Trots att de inte släppt något album vill många framhäva Yukon, AK som ett av Sveriges bästa liveband. Annica Henriksson tillbringade några timmar i studion tillsammans med bandet alla pratar om. Fotografen med bootsen: Michael Lokner.

— Vi spelade på ett ställe och Bob Dylan kom fram till scenen och ville köra någon låt, berättar sångaren och textförfattaren Pelle Ekerstam. “Fast ni behöver inte kompa mig”, sa han och spelade “Girl From the North Country” och jag började störtlipa. Jag grät och jag grät. Efteråt sa jag till honom hur mycket den låten betyder för mig. När jag sedan gick ut ur lokalen sprang jag in i min före detta flickvän och tårarna forsade fortfarande. Då sa hon: “Men Pelle, du måste komma över det här nu, du kan inte vara ledsen längre”. Varpå jag slog undan hennes arm och sa “Jag gråter inte för din skull. Jag har precis träffat Bob Dylan!”.
Det var naturligtvis bara en dröm. Pelle hade fått förhinder till konserten i Globen. Yukons körsångerska Jennie Abrahamson ringde flera gånger från Globen och höll upp luren så Pelle fick höra hur Dylan lät. Han hade en sådan ångest, men samma natt fick han som tur var ett personligt möte med kungen själv.
Jag sitter i en studio i Stockholm med 4/5-delar av Yukon, AK. Det är bara trummisen Micke Häggström som saknas. Den egenproducerade plattan Sad Storyteller har precis blivit färdigmixad. Vi lyssnar, och det låter guld. Bandet är dock djupt koncentrerade, stirrar på datorskärmen och fnissar ibland åt ohörbara misstag. Flera låtar känner jag igen från konserterna. Men det är det lågmälda titelspåret med det sorgligaste av alla munspel som slår sönder mitt hjärta.

Between those yellow walls
I will always see your face
You’re still a part of the future that I’ve planned
But I know, in time I’ve gotta let it go

