De har hunnit med att bland annat vara veckans band på MTV på webben i november och medverka i Pop i Fokus, Kobra och Musikbyrån i SVT. När du läser detta har de också hunnit spela på Rockbjörnengalan samt på P3 Popstad i Skellefteå samma dag som debutalbumet släppts. Johan Olsén reder ut begreppet Dynamo Chapel.

Jag sitter en mörk januarikväll på Hannas Deli på Söder i Stockholm och pratar med några unga herrar med flyt just nu, det skivdebuterande bandet Dynamo Chapel och dess sångare Magnus (Ekan), klaviaturspelare Jonas, gitarrist Mårten och trummis Patrik. Basisten Alf ska komma senare. ‘Han är den ende med ordentligt jobb, så han blir lite sen’ säger Ekan.
Alla dricker Staropramen, fast det kanske borde vara en Norrlands Guld. För norrländska, det är de. Ända in i själen. Det märks också på deras skönt, svårflörtade och svårimponerade sätt.
Jag undrar stillsamt hur långa svaren på mina ganska oplanerade och relativt få frågor egentligen kommer bli. De visar sig (så småningom) bli längre än jag trodde, och som grädde på moset ballade det till och med ur ordentligt på slutet…
Jag frågade min fru vad hon skulle vilja veta om ett albumdebuterande band. Då svarade hon ‘vad är det för snubbar?’ Det tänkte jag ta reda på nu.
Vad är ni för snubbar, Dynamo Chapel?
— Ja, alla är från Skellefteå, svarar Mårten. I princip.
(Det börjar ju bra…) Har ni spelat länge ihop?
— Ganska precis i två år, då vår basist slöt upp, säger Ekan. Vi började väl ett halvår innan, då vi flyttade ned hit till Stockholm.
För att vara skivdebutanter är ni ju inte helt okända. Och nu släpps första plattan på Warner ‘det stora bolaget’. Vilken är er syn på att släppa skivor? Är det ett självändamål?
— Ja, ja. Man vill ha uppskattning, kärlek och respekt. Fast allt är ju kul, vi tycker fortfarande det är så oerhört kul att repa och spela låtar, bara att hålla på med det är kul, menar Ekan.
Är allt kul? Vilket är i så fall roligast — göra skivor eller spela live?
— Det där får du 1000 olika svar på, säger Ekan
— Att göra skivan är väl inte så kul, avbryter Mårten.
— Jag kan tycka det är ganska skoj, hävdar dock Ekan.
— Jo, att spela är ju kul, men det var en ganska tuff process, från att det var 35 grader varmt, att det läckte in i studion, att datorn hängde sig. Mårten suckar. Oftast är det ju roligare att spela live.
— Man får ju en chans att i studion göra saker med låtarna som man inte kan annars, i replokalen, inflikar Jonas.
Vilken teknik har ni i studion? Kör ni låtarna rakt upp och ned?
— Vi spelar allihop tillsammans, förklarar Mårten. I mångt och mycket försökte vi behålla någon slags livekänsla. Trummor, bas, kompgura oftast i en eller två tagningar. Sedan är det pålagt sång med mera.
— Det var viktigt för oss att — i och med att vi är ett bra liveband — ta den livegrejen och införliva det i att skapa en skiva. Vi försökte få till den känslan, att spela som vi gör live. Sedan kan man ju, om känslan finns där, lägga på en massa saker, utan att för den skull förlora något. Det var det som var tanken. Sedan växte det, och växte och växte, menar Ekan.
Var det svårt att släppa det, säga stopp, nu är det bra?
— Det kan det vara, men oftast ger det sig själv, säger Ekan. Vissa låtar vill man bara att “det här ska bli världens bästa låt”. Då späker man det till det inte går att dra det längre.
Det är kanske därför man har något som producenter?
— Mmm, men producenter är jävligt dåliga typer, frustar Ekan. För det första ska de veta bättre, det är själva grundförutsättningen. Jag har träffat väldigt få som vet bättre än jag. Tungt jobb att gå in som producenter — de måste ha jävligt mycket respekt med sig.
Borde de inte vara som förbundskaptenen i handboll, Bengan, en ledare som delegerar beslutsfattandet, men håller ihop det ändå?
