När den konstintresserade advokaten Bernard Stollman startade skivbolaget ESP Disk i New York högsommaren 1964, öppnade han dammluckorna till en störtflod av kreativitet. Första plattan blev Spiritual Unity, där saxofonisten Albert Aylers trio kombinerade en vuxen andlighet med en lekfull naivism. Snart flockades visionärerna kring Stollman. Först från jazzen med bland många andra Pharoah Sanders, Ornette Coleman, Burton Greene och Bob James. Sedan folk- och rocksärlingar som Pearls Before Swine, Fugs och Godz. Stollmans filosofi var enkel och sammanfattades i en enda mening på skivomslagen: “The artists alone decide what you will hear on their ESP Disk”. Artisterna fick också designa sina egna omslag och bidrog därmed till den tilltalande estetiken med enkla, oftast svartvita omslag.
Men detta hände på 60-talet när allting var annorlunda. Det är svårt att tro att det skulle kunna hända idag i en värld där artistens värde bestäms mellan glasbord och skinnsoffa, av ekonomer och PR-anställda.
Men någonstans i Göteborg sitter Jan Risheden och gör det osannolika. Tillsammans med Kim Lantto har han mot bättre kommersiellt vetande utvecklat ett idiom som tar ESP-filosofin ett steg längre. Något mer ideellt än bolaget Brax-Tone är det svårt att tänka sig.
Hittills har de släppt knappa dussinet CDR-skivor, samtliga förpackade i omslag av svart papp med pålimmade etiketter med titel och gruppnamn. Skivorna kostar en femtiolapp styck, vilket praktiskt taget är självkostnadspris. Men vill man hellre klippa och klistra själv kan man ladda ner både omslagen och musiken på Brax-Tones hemsida — alldeles gratis! Snacka om “free jazz”!
För det är mest jazz som bolaget släppt hittills, och flera av banden har Jan Risheden som gemensam nämnare. Han spelar saxofon i Spirits Rejoice som är det mest typiska frijazzbandet på bolaget, med påverkan i både namn och musik från Albert Ayler. Rishedens sax kan också höras i Supergods, ett band som gärna blandar spräck med hiphoprytmer och funkigt sväng. Och så har vi ett av landets originellaste orkestrar, trion The Fabulous Hoghorns som byter munstycken på sina blåsinstrument och får dem att grymta och böka och låta som “jättestora grisar”. Somliga kanske ser Hoghorns som en ploj, men deras attityd säger en del om Brax-Tones filosofi. Det handlar om att bara åstadkomma musik utan att ta livet av den med gravallvar och självgoda pretentioner. Det är lätt för lyssnaren att känna sig inbjuden och välkommen. Men sannolikheten att det skulle kunna intressera något större bolag är liten tror Jan.
— Det är inte realistiskt. I varje fall skulle det kräva mer jobb än jag är intresserad av att lägga ner. Tanken är att få ut musiken, och det här är ett jättebra sätt att göra det. Man behöver inte göra fler skivor än vad som går åt. Vi har ett lager som består av tio plattor åt gången.
Inga begränsade upplagor?
— Nej, det är helt emot våra ideal. Missionen och visionen är att få ut musiken. Därför ligger allting på vår hemsida. Vi tycker att folk hellre kan ladda ner det på nätet för då slipper vi bränna skivor och kan göra musik istället!
Så till skillnad från många andra små skivbolag är inte ekonomin något egentligt hinder. Ett större problem är hur man lockar folk till hemsidan. På det lokala planet stöter den oberoende marknadsföringen på patrull. Att affischera och sätta upp klistermärken på offentlig plats är inte längre tillåtet i Göteborg, så Brax-Tone får lita till flyers och ryktesspridning.
— Det får ta den tid det tar, säger Jan. Vi har inte bråttom och vill inte bränna ut oss på det. Det är ganska mycket jobb med det och ska man göra allting på en gång så blir man bara less. Men vi kommer så småningom att ta oss tid att sprida det lite mer.
Men kan ni inte få kulturstipendium eller någon form av bidrag för att utöka verksamheten?
— Förmodligen. Fast frågan är om det har nånting med vår verksamhet att göra egentligen. Det här går att göra utan nästan någon som helst budget och det är jätteroligt att hålla på med det. Vi bestämmer precis allting själva och har inget som helst ansvar inför någon. Som jag känner det så har bidragsgrejen en förmåga att komma i vägen för det personliga initiativet. Man gör saker för ett bidrag istället för att man måste göra det, eller man låter bli att göra saker för att man inte fått nåt bidrag. Man flyttar bort saker från sig själv på nåt sätt och då tappar jag intresset. Men det är inte så att jag tycker att det är fel att bidrag finns eller fel att folk får dom. Tvärtom, ingen blir lyckligare än jag när jag får veta att mina skattepengar går till en bassaxofon till Position Alpha!
