Kanske årets intressantaste skivsläpp i Sverige kommer med rytmer från Jamaica men med texter på svenska. Boendes i Göteborg gör… ja, kom igen nu: “Säg mitt namn, säg mitt namn” — precis — Jogi, så tung och vacker ragga att vi har lust att införa palmer och soundsystems längs hela västkusten.

Hur står det till med den svenska raggan egentligen? Bara bra, faktiskt! Till och med utmärkt! För vad är det som har hänt denna tropikheta sommar år 2002? Jo, att den svenska raggan har trätt fram och presenterat sig på riktigt. Hiphopen har ju varit brett etablerad sedan nittiotalet men det är först nu som dess jamaicanska motsvarighet börjat plockas upp på allvar av svenska artister och producenter. Tidigare har ragga och dancehall mest funnits där som sporadiska influenser och stilblandningar hos en del av hiphopartisterna. Boastin har hängt med The Latin Kings, Chilly & Leafy och Flimpoman har gästat schlookarna i Loop Troop. Men den senaste tiden har situationen förändrats på en viktig punkt: det har börjat släppas fullängdsalbum. Ragga på svenska är ingen ploj längre. I våras kom finfina album med Chilly & Leafy, Daddy Boastin och Svenska Akademien. Nu i oktober släpper Jogi sitt debutalbum, som även det bevisar att svenska språket flyter helt suveränt över Jamaica-inspirerade dancehallrytmer.
Jogis album är okomplicerad och rättfram kärlek. Kärlek till musiken, kärlek till kvinnorna, kärlek till allt som gör livet gott. Med sin göteborgska dialekt och djupa röst prövar han att vara rätt så bred i sin stil. Han kan sin reggae och vi bjuds på söta lovers, studsig electro-dancehall, sköna dubutflykter och tung roots.
— Det fanns väl delvis en tanke bakom det. Jag ville göra en mångfacetterad skiva inom reggaegenren. Egentligen gör jag ingen större skillnad mellan reggae och reggae, för allting kan ju smälta ihop. Jag kände för att göra olika vibes, helt enkelt. Men när jag är ute och kör live, så är det ju dancehall som gäller.
Det låter som det är väldigt kul att sjunga ragga.
— Ja, det är det ju. Jag skulle i och för sig tro att det är enklare med ragga på svenska än vad det är med hiphop, för det är enklare att hitta ett flyt. Hiphop och dancehall är egentligen samma grej, bara det att dancehall är enklare uppbyggd och mer melodiös än hiphop.
Kan man prata om en svensk raggascen?
— Jag tror att man kan börja prata om en svensk raggascen, ja. Men än så länge är det väl bara de tre storstäderna där det kanske finns en så kallad kultur. Det fina är att det går hand i hand med hiphopen, så överallt där hiphop finns nu, där finns det en raggascen också. Varför har det blivit ett uppsving nu, tror du?
— Det är väl nånting som händer i hela världen. Det kom en våg i början av nittiotalet och varenda gång det kommer en våg… när den går tillbaks finns det alltid lite fler anhängare kvar varje gäng. I och med att såna artister som Shahha och Shaggy har haft stora kommersiella hittar, och att Bounty Killer och Baby Sham och dom har samarbetat mycket med hiphopartister genom åren, så har det ju vuxit sig större. Nu kommer No Doubt och gör låtar med Bounty och Lady Saw och allt möjligt.
Vilken är din bakgrund som musiker?
— Jag är uppväxt med den svenska proggen. Jag upptäckte väl hiphopen när den kom då nån gång 1984, och jag dansade lite breakdance och så där. Men det var väl hårdrocken som jag lyssnade på under mina yngre tonår. Det var Kiss och Iron Maiden som gällde. Sen har jag lyssnat på mer och mer reggae. Jag skall aldrig säga att jag varit direkt hiphoppare, men det har alltid funnits där även om det vara reggaen jag kunde ta till hjärtat mer.
Innan Jogi bestämde sig för att släppa egna grejer var han med och toastade i göteborgska hiphopgruppen Mics Of Fury.
— Det började med att jag gjorde en låt tillsammans med Gubb, som jag känt väldigt länge. Det var Rusty James som producerade det beatet och genom kontakten med honom gled jag in i Mics Of Fury ungefär i samma veva som de, eller rättare sagt vi, släppte vår EP.
Där körde du på engelska. På egna plattan har du helt valt svenskan. Varför?
— Man har ett helt annat verbalt urval, man kan ju uttrycka sig på ett helt annat sätt. Sen är det en utmaning mer än det är på engelska, på det sättet att man kan få det att flyta. Botten i det hela är väl att det känns naturligt att uttrycka sig på svenska, för många av ens förebilder sjunger på svenska.
Vad lyssnar du på?
— För det mesta är det reggae, men jag lyssnar även på svensk gammal vismusik. Cornelis, Fred Åkerström, Thorstein Bergman…
Var tog du ditt namn ifrån?
— Det är en kombination av för- och efternamn, som jag fick när jag jobbade på apoteket. Det blev Jogi. Min vita apoteksrock var märkt där bak med “JOGI”.
Du framställer dig som en Casanova i vissa låtar. Är du det?
— Haha, jag vet inte… det kan man väl inte säga nu när man har flickvän och bebis på väg.
Vad handlar Hela huset gungar om?
— Den handlar först och främst om ravekommissionen, och hela den där häxjakten på kultur snarare än på droger. För att få sina anslag var de tvungna att knyta x antal människor och då gav de sig på rave- och reggaekulturerna och målade ut de som de värsta syndabockarna, medan folk kunde gå och lyssna på pop och ta koks hur de vill, i stort sett. Så patetiskt synsätt, en häxprocess helt enkelt.
Vad händer efter detta?
— Efter den här plattan blir det förhoppningsvis en till platta. Kanske lite mer hiphopbetonat, vi får se vilket håll det går åt. Jag vill helst släppa någon tolva också… jag är egentligen inte så intresserad av att släppa för en större kommersiell marknad, utan jag tycker det är kul att bara hålla det vid liv och släppa mina tolvor.