— Jo, med friheten, men det är ju klart. Nu snackar vi dock musikbranschen, säger Ekan menande.
Vad får man för typer då?
Mårten: Vi har ju en producent, Henrik, som på både gott och ont är vår kompis. Så han var mer som ett kreativt bollplank.
— Det var lite skönt att det blev lite rått, lite oslipat, fortsätter Ekan. Det är ju faktiskt bara låtar, och inget annat, inget konstigt med det. Bra låtar. Det kan ju därför vara trevligt att göra det själv, lite sådär halvklumpigt men med goda intentioner. Inte nödvändigtvis slipa till alla fula kanter. Det var det vi var lite rädda för att en producent skulle göra — få det att låta mer… Eldkvarn.

‘GUBBROCKENS FRAMTID’, ‘klockrent festband med steencola partylåtar’. Bandet har, rättvist eller ej, fått ett par välspridna epitet redan.
Att droppa referenser kan vara bra för banden ibland, dock med risk att det blir för enkelspårigt. Dynamo Chapel är, som namnet till viss del antyder, också mycket soul, ‘northern soul’ om man så önskar.
Referensers vara eller icke vara är en akademiskt fråga. Ibland kan det, för enkelhetens och skivförsäljningens skull vara bra att förknippas med ‘rätt’ referenser. Samtidigt kan det säkert ligga ett band i fatet att hamna i ett fack det kan vara svårt att ta sig ur.
E-Street Band och Nick Drake nämns allt som ofta i ert fall. Vad tycker ni om att det jämt och ständigt refereras till alla möjliga band?
— Det handlar ju ‘bara’ om uttrycken, inte om vad som inspirerar oss. Hur låtarna är gjorda från början stämmer ju inte med dessa referenser, säger Ekan.
Standardfrågan nummer ett i så fall; vad inspireras ni av?
— Jag lyssnar mycket på rena singer/songwriters, säger bandets förste låtskrivare Ekan. Vad det nu är. Folkgrejen, och soul i alla dess former. Och däremellan landar det jag gör, oftast. Fast vi skulle kunna köra Jesus and Mary Chain-grejen också, med en stor vägg av ljud.
— Låtarna är i centrum, det är det viktigaste, fyller Jonas i.
Är det bra eller dåligt med alla dessa referenser? Fyller de någon funktion?
— De spelar absolut ingen roll, säger Ekan och rycker på axlarna. Jag som person är referenslös, om jag hör en låt kan jag tycka att ‘en sån här typ av låt skulle jag vilja göra’. Det innebär inte att jag ska ‘göra en Dylan’. Jag gör de typer av låtar som jag vill, ett slags självuppfyllande.
— Helt plötsligt blev det den här Bruce Springsteen-prylen, och det epitetet var vi nog ganska ensamma om, säger Mårten. Tidigare var det den där alt.country-grejen som vi till viss del bakats in i, lite felaktigt. Så det kändes rätt nytt med ett nytt E-Street Band.
Ni är från samma del av era respektive land, ni och E-Street Band; har ni tänkt på det? Nordöstra hörnet.
— Är det så? Ekan ser frågande ut.
Spelar ni ‘nordöstmusik’ kanske? Fast av de E spår jag har hört hittills är det inte mycket renodlat norrländsk vemod…
— Nja, jo, det är nog en hel del sådant — norrländsk vemod i storstadstappning, menar Ekan. Och däremellan dras tempot upp. Du ska nog höra låtarna själv, först, innan allt filter kommer till…

EKAN OCH JAG delar dock kärleken till Drakes Northern Sky. Ni känner säkert till historien om Nick Drake, närmast mumlandes eftertänksamma texter ackompanjerad av bomulls-indränkta akustiska gitarrer och fjäderlätta stråk- och blåsarrangemang. Vackert och vemodigt så man kan spricka. Särskilt då man lyssnar med vetskapen om hans tidiga, tragiska bortgång och hans stora besvikelse att inte nått ut med sitt budskap. ‘Om jag vetat att jag påverkat en enda person, hade det varit värt det’ sade han en gång. Visst är det så man kan gråta? Efter en genomlyssning av demon kan jag till viss del hålla med Ekan — Aiming for the sun är nog en korsning mellan Nick Drake och Tyrone Davis ballader.
Såg ni Nick Drake-dokumentären på TV förra veckan?
