Candy Kicks Ass trespåriga CD-singel, som blev resultatet av en sejour i Sunlight Studio, har fått ett varmt mottagande och positiv kritik. Även Kakofonis redaktion blev övertygade och vi beslutade oss för att bjuda er läsare på vår favorit från singeln; Dirty Machine.
Candy Kicks Ass är inte ett band som har poppat upp ur tomma intet, utan har en lång och intressant historia. Och för att snoka rätt på alla smaskiga detaljer tog vi oss ett snack med Candys gitarrist Patric Wahlqvist.

Varför valde ni Sunlight när ni skulle spela in singeln?
– Jag hade lyssnat på Entombeds senaste, som jag blev verkligen imponerad av, och så hade jag hört att Tomas Skogsberg var väldigt bra att arbeta med. Det är viktigt att man kan arbeta tillsammans med någon som förstår musik med mycket energi. När vi väl började spela in visade det sig att han verkligen jobbar precis som man ska. Går vi in i studio igen, som vi funderar på att göra till hösten, har vi Sunlight allra högst på önskelistan, berättar Patric och fortsätter:
– Vi är väl inte 100%-igt nöjda med singeln, men det har inget med Tomas att gör, det var helt upp till oss själva hur bra det skulle bli. Helt klart har det varit värt att pressa upp en singel och skicka ut den, särskilt med tanke på det positiva bemötandet.
Vad har ni för bakgrund?
– Band som jag tidigare spelade i och som är någorlunda kända är väl A-Bombs och Slammers, som var barn av den garagevåg som band som Nomads och Shoutless var med att starta. Vi fick bl a medverka på en engelsk samling som hette “Raw Cut” och vi hade en deal med ett franskt bolag, men det rann tyvärr ut i sanden. Slammers levde som liveband – åka runt å göra MC-gigs – fram till -91.
Hur uppstod Candy Kicks Ass?
– Vi började spela ihop då 1991, med siktet inställt på ett första gig nyårsafton 91/92. Tanken med Candy var att samla ihop dem trivs med och åka ut och spela. Spela ihop med dem du kan festa ihop med, då funkar bandet bra. Det viktiga är inte att man är bra musiker, för man lär sig spela förr eller senare. Det är min erfarenhet att man måste trivas ihop om man ska orka åka runt, spela på små ställen, spela för lite pengar, sova i bilar, tält och verkstäder – som vi har fått gjort – för att inte tala om att lasta, rigga och packa ned!, förklarar Patric och berättar vidare:
– Första gången vi gick in i studio med Candy var i November 1992 och det var för att medverka på en samlingsplatta med andra lokala band. Det var kanske inte vart något lysande resultat på de inspelningarna, men det var en bra erfarenhet för hela bandet. Sedan har vi lagt ned mycket energi på att vara ute och spela mycket, två spelningar i månaden i snitt; på MC-klubbar, på pubar och klubbar osv. och även om det var mycket covers från början så lär man ju sig mycket på att spela andras låtar. Nu är det mer och mer egna låtar som gäller. Takten på låtskriveriet har definitivt ökat det senaste året.
Vad spelar man för låtar på MC-fester?
– Ja, det är blandat. Ramones går jävligt bra bland yngre knuttar, faktiskt. Annars skiljer sig stilen mycket från bågeklubb till bågeklubb.
Hur jobbar ni med låtarna inom bandet?
– De flesta texter brukar jag skriva, även om Nicke har kommit loss mer och mer vad gäller texter. Texterna är ju inte bara ord som låter bra, de kan handla om miljöförstöring och pantade skinnbollar. Texterna får väl egentligen handla om vad som helst, den dag vi blir oeniga om texterna får vi väl ta den diskussionen då. Låtarna, musiken, arrar vi tillsammans. Det viktigaste är att vi kan förmedla den energi vi har.
Vad är era viktigaste influenser?
– Jag tror inte vi sneglar för mycket åt något håll. Det är självklart viktigt att inte hamna under något paraply. Personligen – jag kan ju inte uttala mig för hela bandet – har jag mina favoriter bland Zeppelin och Hendrix, så jag är nog bandets mest konservative. Mina favoriter bland de nyare banden är Helmet – jävligt bra – Sepultura, Soundgarden och som sagt Entombeds senaste. Stooges är ju naturligtvis en gammal favorit från garagetiden.
Framtiden för Candy?
– Omöjligt att säga, men vi har medvind nu, det känner vi. Singeln har öppnat lite dörrar för oss. Singeln har varit bra för bandet som helhet, vi anstränger oss lite extra nu, alla har blivit lite hungrigare.