Eric Fahlander och fotografen Michael Lokner liftade till Göteborg med ett utav Sveriges mest intressantaste band just nu. Det visade sig bli en resa i den samtida musikbranschens värld med nudlar, ris och en massa färger.

Tänk er att ni färdas snabbt med bil genom en tunnel. Det är rofyllt och tyst sånär som på motorns varma spinnande. Det täta gula ljuset från lamporna i tunneln passerar snabbt. Ni kommer till en stad. Det är natt. Himlen är molnfri och kolsvart kring de glittrande stjärnorna som lyser ned mot er. Det har regnat och de våta gatorna reflekterar stadens neonljus och de växlande trafiksignalerna. Det är öde på gatorna, någon enstaka mötande bil bländar er med helljuset. Gatlyktorna speglar sig i den metallic-glänsande lacken på motorhuven och ni trycker ännu lite hårdare på gasen.
Ungefär så låter Melody Clubs debutsingel Palace Station. Melody Club är nämligen ett väldigt visuellt band. Det slår en först när man möter dem, i basisten Magnus Roos vita myggjagar-loafers, i gitarristen Erik Stenemos Brian Connolly-frisyr eller sångaren Kristofer Östergrens “ormögon” (pigmentfläckar, inte linser. “Jag tror att det är en på miljonen som har det. De trodde att jag var blind när jag föddes.”)
Men bortsett från den egentligen oväsentliga ytan, talar de hellre om sina låtar i bilder, känslor och färger, än i raka musikaliska hänvisningar och influenser.
För de som inte har deras visuella förmåga kan de dock sägas påminna om band som Pulp och Suede, eller engelsk pop med syntarna i centrum. Själva kan de erkänna beskrivningen “60-talspop blandat med engelsk punk”, och bland den musik de har gemensamt i skivsamlingen finns Nena, New Order, Alphaville och Depeche Mode.
Epitetet blir punkig syntpop, nu mer vitalt än någonsin på den sprudlande cocktail-drinken till singel, Palace Station.

VI SITTER I DERAS “TURNÉBUSS” , en hyrd van, på väg till Göteborg där bandet ska spela på kvällen, och pratar om deras musik som just nu strömmar ur bilstereon.
Titelspåret på singeln är inspelad i Växjö och övriga två spår i Decibel Studios i Stockholm, men som Kristofer säger:
“Jag gillar ju alla studios som har en cappuccino-maskin, eller gratis läsk, då faller man ju direkt! Då låter ju allting skitbra! Man är ju inte kräsen på det sättet, man blir ju glad åt väldigt lite.”
För vid sidan om det visuella är nästa sanning om bandet deras smittsamma “debutant-entusiasm”, detta trots deras skrämmande tomma plånböcker. För de som inte gått raka vägen via auditions och slicka låtskrivare i tv-program som Popstars och Wannabe är verkligheten en helt annan.
Melody Club har nämligen gått den hårda vägen, och det visar sig snart att de vandrar den vägen ännu.
Resan börjar med att vi åker förbi musikaffären Halkan’s för att hämta upp en ny virveltrumma. Melody Club har inte sina egna trummor, utan delar ett trumset med andra band i sin replokal. De har helt enkelt inte råd att skaffa egen utrustning. Ingen av medlemmarna i bandet har något jobb. Inte heller a-kassa eller socialbidrag. När jag frågar dem vad de egentligen lever på svarar de unisont “ingenting”.
Kristofer: Vi äter scones typ, jag bakar varje morgon. Och ris, det är billigt.
Syntspelande Jon Axelsson lyser plötsligt upp:
— Vi blev jätteglada för att vi får bo på hotell!
Kristofer: Vi ba ‘yes, vi slipper sova på ett golv!’
Veckan efter vår utflykt tvingades de tacka nej till en spelning eftersom de inte hade egna förstärkare. Och dagens en-spelnings-turné till Göteborg kommer visa sig ruinera bandet. Men den historien återkommer jag till i slutet av artikeln.