— Den var jävligt pastoral. Jobbigt. Ekan skakar på huvudet. Jag var ganska besviken. Varför gjorde de så där? Någon svepning över gamla träd, samtidigt som de spelade hans låtar? Fast ni kan skaffa barn om ni vill bli påverkade av såna enkla trick. Jag kan börja gråta för ingenting numera — och gjorde det i detta fallet.
Jonas verkar ha erfarenhet:
— Är inte det för att du är ständigt trött?
— Jag berättade ju för er andra i morse, att när jag såg den dokumentären — jag var lite irriterad över att den var så pastoral — men så sa jag till Anna (flickvän, reds anm.) att, när jag lyssnar på den där låten, Northern Sky, och bara slappnar av i två sekunder kan jag börja gråta när som helst. ‘Det kan du aldrig’ sa hon. Och så gjorde jag det (Ekan imiterar gråt — rätt bra, blir alldeles röd i ansiktet).
— Du borde bli skådis! utbrister Mårten.
— Jo, men den spelar så på mina känslosträngar.
Som den spelar. Den är djävulsk på det sättet. Diabolisk.
Det för oss helt osökt in på det jag egentligen tänkte fråga om; eller snarast tänkte jämföra — min hemort Jönköping mot er, Skellefteå. Hur kommer det sig att band- eller musikkulturen är så levande där uppe (i alla fall jämfört med hur det var på min tid i ‘Jönne’). Är det så enkelt att det inte finns annat att göra?
— Jo, men det är nog så enkelt konstaterar Ekan. Nu finns det dock mer att göra, man kan läsa vidare. Tidigare försökte alla bara att få tiden att gå, och att umgås med sina liksinnade kompisar. Först började man med sport, sedan blev man för dålig för det, så då gick man vidare. Sedan har det ju funnits musikintresserade människor som banat väg. Det finns ju möjlighet att få spela, mycket tack vare Wannadies och dem.
— Och inte minst tack vare skivbolaget, West Side, och tanken att kan dom så kan vi, fyller Mårten i. Det var det man strävade efter ‘tänk att få göra en singel!’. Och så repade man fyra gånger i veckan, och fick inte göra nån singel. Fast man såg att de i lokalen bredvid fick, så man fortsatte sin strävan — att få ge ut något på det lokala skivbolaget. Det fick ju nästan alla göra, så småningom.
Flödet av alla band där uppifrån tycks ju inte sina. Jönköping hade sina Cardiganer och så småningom Motorhomes (sorry Shivering Spines och Elvira…). Inte så mycket mera.
— Ja, men nu vet vi inte riktigt vad som händer. Det är ju Popstad 2002 där nu, och vi har sagt hela tiden att det är lite som att de får den berömda guldklockan, som tack för lång och trogen tjänst, säger Ekan.
— Det som byggdes upp av eldsjälar på 80-talet, det ser vi frukten av nu — man har ett fantastisk läge om man bor i Skellefteå och sysslar med musik, säger Jonas.
— Sedan blev vi varse om att vi trots allt var tvungna att gå vidare. Det funkade inte rent geografiskt att bo kvar. Jag menar, vi spelade i Lund häromveckan… Skellefteå — Lund… hur långt är det?
Det var nog på min gamla nation — Blekingska?
— Stämmer bra, säger Ekan. Det var faktiskt en annorlunda, rätt kul kväll. Vi var tvungna att åka tillbaka till Stockholm efter spelningen, Mårten skulle på partaj, så vi skulle köra tillbaka på natten och alla skulle, av solidaritet mot föraren, hålla sig nyktra. Vad som hände var att när arrangören kom med öl innan spelningen frågade vi, lite försynt, om de inte hade lite läsk…
Rock’n’roll.
— …och sällskapsspel… Sedan gjorde vi en jävligt grym spelning. Det var intressant.
