Gustaf Norén påminner om Liam Gallagher anno 1994, när denne i intervjuer förklarade att Oasis är bättre än Suede, bättre än Blur, bättre än alla andra brittiska band. I tidigare intervjuer har Mando Diao hävdat att det inte finns några bra svenska band. Innan årets Kalasturné kallade de Kent och Thåström patetiska gamla gubbar som tappat allt. Attityd är det ingen brist på hos Borlängepojkarna. Men det är helt okej. Enligt Annica Henriksson har Mando Diao har gjort årets bästa platta.

Vi sitter i foajén till Nordic Light Hotel i Stockholm. Ett modejippo skall strax gå av stapeln. Alice Timander är där. Trådsmala, över-sminkade modeller dricker av de gröna gratisdrinkarna. Gråhåriga äldre män kindpussar dem mer än gärna. Ägare av någon klädkedja kan jag tänka, för så moderiktiga var de ju inte. Några sliskiga Östermalmsmän i 30-årsåldern minglar också, med håret drypande av gel och skjortans översta knappar uppknäppta. Någon viftar med sina ögonbryn under sina trendiga solglasögon. Diesel, H&M och några andra kedjor skall visa upp nya kollektionen. Och mitt i tragiken sitter de båda sångarna och gitarristerna i Mando Diao som skall göra ett akustiskt set för dessa plastiga människor. Givetvis måste jag fråga om image är viktigt för dem. Nej, får jag till svar och en demonstration av de kläder de har på sig. Grå tröja, vita smutsiga jeans som är uppvikta till knäna. Okej, Gustaf struntar verkligen i vad han har på sig. Björn Dixgård ser helt okej ut. De säger att de klär sig i de kläder man kan köpa i Borlänge. Fair enough. Gustaf säger att han aldrig skulle färga håret eller tatuera sig. Dock när de kliver på scen klär de sig i svarta polotröjor. Klart de är medvetna. Men långt ifrån perfektionisterna i The Hives.

Gustaf pratar, pratar och pratar som om hans talförmåga skulle försvinna imorgon. Björn flikar in någon mening ibland. Organisten med det absoluta gehöret Daniel Haglund nickar och flinar emellanåt. Gustaf säger att det finns alldeles för mycket skitmusik idag. Han menar att man måste jämföra dagens artister med kungar som Chuck Berry, the Beatles, the Kinks, David Bowie och Elvis. Varför nöja sig med mindre? Om man själv gör musik, varför inte sikta högt? Tja, precis som Oasis tyckte 1994 när de var minst lika bra som Beatles.
Han har en poäng, Gustaf. En måttstock som jag själv brukar använda till andras förtret. Vare sig nutida band eller skivköpare vill höra hur fantastiskt allting var då. Hur musik från 50-, 60-, 70-talet har en evig livslängd, medan dagens bara är en dagslända. Jag förstår dem också. Alla kan inte tävla med Rolling Stones eller Aretha Franklin. Tja, förutom Mando Diao. Till slut lyckas Gustaf klämma ur sig några bra svenska band trots allt, Atomic Swing, Peps Persson och The Hives. Samtidigt har han sagt att han aldrig kommer köpa en Hives-platta, för om han jämför dem med Chuck Berry räcker de inte till. Och av internationella nutida band som är bra nämns bara REM.

