som är symfonisk, klassisk musik. Det här är mer konstnärligt, långt ifrån pop och rock. Här hittar jag min inspiration, här kan jag gå in i mig själv. Stämningsfullt och oerhört vackert — den lyssnar jag mycket på hemma, för mig själv.
Jag förundras lite av er breda musiksmak. Är det en förutsättning för att ni ska kunna göra den musik ni gör?
Ola: Jag tror de flesta som spelar i band eller överhuvudtaget sysslar med musik är väldigt musikintresserade. Vad som är lite speciellt med oss är att vi är övertygade om att det går att få ihop allt till en enhetlig musikstil. Och det är inte en nådigt svår uppgift… Men vi ger aldrig upp! Att få ihop hård, energisk rock, klatschig pop tillsammans med mer lyrisk och symfonisk musik till en entydig stil. Jag tycker vi har lyckats ganska bra.
Lasse: Det handlar egentligen bara om känslan, inte vilken teknik man använder.
Ola: Precis. Det många skriver, att vi låter som Queen etc., handlar egentligen bara om att många som skriver om musik har snäva referensramar, framför allt när det gäller rockmusik. De symfoniska inslagen i vår musik har blivit till ett “The Ark inspireras av symfonisk rock”, när vi egentligen är inspirerade av… symfonisk musik. Jag tycker att den mesta symfoniska rocken är ganska dålig. Den handlar ju mest om att flytta upp den arbetarklassaktiga rocken till finkulturens piedestaler.
Från pubarna till salongerna?
Ola: Ja, och till vilken nytta?
Lasse: Får jag bara avsluta mina tankegångar? The Who, The Doors och Pink Floyd gjorde oss flummiga. Mina exempel är lite av nästa steg — det finns psykedelika inom dessa klassiska stycken också. Lite arty-farty, modernt och så.
Leipzig Radio Symfonica Orchestra på partysvampar, typ?
Lasse: Den här plattan är en symfoni för symfoniorkester och… fåglar.
Martin: Frågan är hur man får på flugorna och frackarna på fåglarna?
Lasse: Jag skulle verkligen vilja att den här typen av musik lyftes fram mer. Jag vill också lyfta fram till exempel Paul McCartney och The Beatles som jag influerats mycket av. Det finns glam där också, och de är före sin tid på många sätt. Hela Sgt Pepper’s är en intressant konceptskiva med detta fiktiva band, Lonely Heart’s Club Band.
Sylvester: The Turtles tog det här till sin spets när de gjorde The Battle Of The Bands, i formen av en popbandstävling mellan tolv fiktiva band. Det är de som spelar alla låtar.
Ni verkar vara väldigt samstämmiga. Finns det inga motsättningar, musikaliskt?
Ola: Alla är väldigt öppna för ny musik, men det är klart det finns tillfällen när man tycker att olika musik passar olika bra.
Ska vi snacka om några speciella skivor, allihop?
Lasse: Då förslår jag David Bowie. När man snackar om glamrock nämns ofta The Sparks, T-Rex m.m., men det finns ju också den typ av glam. Den lite farligare glamrocken, den mörkare.
Ola: Lou Reed.
Martin: Tyvärr nämns ofta Sweet och de tidigare nämnda banden i de recensioner vi får. Ganska ytlig musik, och det mer konstnärliga pratas det inte om.
Ola: Det som attraherar mig är när det finns både den ytliga och den mörkare, mer tänkande sidan som man framförallt hittar hos Lou Reed och David Bowie.
Det är ju farliga gossar. Fast när man lyssnar på er hör man det man själv vill höra på något sätt. Jag lyckas med konststycket att höra Springsteen, i slutet på 2000 Light Years of Darkness medan min fru hör ABBA. Hur förklarar ni det?
Ola: ABBA är ju våra fixstjärnor på något sätt. Det handlar om att paketera låtarna så att de blir oemotståndliga.
