1963 uppträdde den då i Sverige okända Liverpool-gruppen The Beatles i TV-programmet “Drop in”. The Beatles slog ned som en bomb. Man hade aldrig tidigare hört något liknande. Man hade aldrig tidigare sett något liknande. Jag minns själv hur man liksom spärrade upp ögonen och vaknade till liv.
Efter detta blev livet helt annorlunda. Man lyssnade på pop- och rockmusik varje dag (och det gör jag fortfarande). Bohms sportaffär blev helt plötsligt den affär som man besökte regelbundet, för det var det enda stället i Malung där man kunde köpa grammofonskivor. Även om man oftast inte hade råd att köpa en skiva, så kunde man iallafall bläddra bland singlar o EP:n, titta på omslagsbilderna och drömma. Man kunde även få lyssna på skivorna där, och det var en möjlighet som vi ofta utnyttjade även om vi inte hade några pengar.
Inom något el. några år blev det så i Dalarna (och även resten av landet) att varje by och stad med självaktning skulle ha sin egen popgrupp. Således hade vi t.ex. i Malung: Skintones, i Säter: Flippers, i Borlänge: Horangers och i Falun: Squeezemen. Men den i mitt tycke absolut bästa gruppen fanns i Vansbro och hette Slam Creepers. Dom hade en sångare och organist som sedermera skulle komma att bli en av Sveriges bästa rocksångare och underhållare – Björn Skifs.
Samma år som Beatles uppträdde i “Drop in” bildades Slam Creepers (eller rättara sagt vid nyåret 62–63). Dom hade visserligen lärt sig spela långt tidigare, men det var då som dom blev gruppen Slam Creepers. Fyra av dom hade börjat sin musikaliska bana som blåsare i Vansbro Frälsningsarmés gossorkester och Björn Skifs var ofta med i sin fars revykabaréer. Den allra första tiden spelade inte Slam Creepers direkt popmusik utan något som val närmast kunde kallas dansbandsmusik. Sten & Stanley var deras idoler.
På Barnens Dag i Malung 1964 uppträdde Slam Creepers på ett lastbilsflak i Folkets Park. De hade då sin orginalsättning och bestod av: Björn Skifs; Orgel och sång, Lars Christians; Basgitarr, Kenneth Mindahl; Sologitarr och sång, Lollo Svensson; Saxofon flöjt och sång, Janne Fakt; Trummor. Alla var fr. Vansbro utom Lars Christians som kom ifrån Appelbo.
Detta var första gången jag såg och hörde dom. De blev för mej Sveriges “Beatles” även om dom inte alls lät som Beatles, utan snarare som Spencer Davies Group. Fast man just då inte riktigt visste hur Spencer Davies Group lät, så var denna jämförelse något som Slam Creepers senare ofta fick dras med. Framförallt så fick Björn Skifs senare ofta höra hur han liknade Stevie Winwood, inte helt utan anledning, för på Slam Creepere kommande repertoar fanns många Spencer Davies-låtar och Björns röst var minst lika “färgad” som Stevie Winwoods. Redan 1964 ställde Slam Creepers upp i Sveriges Radios Popbandstävling, men dom blev utslagna.
1965 fick Slam Creepers allt fler spelningar, även utanför Dalarna, och deras skara fans växte. De blev kända för att vara ett gäng skämtare och underhållare. Ibland hade de 3–4 timmars spelningar och låtarna räckte inte till, så de fyllde ut tiden med att spexa och skutta omkring och berätta löjliga vitsar. Om någon frågade var Vansbro låg så svarade de alltid: I Dalarna som ligger i Gästrikland. Detta ledde till att de ofta fick brev från fans med adressen; Slam Creepers, Vansbro, Dalarna, Gästrikland.
Även 1965 ställde de upp i Sv. Radios Popbandstävling. Jag följde deras väg fram till finalen genom att lyssna på radioutsändningarna. Det stod klart för mej att Slam Creepers definitivt var det bästa bandet. I Sverige var det bara Shanes som var bättre, men de var redan en etablerad grupp och inte med i tävlingen. Det blev för mej en grym besvikelse när Slam Creepers förlorade i finalen. I oktober 1965 flyttade min familj till Falun. Det var som att komma från bondvischan till paradiset. Här fanns ungdomsgårdar och konsertlokaler. Popbandsbesökena avlöste varandra i en strid ström och det var många bra grupper man fick se och höra. Speciellt kommer jag ihåg Annabee-Nox från Stockholm, som blev en av mina nya favoritgrupper. Men allra bäst var det när Slam Creepers kom på besöok, och det gjorde dom ofta. Jag minns många fina spelningar i Folkets Hus och jag tyckte dom hade utvecklats enormt. Dom hade en tyngd, säkerhet och ett samspel som imponerade. Dom hade också ett definitivt eget sound med Björns röst och Lollos saxofon som mest framträdande (Var var du då Clarence Clemmons?)
Under vintern 65–66 skedde uttagningarna till Sv. Radios Popbandstävling och jag följde naturligtvis Slam Creepers väg mot finalen. Finalen i Gävle-Dala distriktet gick av stapeln våren -66 i Folkets Hus i Falun. I publikhavet satt jag och höll tummarna. Kvar i finalen var Squeezemen från Falun, Horangers från Borlänge och Slam Creepers från Vansbro. När banden hade spelat sina låtar var jag inte alls säker på att Slam Creepers skulle vinna, for Horangers körde en mycket stark låt – “A Chorale” – en egen komposition, som dom senare gav ut på singel (Odeon SD 5992. Kolla in den, om ni får tag på den. En riktig höjdare.) Iallafall så vann Slam Creepers och jag var nöjd.