NÄR JAG HÖRDE MOTOWN BLOOD fick jag en lyckokick. Eller när de kom ut på scenen som ett gäng Scott Walkers på universitetet i våras. När de trots solgasset och den tidiga kvällen rockade som det inte fanns en morgondag. Galnast är bassisten Carl Johan Fogelklou. Och alltför många gånger går han av scenen med blodet rinnande. Var fan, var har ni varit hela tiden killar? Omedvetet har jag längtat efter dem hur länge som helst. Och nu finns de bara där. Fem killar från Borlänge. Inte England eller USA, utan Borlänge. Fem killar som vet precis hur musik ska låta. Fem killar som har alldeles rätt influenskällor. Som ser till att knycka från bara de bästa och koka ihop tills röran får en egen etikett. Mando Diao. För även om en låt låter som tidiga Beatles, låter nästa som något helt annat. Eller, mja, åtminstone som något annat band från samma tid. Motown Blood är dock en riktig garagerökare, men Mando Diao är inget garageband. De lyssnar inte ens på den musiken. De amerikanska psych & garagebanden från slutet av 60-talet har inte letat sig in i deras skivsamlingar. An. Inte ens The Pretty Things, vilket är förvånande.
De äldsta i bandet, Carl Johan och trummisen Samuel Giers, båda 22 år, kan skryta med att de har upplevt John Lennon. Åtminstone så var de födda innan Lennon dog, ehum. Alltid något. Daniel Haglund är tydligen också 22. De andra 21. Ändå besitter Björn en röst som ingen annan, eller, jag menar, ändå besitter han en röst som Eric Burdons från The Animals. Och Gustaf lyckas låta som Rod Argent från the Zombies. Eller Ray Davies. Bara det är en bedrift. Där snärtar de bröderna Gallaghers fingrar blåa. 60-talet är den största inspirationskällan för Mando Diao, och det hörs tydligt. Men det har alltid funnits band som spelar “60-tals musik” och som oftast bara hittar en liten klick fans i mods eller indiekids. Varför skulle det gå bättre för dessa killar? De menar att det i grund och botten inte spelar någon roll vad för slags musik man är inspirerad av, bara man har melodier som fastnar. Det är där Mando Diao tror sig kunna bli riktigt stora. De menar också att Nirvana skrev melodier som The Beatles. Och bara folk hör Mando Diaos låtar så kommer de sätta sig på hjärnan. Det enda de vill med sin musik är att göra folk glada, eller åtminstone berörda. Och texterna handlar nästan uteslutande om kärlek. Då och då slänger de in några rader om den där irriterande tjommen på den där festen som tyckte att de var ett snobbigt band. Men mest handlar det om kärlek, och vad är viktigare än det? Alla fem verkar vara lyckligt förälskade. De säger till och med att de redan har funnit de bästa tjejerna. Så vad är viktigare än att sjunga om sin flickvän? Att blanda in politik skulle aldrig komma på tal. Varför måste man ha läst Karl Marx för att förstå vad tusan The International Noise Conspiracy menar?
De beskriver låtskrivandet som en del av dadaism. Eller som Bowie när han klippte ut ord och pusslade ihop konstiga meningar. Oftast har de en melodi och sjunger på låtsasengelska innan de skriver dit orden. Det enda de har är ett läte från början, ett aow som kanske blir ett wow eller något annat. Texterna är inte heller konsekventa, deras låtar är inga historier, ingen berättelse man kan följa från början till slut. Istället blandar de in den irriterande killen på festen i samma låt som är en hyllning till flickvännen. Ris och ros i samma låt. Och det funkar. Varför skriva en hel del låtar när allt ryms i samma? “She ain’t as beautiful as me, but she’s as beautiful as she can be…”
Utlandslansering var ett krav när de skrev på för Capitol. Funkar det inte hemma så funkar det alltid någonstans. För de vet ju att de är bra. Riktigt bra. Däremot tror inte bandet att de kommer att bli några veteraner. Om tio år finns inte längre Mando Diao, men de bekymrar dem inte det minsta, de lever i nuet. Antagligen kommer de hålla på med musik i någon form, men om tio år har de bildat familj och splittrats. Och de säger inte detta för att de inte tror på sin musik, tvärtom. De vill att deras musik skall leva vidare, längre än dem som band. Men de vill inte få den där sjukdomen vid 29 års ålder då man plötsligt blir dålig och patetisk. Jag antar att de bland annat tänker på Kent och Thåström nu igen.
Tre av dem bor ännu i Borlänge och de har inga planer på att flytta. De trivs. Åtminstone hemma i huset. Och på gården runtomkring. Själva Borlänge skiter de i. Gustaf menar att de redan har avverkat stan. Nu är det skit samma vad det finns för krogar och affärer.

Ärligt talat har jag svårt att säga något om plattan Bring ‘Em In. Vad ska jag säga? Den bästa debutplatta jag hört på länge? Varenda låt har hitpotential? Jag vet inte. Inledande Sheepdog där Gustafs “yeah yeah yeah!” för tankarna till Broder Daniel golvar ned mig på två sekunder. Jag önskar att Sweet Ride var mitt livs soundtrack. Motown Blood är för bra för att finnas. “I’ve got the Motown blood in my veins”! Mr Moon är årets bästa singel, inget snack. Så bra att den kommer stanna på min telefonsvarare åtminstone året ut. Jag vet att det är ett långt meddelande, kära vänner, men en dag kommer ni nog krypande till korset. Ja, det bara fortsätter. To China With Love, P.U.S.A., Bring `Em In, det är inte klokt. Lady låter som The Artwoods. Little Boy Jr som tidiga Beatles. Och de där skriken i Paralyzed kan förtrolla både flicka som pojke. Nej, jag säger det igen. Årets bästa album!