Martin: Där många tänker Queen, tänker vi nog mer på ABBA. Det blir ju så när det är killar som sjunger stämsång.
Lasse: Fast vi tänker inte på hur låtarna ska uppfattas. Tycker vi att det ska vara stråkar eller stämsång på ett visst ställe, så lägger vi på det. Sedan kan vissa tycka att det blir pompöst ibland, och för mycket. Men om låten kommer till sin rätt, och det känns bra för oss, så…
Ola: Men om vissa tycker att vi är pompösa, tycker jag att t ex Thunder Road med Springsteen är superbombastisk — som en fet cheeseburgare som proppas ned i halsen på en.
Martin: Som en elvismacka.
Ola: Du nämnde Springsteen, och det är ju egentligen inte fel. Jag brukar snacka skit om Springsteen, för jag känner mig alternativ då, ha, ha, men i själva verket finns ett patos hos honom som ligger nära det jag själv vill göra.

NÄR VI BJÖD IN THE ARK för den här intervjun var syftet att lista favoritplattor, men det är klart att, endast ett par veckor efter uppföljaren till succédebuten, samtalsämnet glider över till hur det går med nya skivan och vad folk tycker om den. Personligen tycker jag om den, särskilt om man lyssnar förutsättningslöst (hur lätt det nu är när det gäller The Ark). Bandet väcker känslor och arkarna känner själva att det verkar vara svårt, speciellt för recensenter, att gilla dem ovillkorligt, och kommentarer som “jag gillar bandet, men har svårt för musiken” är inte helt ovanliga. Lite småsarkastiskt påpekas under samtalet att det verkar som att vissa inte vågar skriva att de verkligen gillar musiken. “Så lågt kan man ju inte sjunka”. Samtidigt kan de förstå att det kan vara svårt att recensera dem, då det handlar om mer än enbart musiken. Det handlar också om att stiga in i The Ark-world, med “politiska” budskap, kläder och attityder. Och att det egentligen inte handlar om att förändra Andres Lokkos liv, utan snarare om att nå alla Postis-insändare… (Sydsvenskans ungdomssidor, reds. anm), vilket de också gör.
Ola: Det som gör det extra svårt för alla skribenter och recensenter är nog det faktum att vi, av någon outgrundlig anledning, blivit ett tonårsband och spelas flitigt i mainstream-radio som Radio Energy. Och det är något vi blir väldigt dömda för. Vi har aldrig gjort några konstnärliga kompromisser för att hamna i dessa fack. Vi kör stenhårt kompromisslöst och skapar låtar som ska bli så bra som möjligt. Lyckas vi med det, är det logiskt att många gillar oss.
Martin: Det är ju det som gäller, att påverka folk därute, och det märker man när man är ute och signerar skivor och träffar fansen.
Är ni ett politiskt band?
Martin: Inte i partipolitisk mening.
Ola: Jag tror det mest handlar om min fasa för det meningslösa. Vi har hamnat i en position där det vi säger når ut till massor med människor, och då gäller det att ta sitt ansvar. Därför ägnar jag mig uteslutande om att skriva om saker som berör, som betyder något för mig. Sedan har jag alltid varit fascinerad av protestsången som konstform. Det är oerhört vackert att använda sången som vapen. Den fungerar väldigt bra som uttryck för frihet. När man känner sig fri och lycklig, brister man gärna ut i sång och det finns ett hemligt broderskap mellan friheten och musiken. Därför passar det bra med sånger om längtan efter frihet och kärlek. Och i den mån vi är politiska, handlar det om att befria folk från meningslösa normer, traditioner och fördomar som förhindrar folk från att vara lyckliga. Och det som inspirerat till detta är olika tänkare, som t ex Michel Foucault, som kritiserar olika värderingar dolda i samhället.
Och ni paketerar och gör det lättillgängligt för alla?