— Men arrangören höll på att tappa hakan när han skulle ge oss mer öl, och vi bara ville ha mer… Jaffa. Mårten skrattar. Och så skulle vi avgöra den stenhårda lagmatchen i Trivial Pursuit innan vi gick på scenen…

Första skivan, Secrets Surrendered (before they’re even kept) ges ut på Warner. Dessförinnan har de hunnit bli uppskrivna av bland andra Per Bjurman på Aftonbladet, som kallade dem för ‘Sveriges bästa osignade band’. Också Lennart Persson (feber) och Klas Ericsson (Expressen) har rosat dem. Förmodligen har få band fått så mycket uppmärksamhet så långt innan första plattan. Och skivan är bra, från glädjesprudlande ‘born-to-run-lycklig-lycklig-pastischen’ You’d only tear us apart, Nick Drake-doftande soul-rocken i Take it Back och den än mer souliga Aiming for the sun. Skivan borde passa många i smaken, och finns det någon rättvisa kommer framför allt Take it Back gå varm på P3 i år.
Vad utgjorde skillnaden för er, att gå från Bjurmans epitet ‘Sveriges bästa osignade band’ till, ett ‘signat’ band? Kan ni försöka peka på något som fällde avgörandet?
— Man förtjänar ju sin tur, menar Mårten. Vi varpå rätt plats vid rätt tid. Hur fan låter det då? Vi fick det där epitetet ‘Sveriges bästa osignade band’ genom en demotejp som Bjurman fick. Hur många demotejper får inte han? Vidare så körde vi live på Skelleftefestivalen, före The Soundtrack of Our Lives, och Ebbot stod i publiken. Det slutade med att han ringde och tjatade om att få vara med på skivan. Vilket i sig slutade med att han och Ekan mixade ett par spår i London ihop. Och Bjurman stod också där, så det är klart att vi hade flyt.
Å andra sidan hade ni gjort något innan för att spela på festivalen?
— Jo, vi hade tjatat oss till att få spela, säger Mårten skrattandes på norrländsk lite torrt vis…
— Ett bra lag förtjänar sin tur, fyller Ekan i.
— Sedan har vi fått spela på bra ställen här i Stockholm, fortsätter Mårten. Första spelningen vi fick göra var på ett fullsatt Kägelbanan, som förband till Bear Quartet. Det var de som drog allt folk… Men det var ju svågerpolitiken, Ekan känner ju dem. Det är trots allt inte många band som får stå på Kägelbanan som första konsert. Fast vi fattade inte riktigt vad som hände. Det gick snabbt som fan — in och ut på 30 minuter. Sen kom det fram folk som sa ‘det där var jävligt bra’, fast vi själva fattade ingenting.
Berätta om hur och varför ni flyttade hit och startade bandet?
— Vi flyttade inte hit för att vi skulle spela, utan sprang mest ihop här, säger Ekan Vi hade, var och en, mer eller mindre lagt ned det där med musik och flyttat hit för att få “normala” jobb. Jag skulle skaffa mig ett jobb så pappa blev nöjd liksom. Och gjorde det, men det sög som f—n. Jag var lärare, och fullständigt värdelös på det. I ren desperation för att jag inte var bra på nåt började jag göra låtar, ihop med Mårten. Sedan växte det, som ett monster växte det ur händerna på mig, till ett helt band.
En del påstår att det går att likställa att släppa en skiva med att få barn — ett slags födelseprocess?
— Den (skivan) är ur våra händer nu, säger pappa Ekan. Den har flyttat in hos farbror Warner nu. Det är inget mer vi kan göra nu. Vi har uppfostrat den bra.
Var det lätt att klippa navelsträngen?
— Nej, det var det verkligen inte, suckar Ekan. Men det var tvunget. Dess nya kompisar stod och skrek och ville att den skulle med ut och leka.
Vad ska ni göra nu? En massa promotion?
— Ja, nu blir det promotion. Ekan ler.
— Det kommer bli lite intressant, vi ska ut och spela samtidigt som vi ska göra lite intervjuer. Spela akustiskt, som en försmak innan vi åker ut med hela bandet. Sen ska vi spela på Rockbjörnen — det ska bli kul.
Sverige nu, utlandet sen?
— En sak i taget, men man vet ju aldrig, säger Ekan.
— Det var ju en viktigt grej, när vi höll på med de där förhandlingarna med skivbolaget, fortsätter Mårten. När vi skulle skriva på för ‘det stora skivbolaget’ var det en punkt som flög fram och tillbaka — vi ville ju veta om de planerade nåt i utlandet. Är man på ett svenskt bolag har de ju ofta optioner på en i utlandet. Vi ville, om skivbolaget sa nej till utlandet, ha en möjlighet att ge ut skivan själva, eller via nåt annat litet bolag, utan att Warner säger nej. Soundtrack har haft det problemet, de har velat åka över men skivbolaget har sagt nej. Först nu har det släppt, och man kan läsa om ‘ett nytt hett band från Sverige’.