Bandet har funnits i tre år, de är Stockholmsbaserade men medlemmarna kommer från olika delar av landet. I bagaget har de ett knippe fantastiska countrydoftande alster, men än så länge är de osignade. I mina öron låter det märkligt. I en tid som denna när den alternativa countryn sveper över land och rike och fångar allt fler i sitt nät, sitter Yukon, AK utan skivkontrakt. Branschmänniskor har anklagat dem för att göra [staten] “Texas-covers” och flera har sagt att de borde sjunga på svenska. Men bandmedlemmarna är inte speciellt kompromissvilliga, vilket de ska ha en eloge för. Att sjunga country på svenska går ju bort, det vill säga om man inte har en önskan att hamna på Svensktoppen. Planen är nu att försöka sälja en mastertape av Sad Storyteller till något bolag som vill släppa plattan, annars gör de det själva.
— Om låtarna inte skulle komma från hjärtat skulle det inte finnas någon anledning att fortsätta spela. Det är en egoistisk pryl rakt igenom, säger Pelle. Jag gör det här för mig själv.
De drömmer givetvis om att kunna satsa helhjärtat på Yukon. Men det krävs hårt arbete och ingen i bandet är intresserade av att produktifiera deras musik. De vill ju bara spela.
Yukon har även en turné med Tomas Andersson Wij på meritlistan. Då agerade de både förband och kompband till Tomas i fyra månader. Turnén infattade även en spelning på Hultsfred förra året.
— De ringde från Hultsfred bara några veckor innan, berättar basisten Johannes Berglund. Vi hade inte skickat in någon demo, utan de hade fått den från P3 Demo. Vi var det sista bandet som bokades.
Jag har slagits av förundran varje gång jag har hört bandet live. Dels hur professionella de låter och dels styrkan i låtarna. Uppriktigheten i Pelles sång, som vackert förgylls av Jennies gudomliga stämma, är makalös. Det känns som om han är född till att vara frontfigur i ett alternativt countryband. Och Yukons musik är mer country än de flesta i samma genre. En kille som Ryan Adams är jämfört med Yukon Americanarock. Från att ha varit så enormt omtyckt är det allt fler som rackar ned på jeanskillen idag.
— Jag tycker att han var grym när jag såg honom första gången på Kägelbanan. När han körde själv i två timmar och lyckades hålla uppe glöden hela tiden. Det gick till och med att gråta i sista låten. Jag blev aldrig less, berättar Pelle.
— Han är otroligt begåvad och talangfull, men han har ju fått hybris, menar Jennie. Han har blivit för mycket ikon för hela den här eran.
— Det är som med Gram Parson också, att han har blivit en ikon, påpekar Johannes. Tittar man bara längre bort så finner man ju vem som influerade honom. Ryan Adams har så självklara influenser, man kan höra vem han lyssnat på. Men samtidigt är han en riktig singer/songwriter-underhållare. Jag tycker det är bättre när han kör själv på scenen.
— Själva begreppet alt.country betyder nog mer för en amerikan än för oss, tillägger Johannes. I USA spelas de alternativa countrybanden inte alls lika mycket som Garth Brooks och gubbarna.
— Jag tror det är lättare för svenskar att ta till sig country med rockinfluenser, eftersom vi inte har någon countrytradition här, menar Pelle. Det är ju som gospel, jag tror alla fortfarande tycker att det är clownmusik. Efter alt.countryvågen kommer kanske countryn att få fäste, om femton år och då kommer vi ha scenkostym och hatt, skämtar han.
Ingen i bandet lyssnar speciellt mycket på “riktig” country. Det ska väl vara Dolly Parton då. Country Music Awards får sig en rejäl känga. Och Pelle säger sig hata folk i boots och cowboyhatt, speciellt i Sverige. Han menar att man måste förtjäna det. Bara för att man gillar country så får man inte komma i cowboyhatt.
Men det är väl som att säga att en tjomme som diggar hip-hop inte får komma i för stora byxor och sneakers?
— Men grejen är väl att när folk tar på sig cowboymunderingen blir det mest kul. De klär ut sig när de går upp på scenen, de ser inte ut så när de går till jobbet. För hip-hopare är det mer en livsstil, förklarar Johannes.
— Men visst, det finns väl folk som passar i cowboyhatt, men jag skulle aldrig ta på mig en. Jag får väl fixa varsin hatt till oss när jag är i Nashville i sommar, skrattar Pelle.
— Men boots det är coolt, slår gitarristen Richard Krantz fast.
De gemensamma nämnarna i Yukon är Bob Dylan, Neil Young och Tom Petty. I övrigt är musiksmaken hos medlemmarna varierad, något som berikar deras egen musik.
— Min husgud är Bernard Hermann, säger Richard. Jag lyssnar inte så mycket på country. Jag har spelat i den genren och lyssnat på det när jag var yngre. Det är lite andra genrer som gör att man kan få andra infallsvinklar.
— Jag ändrar mig från vecka till vecka. Nu är det Rolling Stones, jag föll pladask för Beggars Banquet, säger Pelle. Jag har lyssnat mycket på Stones. Den här skivan hörde jag när jag var tonåring, men då tyckte jag inte att det var riktigt så här bra. Häromveckan var Al Green min husgud. Nick Drake är ju bra, John Martyn. Nej, jag skulle kunna sitta här och rabbla hela natten. Det finns många kungar.
— Och drottningar, inflikar Jennie.
Pelle håller inte riktigt med, han undrar varför det finns så få kvinnliga singer/songwriters som är riktigt bra och håller en hel platta? De kommer överens om att Emmylou Harris, Joni Mitchell och Suzanne Vega är undantagen.
— Vi får jämt höra att vi gör hångelmusik, avbryter Pelle.
— Det är många tjejer som tycker om oss, hävdar Richard. Det är mer tjejer i publiken.
— Men det är ju för att ni är så snygga, säger Jennie.

I väntan på Sad Storyteller kan man se Yukon, AK spela live på Nalen i Stockholm 12:e juni.