Ola: Ja, det är nog där utmaningen ligger — i att ta de svåraste tankarna man har i huvudet och lägga fram dem på ett sätt som alla förstår. It Takes A Fool To Remain Sane är en “Short introduction to Foucault”. Det ska samtidigt vara enkelt, och göras utan pekpinnar. Det ska vara subjektivt, och gärna framföras av en skitig liten människa som skriker “jag vill detta, så här ska det vara!”
Saknar ni själsfränder, andra som trycker hårt på budskapen?
Ola: Nej, så länge man ger ärligt ger uttryck för vad man verkligen vill, så gör man ett politiskt statement.
Lasse: Vi är inte ensamma om att göra en sån här sak. Jag känner en verklig samhörighet med Silverbullit som har en lika stark, men annorlunda glöd i det de gör. Där handlar det mer om atmosfär och känslor. Vi lägger mer fram korten på bordet.
Martin: Jag känner ett starkt släktskap med de andra Växjöbanden, The Mo och Melody Club. De visar också att det kan vara kul att framföra musik och att leka med sin image på ett kul sätt.
Lasse: Att vi klär oss på ett visst sätt är egentligen bara ett uttryck, ett sätt att kommunicera på. Var det inte Johnny Cash som sa… eller nej…
Ola: Det var nog John Cage som sa “musik är alltid multimedia”. Det vi tror på är den rena intuitionen. Det är ofta det som håller i längden, och på så vis känner vi oss besläktade med band som på ett intuitivt sätt ger uttryck får olika åsikter. Faktiskt mer besläktade än med till exempel Blå Tåget som sjunger “kapitalet höjer hyrorna och staten bostadsbidragen”. Det blir så medvetet och uttänkt.
Martin: Dessutom en låt med tre spelfel. Fast samtidigt så jädra bra.
Ola: Kanske skulle vi ta en sväng till om fenomenet konceptalbum?
Under den följande diskussionen konstaterades snabbt att det är en svår balansgång, och att det finns olika spektra på “konceptskalan”. De flesta riktigt bra album är på något sätt konceptalbum, och det handlar ofta om, som Ola påpekar, hur låtskrivaren hade det under skapandet av skivan, hur han eller hon mådde just då och så vidare. Och hur detta återskapas på skivan, i låtarna.
Ola: På så vis är The Rolling Stones Exile on Main Street en konceptskiva, särskilt när man vet att de åkte iväg till ett slott i Frankrike och söp och knarkade järnet. Svettiga och skitiga. Den tiden i deras liv blir ett koncept som bygger ihop låtarna på skivan. En skiva utan en röd tråd är ju bara 10 låtar.
Martin: Är det någon som äger nudlarna som ligger här? Typiskt — när man börjar tjäna lite pengar på musiken, så att man slipper äta typ nudlar — vad äter man? Nudlar…
Ola: Jag vill bara avsluta mitt koncepttänk. Man kan se en skala mellan dessa skivor vi har framför oss. Från …on Broadway via Pink Floyds Dark Side of the Moon, The Who’s Tommy till Jesus Christ Superstar. Från en skiva som har en diffus story, till mer och mer tydligare koncept, en tydligare story. Tolkningsmöjligheterna ringas in mer och mer och man lämnar inget till lyssnaren själv att tolka, som till exempel på Jesus Christ Superstar. Det som är spännande med ett album, är just att det är en egen värld, och att det ska vara upp till lyssnaren att veckla upp och förstå den. Det försöker vi skapa med vår musik.

Avslutningsvis kan konstateras att The Ark skrotat i alla fall några av mina förutfattade meningar, och jag lyssnar till In Lust We Trust med ett något annorlunda förhållningssätt än tidigare. Helt plötsligt får jag referenser och intryck jag var långt ifrån tidigare, men framförallt ser jag framför mig ett gäng schyssta grabbar som gått in i en studio och gjort det de tycker är det roligaste som finns — bra poplåtar som kommer hålla i många år. Och minsann är det inte en av mina gamla hjältar Levon Helm som lurar bakom trummorna på några av dem?