I Göteborg ligger Sveriges kanske främsta skivbutik om du är ute efter rock, country och blues. Men räkna inte med att du hittar grupper som Crosby, Stills & Nash här. Det är alldeles för vanligt. Andreas Magnusson träffade mannen bakom skivaffären och skivbolaget Dusty Records.

I stadsdelen Majorna i Göteborg, ett stenkast från skivbutikerna Bengans och Skivhugget, finns Dusty Records. Butiken har legat där sedan 1994 då eldsjälen och musikkännaren Jan Andersson slog upp portarna till något så ovanligt som en riktig skivaffär. Den kan omöjligen konkurrera med de stora göteborgska skivhandlarna när det gäller pris och antal titlar. Istället har man valt att profilera sig genom att främst saluföra specialimporterade svåråtkomliga titlar med rock-, country-, altcountry-, blues-, rockabilly- och rock’n’roll-artister.
Men Dusty Records är mer än en skivaffär. I samband med att butiken firade sitt femårsjubileum satte Jan ihop samlingsplattan Rockin’ at the Barn (själv tycker jag att namnet är illa valt eftersom det alltför tydligt för tankarna till bondläppscountry och gödselrock). På CD:n samsades så vitt skilda akter som Elmer, Barn Burners, Billy Eli och The Boilers — sammanlagt 20 låtar, varav endast fem tidigare utgivna. Rockin’ at the Barn var tänkt som en engångsgrej men samlingen fick en hel del uppmärksamhet och begåvades med positiva recensioner och reaktioner både i Sverige och utomlands. Styrkt av denna framgång valde Jan att utvidga verksamheten till att också omfatta ett skivbolag. Rockin’ at the Barn har följts upp av en volym 2 och en volym 3 som släpptes strax innan årsskiftet och bolaget har till dagens dato hunnit med att släppa ytterligare fyra fullängdsplattor med framförallt svenska och amerikanska artister.

NÄR MAN TAR STEGET ÖVER tröskeln till Dusty Records känns det som att komma in i någons vardagsrum. På väggarna hänger diverse svartvita porträtt, de flesta signerade, föreställande levande och döda countrylegender samt rock- och bluesartister.
Jag har bestämt träff med Jan Andersson för den här intervjun. Butiken har bara öppet tre dagar i veckan, torsdag, fredag och lördag, men det är svårt att hitta en bättre plats för ett samtal än just den plats samtalet avser att kretsa kring och jag får därför komma på besök trots att det egentligen är stängt. Vi slår oss ned vid ett bord i det lilla utrymmet bakom disken. På golvet står en kattbur och ur högtalarna strömmar toner av Kris Kehr. Jag frågar om hur allting började.
— Jag tyckte själv att det var svårt att hitta bra musik i vanliga skivbutiker i slutet av 80-talet och började därför med lite postorderverksamhet 1990. Idén föddes så att säga ur ett eget behov. Om jag har svårt att hitta det jag söker, så måste det finnas andra som tycker likadant. Ungefär så tänkte jag.
Det är lätt att få för sig att det är Jan Anderssons egna favoriter som säljs ut. Flera av artisterna är så udda att man, trots att man är ganska insatt, tycker sig stå inför ett urval som är så speciellt att man inte riktigt begriper urvalsprincipen. Låt gå för att butiken är välsorterad, om det råder inget tvivel, men själva urvalet är inte alltid det man väntar sig.
— Nej, det är inte den egna skivsamlingen, säger Jan och skakar på huvudet. Vad som är bra är givetvis något subjektivt. Jag tar in saker som jag gillar, givetvis, men vi saluför mycket annat också. Jag har försökt att undvika Kenny Rogers… Vissa saker undviks helt enkelt. Det är ingen ide att ta in plattor med stora artister som går att hitta i vilken butik som helst och om någon kommer in och frågar efter en bra countryplatta så plockar jag ju inte precis fram Shania Twain. Då blir det Patty Booker eller något annat trevligt. Faktum är att det jag själv gillar mest också är det som säljer bäst.
99% av alla kunder i butiken är män. Vi funderar lite tillsammans över vad det kan bero på och han föreslår att det nog helt enkelt är så att kvinnor köper mindre skivor, att de är lite mer hitlistebetonade i sin smak. Mitt i formuleringen inser han att påståendet lätt kan missförstås och ler snett.
— Alltså, jag har nästan bara stamkunder i butiken. Framförallt så säljer jag över postorder och det blir samma sak där, man säljer till dom som får katalogen helt enkelt.
Det är inte lätt att förstå hur verksamheten går ihop rent ekonomiskt. Och räknar man timlön så gör det kanske inte heller det, säger Jan, men påpekar samtidigt fördelar som resor till musikmässor, t.ex. South by Southwest, på företagets bekostnad. Där har han knutit många viktiga kontakter med branschfolk.
— Jag har ett vanligt tråkigt kommunalt jobb också, sysslar med beredskapsplanering och säkerhetssamordning på en stadsdelsförvaltning.