Enkelhet är ett honnörsord för Jan Risheden och det präglar hela tillblivelsen av en Brax-Tone-skiva från ax till limpa. Musiken spelas ofta in live med en stereomikrofon och en DAT-bandspelare, till exempel på klubben Brötz/Now. i Göteborg som är lite av live-centret för Brax-Tone-banden. Sedan mixas och mastras allting i en dator, en låtordning görs upp och sedan bränns det hela över på en CD-R. I praktiken skulle en skiva kunna spelas in och ges ut på samma dag.
— Men det är ju inte så att så fort vi har spelat in spelning så ger vi ut den på skiva, utan det är väldigt noga utvalt. Det som kommer ut är sådant man lyssnat på fem gånger och fortfarande tycker är roligt att höra på.

HISTORIEN OM BRAX-TONE GÅR egentligen tillbaka ett tiotal år i tiden. Det startade i början av 90-talet som ett kassettbolag. Namnet är en hyllning till Jans gamla idol Anthony Braxton, en sorgligt underskattad visionär, saxofonist och kompositör. Efter att fått några av kassetterna och frågan om det var okej att uppkalla bolaget efter honom, ringde den smickrade Braxton upp Jan och sade att det var helt okej. Verksamheten låg sedan nere under några år, men när CDR-tekniken slog igenom ordentligt för ett par år sedan innebar det en nystart för bolaget. Principen för bolaget är och har alltid varit att släppa musik som inte riktigt har plats någon annanstans. Inte bara jazz; katalogen rymmer även skivor med techno-experimentalisterna 8tunnel2. Att tänka sig ett rockband på Brax-Tone är heller inte omöjligt, men kravet är att det ska vara något annorlunda, något som saknar redan etablerade utgivningskanaler.
Men som sagt, hittills har det varit mest jazz med ena benet i 60-talets friform, det andra i nuet och blicken riktad mot framtiden.
Var tycker du att ni står i förhållande till den jazz som görs i övrigt i Sverige?
— Jag tror att våra grejer är väldigt oorganiserade. Rent musikaliskt är nästan allting helt improviserat. På gott och ont. Det är klart att det finns folk som gör improviserad musik, men vi är väldigt glada i melodier och takter och rytmer och små trudelutter och sväng. Det är inte bara atonalt eller bara rytmiskt eller bara klanggrejer. Vi försöker spela musik och det får gå som det går. Det är inga stora poser. Men jag gillar ju Mats Gustafsson, framför allt AALY tycker jag är jättebra. Jag tror att många som gillar det som släpps på Crazy Wisdom skulle kunna gilla det vi gör, för det är samma musik på ett sätt. Vårt kanske är lite mera punk. Crazy Wisdom har ju resurser, de har ett riktigt stort bolag bakom sig och dom är namn, både Christian Falk och Mats Gustafsson.
Får ni potentiellt sett draghjälp av vad de gör?
— Potentiellt sett ja, det tror jag absolut. Att Mats Gustafsson och folk kring honom har jobbat så intensivt med att bryta ut ur den lilla inskränkta sfären, det tror jag hjälper alla som håller på med den här musiken. Sen så funkar ju medier som de gör, nu är det ju Mats Gustafsson som är frijazz i Sverige på nåt sätt.
Folk verkar bara kunna ha ett namn i huvudet åt gången.
— Ja precis. Men det är ju inte hans fel. Jag vet hur jävla mycket jobb man får lägga ner på media och allt det administrativa. Jag tycker det är beundransvärt att han gjort det. Det är ju astufft att nån som spelar kontrabas-saxofon får prata i radio liksom. Men vi håller ju på i helt olika divisioner.
Vad skulle hända om Brax-Tone plötsligt blev den stora grejen?
— Vi skulle få bränna fler skivor och prata med andra tidningar också, hihi. Men jag har ingen respekt för hypar. Jag tycker det är världens löjligaste grej. Samtidigt så har dom ju en funktion. Dom få gånger det är nåt bra som blir hypat så är det också nåt bra som kommer ut till publiken. Men i hypebegreppet så finns antihypebegreppet som sker efter ett halvår eller ett år. “Det där med Brax-Tone, hur jävla fräckt var det egentligen? Dom tror dom är så himla märkvärdiga”. Men det tror vi inte. Jag tror inte vi är märkvärdiga överhuvudtaget. Det är konstigt men fan inte märkvärdigt.
— På nåt sätt så är allt det vi gör punk för att vi vet inte riktigt hur man gör men vi gör det ändå. Jag vet inte om det finns nån av oss som kan spela jazz utom Anders Söderling som spelar trummor i Spirits Rejoice, han spelar tradjazz professionellt. Men det vete fan om det är nån annan egentligen. Å andra sidan är det ingen av oss som inte kan spela musik, det är vi jättebra på. Vi gör det så enkelt för oss som vi kan och så har vi jävligt roligt. Och spelar så högt som det går! skrattar Jan Risheden.