De (Soundtrack) gjorde ju en kritikerhyllad turné i England för ett par år sedan, men sen blev det tyst. Det förklarar en del.
— Ja, men vi har i princip löst det, om det skulle bli aktuellt, säger Ekan. Tanken är ju att vi vill ‘göra det hela vägen’ utan att behöva stämpla eller gå nån Svenska för nybörjarkurs för att få ihop pengar. Jag har svårt att tänka mig att vi kan sälja så mycket i Sverige att vi kan leva på det, därför kan det vara kul att ha händerna fria och ge sig ut i andra länder.
Är det så generellt, att det är viktigt att ha kontroll?
— Ja, ja, nickar Ekan,
— Det är väl svårt att släppa all kontroll — att inte hela tiden kolla hur allt går, kompletterar Jonas.
Fast det kan vara farligt behändigt att bara släppa allt, inte lusläsa kontrakten osv?
— Jo, men jag tror ändå det är viss skillnad, säger Mårten. Dels har vi alla gjort skivor sen vi var typ sjutton år (bandmedlemmarna har förflutet i band som A Shrine och Hardy Nilsson, reds anm), men hade vi varit tjugo nu hade vi sagt ‘tjohoo’ och skrivit på utan att blinka. Nu har det mer varit ‘men den där punkten — vad händer om…, …royalties för det och det…’. Här måste vi nämna Håkan Waxegård, som hjälpt oss mycket. Han tände på oss tidigt, och varit otroligt bra med sitt kontaktnät. Förhandlingarna har skötts mycket med hjälp av honom, och vi är nöjda nu.
— Det är ju den smutsiga biten, den man inte riktigt vill veta något om, men som man ändå måste ta itu med, menar Ekan. Vi kanske har en fördel i och med att vi är lite äldre…
Var har ni spelat in skivan, och hur var det?
— Vi spelade in i Södra Studion, här i Stockholm. En rolig grej hände, Ekan skrattar, vi delade den med … (ett känt dansband, namnet utelämnat) som skulle spela in sin julskiva. När vi kom dit på kvällen stank det av gamla cigaretter och cigariller — ett askfat var helt proppfullt med röda Prince. Där låg också lite texter av dem, Eddie Meduza med mera. Under det låg två tomma helrör med Gin och på mixerbordet låg ett ex av tidningen XL, ‘för dem som gillar stora tuttar’.
— 140 sidor bröst, liksom, skrattar Mårten.
Det skulle Berit, 50, veta när hon köpte skivan i julklapp till sin man…
— Ja, någon borde verkligen avslöja detta! Man ser Robert Gustavssons karaktär framför sig i Torsk på Tallin, Roland, dansbandsfreaket, garvar Mårten. Tänk om han visste detta! Jag höll på att garva ihjäl mig när jag sedan fick en skivkatalog där hela detta bandet satt med sin julskiva, alla iklädda tomteskägg, lite halvpackade. Jag tänkte ‘jag var där när detta hände’. Helt otroligt. De var ju i studion på dagarna, vi hade kvällarna. De körde detta racet mitt på dagen…
Och ni kör med Jaffa och Trivial Pursuit. Vad är egentligen mest rock’n’roll — det där dansbandet eller Dynamo Chapel?
— Helt klart dansbandet, konstaterar Ekan, om det är myten du är ute efter…
— Men tänk att vara i deras kläder, ‘Åhhhh, nu måste vi göra en julplatta. Igen. Hur ska vi överleva det?’ filosoferar Mårten. Det är förmodligen den 20:e julplattan de gör också.
— Men det måste ju vara en enorm skillnad mellan dem och oss, menar Ekan. För dem är det ju som att gå till jobbet, medan för oss är det det enda vi har i världen…

Avslutningsvis kan man bara hoppas att Dynamo Chapel når ut till en stor publik tidigare än Nick Drake gjorde. Det torde inte vara någon omöjlighet, det är dem väl unt. ‘Lighten my southern sky, Dynamo Chapel’.