I SLUTET AV FÖRRA ÅRET släpptes Rockin’ at the Barn vol. 3. Liksom föregångarna är det frågan om ett bitvis utsökt urval av obegripligt okända akter, 14 amerikanska, 3 brittiska och 2 svenska. Personliga favoriter är The Lonesome Trailers underbart vackra We Stone Prophets (In Our Hometown) och The Parlor Dogs folkrockiga The Great Beyond. Två band som för mig tidigare varit okända.
Det är egentligen helt otroligt att det finns två av varandra oberoende skivbolag i Sverige som sysslar med att ge ut underbara samlingsplattor med americana och alternativcountry. Det är därför lätt att dra paralleller mellan Jan Anderssons Rockin’ at the Barn– och Jerker Emanuelssons Hit the Hay-serie. För mig som lyssnare är likheterna uppenbara, men Jan vill hellre fokusera på skillnader.
— Jag tycker att Hit the Hay-samlingarna är bra. Visst är det ett liknande koncept, men jag tycker nog att de är lite popigare än mina. En annan skillnad är att jag eftersträvar att bara ha med tidigare outgivet material och att jag försöker lyfta fram bra okända svenska band i genren.
Kanske kan jag tycka att Sound Asleep Records samlingar är aningen jämnare. De saknar riktiga bottennapp av det slag som Big Als Buster the Line Dancing Dog från Rockin’ at the Barn 3, men i sina bästa stunder är Rockin’ at the barn-plattorna helt suveräna. Elmers Evil Doings från den första samlingen skulle t.ex. aldrig ha fått utrymme på en Soundasleepskiva eftersom man av princip bara ger ut amerikanska artister.
Jag frågar Jan om det finns någon låt han ångrar att han tagit med på samlingsplattorna. Han skruvar på sig, väntar med svaret och andas tungt, innan han till sist svarar att han inte tror det, att han givetvis gillar vissa akter mer än andra, men att han tycker om allt.
— Jag är extra stolt över att ha fått med Louie Ortega, som har spelat med Doug Sahm, på senaste samlingen. Helheten är viktig på samlingarna men det viktigaste är att det är samlingar med bra låtar. Jag försöker placera låtarna så att det blir en levande helhet rakt igenom.

DET KOMMER ATT GES UT en fjärde platta i serien, möjligen redan nästa år. Dessutom ska bolaget göra en jul-CD på samma koncept. Det blir en samling av tidigare outgivna jullåtar framförda av artister som Barn Burners, Billy Eli och Eric Hisaw. Den sistnämnde kommer Dusty Records också att ge ut en egen CD med längre fram i år. Det utlovas musik i samma landskap som Steve Earle, Beaver Nelson och Robert Earl Keen. Ett annat kommande släpp är debuterande kanadensaren Joe Fournier som spelar något slags country-rock’n’roll.
— Jag kommer att satsa lite mer på bolaget framöver. Det är den roligaste biten och det har börjat rulla på rätt så bra. Vi har byggt upp ett nätverk av kontakter världen över och så har man ju en katalog, vilket innebär att det blir lättare att få bra distribution.

JAG FRÅGAR JAN OM DET inte är frustrerande att driva ett skivbolag som ger ut så mycket bra musik när det trots allt är väldigt få människor som har vett på att inse kvalitén hos det man jobbar med. Vi lever ju i ett musikaliskt klimat där det säljs fler Brittney Spears-skivor i timmen är Elmer-skivor någonsin.
— Jo, det är verkligen irriterande. När vi gav ut Elmers 13 Sweethearts så skickade jag ett ex. till Leif Wivatt som är musikproducent på P4 Göteborg. Jag ringde upp honom och frågade vad han tyckte och fick till svar att “det är bra men vad ska jag göra med det?” Vad då göra med det? Spela det så klart… Alltså, jag lyssnade på P4 i morse och då spelades Afro Dite tre gånger på en timme. Är det deras uppgift!? Public Service-radion borde verkligen ha mer spridning.

DET I MITT TYCKE ABSOLUT bästa svenska altcountrybandet någonsin, Elmer, är om inte upplösta så åtminstone inne i en längre paus. 13 Sweethearts har, med tanke på vilken fantastisk platta det är, sålt ganska dåligt (något som Jan förnekar eftersom projektet mer än väl gått runt). De stora tidningarna Expressen, Aftonbladet och Sonic bemödade sig inte ens med att recensera albumet. De ljumma reaktionerna ledde förmodligen till att bandet tröttnade och gav upp.
— Den där gamla vanliga “bra för att vara svenskt” är man ju så innerligt trött på. Det är ingen som bryr sig om att ett band är svenskt någon annanstans än i Sverige. Likaså var det någon recensent som skrev “varför lyssna på Elmer när Wilco finns?”, som om man bara skulle kunna lyssna på en artist i varje genre.
Men Jan är noga med att påpeka att Elmers skiva också rönt mycket uppskattning hos kritiker och skivköpare, inte minst utomlands. Han säger sig vara stolt över att ha med en så bra platta i bolagets katalog.

INNAN SAMTALET AVSLUTAS HINNER JAN med att berätta att hans egna favoriter alla kategorier är något så vanligt som Creedence och Dave Edmunds. Men, det är väl inte särskilt country? frågar jag och får till svar att det är just därför han valt att byta namn på butiken från Country/Rock Specialisten till Dusty Records (som tidigare endast skivbolaget hette). Folk stöttes bort av namnet och trodde att de bara sålde country.
På väg ut slår det mig att jag har en smått genant lucka i skivsamlingen som behöver fyllas. Jag saknar Crosby, Stills, Nashs första. “Har du den?” frågar jag, mest på chans, eftersom jag tänker att steget från Creedence till CSN ändå inte är särskilt långt.
— Nej du. Det är alldeles för vanligt för mig, säger Jan och ler. Kolla med Bengans eller Skivhugget.
Jag tackar för en trevligt pratstund, dammar av anteckningsblocket och kliver ut i den vackra vårkvällen.