MELODY CLUB ÄR FOSTRADE I VÄXJÖ, samma stad som gett oss The Ark, Venus Outback, och nu senast The Mo. Där spelade Erik, Kristofer och Jon tidigare tillsammans i ett band som hette The Tambureens, ett 60-tals-influerat Växjö-band som spelade merseybeat à la Beatles och Hollies.
Växjö kommer med säkerhet att nämnas flitigt i samband med det här bandet i framtiden, och staden kandiderar sannolikt till P3’s Popstad nästa år, men liksom de flesta band lämnade medlemmarna Växjö för Stockholm för fyra år sedan.
Väl uppe i Stockholm drog Tambureens sina sista andetag, och fröet som skulle bli Melody Club började att gro.
Jon och Kristofer fortsatte skriva låtar tillsammans och snart kallades även Erik in för att göra sin plikt på gitarr.
Magnus bodde i London och var gatsopare när han hörde att Tambureens lagt ner:
— När jag var hemma i Sverige visste jag att Melody Club skulle bli exakt det jag ville göra så jag ringde upp dem, fast vi inte hörts på flera år, och sa att jag bara måste vara med. Så jag tog mitt pick och pack och flyttade upp.
Kristofer: Mange var ju basist från början, så vi blev lite förvånade när han ringde och sa att han kunde spela trummor som en gud i början.
Kunde han det?
Kristofer: Nej. Han ljög sig in.
Magnus: Jag var ju tvungen att säga nåt, de ville ju inte ha en basist, de ville ha en trummis.
Entré Rickard Ankers:
Kristofer: Vi hade en bekant som sa att Rille var för jävla bra på trummor så vi testade honom helt enkelt, vi hade druckit lite vin tillsammans innan. Det satt som en smäck, det funkade otroligt bra faktiskt.

MELODY CLUB HAR FUNNITS I ETT ÅR MED nuvarande sättning. Sedan dess har de skrivit, repat och spelat in låtar och inte setts mycket på scen. Ändå har det gått snabbt för dem att hitta ett skivbolag och få ut första singeln.
Kristofer: Anledningen att det här bandet inte har haft det så hårt är ju att vi har slitit med andra band innan, vi har lärt oss mycket. Vi har bara haft mer och mer flyt den här gången. Det är förmodligen för att vi är mycket bättre än alla band vi spelat i innan. Vi har väl tur som råkar spela den musik vi gör just nu. Vi kom väl helt rätt i tiden, nu när det här lite syntiga börjar bli inne sådär. Bra tajming. Men det är ju absolut ingenting som vi har tänkt på ‘nu kommer synten, då ska vi starta ett band med mycket synt’.
Hur kom syntarna in då? Var det så att ni bara lyssnade på Small Faces tidigare och plötsligt upptäckte ny musik? Eller var det bara så att du köpte en synt…?
Kristofer: Ja, det var det faktiskt. Ha-ha. Vi hade kört rätt mycket på orgel innan och vi ville utveckla det lite som ett melodiinstrument — och så: ‘synt — för jävla coolt’, tyckte vi. Men det klart att vi har lyssnat lite mer på lite synligare musik. Fast grundinspirationen kommer mest från 60-tals-band just låtmässigt. Vi är ju inget syntband, vi är ju mer ett rock/pop-band med syntar.
Erik: Vi tycker syntarna är viktigare än gitarren. Trots att jag spelar gitarr vill jag hellre ha det syntiga än en massa gitarrer.
Kristofer: Alla instrument är ju viktiga, men synten är ju som sagt det mest genomträngande och det mest karaktäristiska för vårt sound. Det är ju typ synten och syntvirveln, och där har du en sak — tar du bort synten har du fortfarande syntvirveln.
Syntvirveln???
Kristofer: Vi använder triggade trummor, vi kör ju syntvirvel när vi spelar in till exempel. Vi spelar in riktiga trummor, sen triggar vi virveln och sätter på en syntvirvel i stället. (Datorn känner av när det kommer en stark ljudstöt och lägger in en trumsampling där.) Det hör till vårt sound, just syntvirveln är klassisk Melody Club-sak.
Hur går själva låtskrivarprocessen till?
Kristofer: Över hela låten har man en soundgrej, en känsla, man kanske vill att den ska ha en mörkblå känsla. Jag ser låtarna mycket i färger, de flesta är lite mörkblå eller mörklila när jag ser dem i ljudbilden om du förstår vad jag menar. Jag tänker inte så mycket på instrument utan ser mer bilder. Jag tittar på olika omslag och snygga bilder med färger som är tilltalande, och så får man ett sound av det på något sätt. Det kan vara att jag tittar i en bok när jag är på stan, och så — ‘shit va coolt’ — så blir jag jätteinspirerad och måste köpa boken eller sno den eller vad som helst, ha-ha. Så tar jag hem den och tänker ‘här är en guldgruva, här finns många låtar gömda nånstans i bilderna’, så sitter jag och tittar på bilderna och så får jag ett sound, och så börjar jag skriva. Det är mycket så. Jag skriver i min lilla skrubb hemma så jag har bilder över hela väggarna med skivomslag och allt möjligt, det är för att man ska få en färgchock när man kommer in där så att inspirationen kommer.
Kristofers låtskrivar-skrubb är just en skrubb, en garderob. 1,5 x 1,5 meter, alla fyra väggar täckta av bilder, mycket urklippta läppar och ögon. Golvet täcks av en matta. Där på står en pall, en gitarr, en portastudio och en skivback med snygga omslag. Här inne skapas Melody Club-magin.
Är det rätt färg på singel-omslaget?
Kristofer: Ja, det är absolut rätt. Palace Station är lite mörkblå och lila, lite natt, typ lite lampor, stadsbelysning, syntarna har en sån kall känsla. Det är ju inte så att alla har olika färger, det är ju mer en känsla jag får när jag skriver den. Saken är ju att olika människor får olika källor, jag har den här källan. Det är inte märkligare än att folk får inspiration av att titta på landskap eller vad som helst, det beror ju helt på vad som inspirerar en. Jag gillar lampor, och att åka på natten genom stan, tunnlar med gula lampor. Att åka bil är ju underbart. Fast på natten förstås, det här är ju inte så häftigt.
Kristofer pekar ut mot det svenska eftermiddags-landskapet som passerar utanför bilen.
— Det här är lite mer mossigt, det här är mer gubbrockigt och man tänker bildmässigt.
Svenska landskap är inte så rock’n’roll med andra ord?
Kristofer: Jo, på natten, när jag inte ser dem, ha-ha. Då kan jag fantisera om något helt annat. Som när jag var ute när jag var liten och åkte bil på natten och såg bilarna bakom, och så fantiserade jag att jag var jagad av någon spion. Det är ju därför man tittar på bilder — man flyr ju. Man flyr kanske inte verkligheten, men om man inte får en kick av att titta ut genom fönstret och se grannens katt så kan man ju gå in i sin skrubb och sitta där.

Så anländer vi till Göteborg. Strax innan midnatt går Melody Club på scenen, och lika snabbt som det började är det över. Fem timmar på motorvägen för 20 intensiva minuter på scenen. Kvar är den långa resan tillbaka till Stockholm.
Just det, jag skulle ju återkomma till hur bandet blev ruinerade på kuppen.
Jo, bensin och hyran för Chevroleten vi åkte i åt upp hela gaget från spelningen, och när vi rullar in i Stockholm igen visar det sig att bandet har gått back på att göra spelningen. De har tvingats norpa av trummisen Rickard Ankers hyr-pengar och diskuterar hur de ska göra för att inte få honom vräkt.
Det löste sig. Nästkommande dagar sålde bandet en bas och en bastopp.