Sommaren -66 gick den stora finalen av stapeln på Skansen i Radions “Opp o poppa” med Robban Broberg som programledare. Slam Creepers motstånd bestod bl.a. av Maniacs med sångaren Tommy Körberg. Det skulle bli 3:e gången gillt för Slam Creepers. Finallåten var “I Put A Spell On You” och de vann i sitt 3:e försök i Sv. Radios Popbandstävling. Finallåten gav de ut ett och ett halvt år senare som B-sida på singeln “Joe’s Got The Right”.
När dom väl hade vunnit finalen började saker och ting hända. Dom fick ett skivkontrakt med Bill Records och till hösten kom deras första skiva – “Go On Home Baby”. Den kom både som singel och EP. Huvudlåten “Go On Home Baby” hade länge varit ett av deras starka kort vid liveframträdena och så även i denna studioinspelade version. B-sidan på singeln “Nobody” var helt meningslös och förstördes framförallt av oinspirerad sång. EP:n däremot innehöll 2 höjdare till. En mycket snabb “Gotta Take The First Plane Home”av Ray Davies fr. Kinks med ett Slam Creeperskt sound med mycket saxofon, och dessutom en lugn ballad “Good To Me” med Beatlesinfluenser skriven av Björn Skifs.
Slam Creepers första verkliga mästerverk på vinyl kom med nästa singel – “Cross A Million Mountains”. Om ni verkligen vill veta hur Slam Creepers lät när dom lät som bäst (med sitt säregna sound) så kolla då in denna singel. Den håller än idag och låter fortfarande lika fräsch och vacker. På B-sidans “I’ve Got A Way Of My Own” får ni dessutom ett prov på Slam Creepers utmärkta körsång, som även det hade del i deras speciella sound.
Spectors gamla “You’ve Lost That Lovin’ Feelin'” blev Slam Creepers nästa singel, och den kom ut i början av -67. Även om dom inte tillförde låten något nytt så gjorde dom dock en kärleksfull version. B-sidans “See Saw” var klart intressantare med sin funkiga stötiga gitarr och saxofon.
Det tog inte lång tid förrän nästa singel kom ut. “Funny How Love Can Be”. En lugn låt med vacker sång och läckert “tillbakalutat” gitarrspel av Kenneth. Björn Skifs skrev B-sidans “En Sång Om Kärlek”. Titeln skulle kunna få en att tro att texten var på svenska, men så var icke fallet. Kanske detta var ett utslag av deras humor. Hela sången var på engelska och för en gångs skull fick båda gitarristerna Lars o Kenneth visa framfötterna. Annars var ju oftast Slam Creepers sound baserat på orgeln och saxofonen.
Sommaren -67 kom Slam Creepers ut med singeln “Big Black Piano”. Den är intressant ur flera aspekter. Det var deras första och enda singel där de skrivit både A- och B-sidan själva. B-sidans “Too Good To Be Real” var skriven av Björn Skifs och A-sidans “Big Black Piano” var skriven av Björn tillsammans med Lars Christians. “Big Black Piano” innehöll ett helt nytt sound där Björns röst verkar vara filtrerad genom en gammal trattgrammofon for att ge ett intryck av 20-talet. Textmässigt verkar de ha gett fullt utrymme för sitt lekhumör. Låten handlar om hur man försöker flytta ett piano från 19:e vån. till 18:e vån. men misslyckas och pianot går i tusen bitar, att döma av ljudcollaget i slutet av låten. B-sidans “Too Good To Be Real” lät mera normal, även om den också hade ett mycket speciellt sound främst tack vare Kenneth Windahls gitarrspel (där han flitigt utnyttjade en “wah wah-pedal”, som han även ofta gjorde live).
Det som verkligen var nytt med denna singel, och som störde oss gamla fans något ofantligt var att Slam Creepers hade bytt trummis. Istället för Janne Fakt hade dom nu Kent Igelström från Arboga. Han hade tidigare spelat med i String-Tones och Dusters. Detta trumslagarbyte kändes för oss fans som det nog kändes för Beatles fans, när de bytte från Pete Best till Ringo, även om detta var i mindre skala. Dock, vi lärde oss snart att acceptera Kent som allmänt hade smeknamnet “Bången” och Janne hade ju dessutom slutat frivilligt för att han så själv ville, så det fanns ju egentligen inte någon anledning att vara arg.
“Big Black Piano” blev en smärre hit för Slam Creepers och under 1967 började de även göra sig ett namn utomlands främst med hjälp av spelningar i Norge och Danmark.
Nästa singel blev klassiska “Lemon Tree”. När jag lyssnar på den nu 1986 tycker jag den låter lite tam, men jag minns att jag tyckte väldigt mycket om den när den kom ut. B-sidans “Open The Door To Your Heart” däremot är fortfarande det mästerverk det också en gång var med ett oemotståndligt sug och en fantastisk sång av Björn.
1967 fick de även den stora äran att vara med på “Bildjournalens Toppskiva” nr 6. Bildjournalen var ju den tidens största pop- och ungdomstidning, och deras “Toppskiva” var en flexisingel som medföljde tidningen som en bilaga. Flexiskivan innehöll alltid 3 av de grupper som var bland de populäraste för tillfället. Det som var speciellt med “Toppskivan” var det faktum att den alltid innehåll nyskrivet material som aldrig tidigare släppts på skiva. Slam Creepers bidrag var en låt av Björn Skifs som hette “After Leaving You”. En ganska ordinär poplåt dock inte helt utan charm.
Lagom till julen 1967 släppte Slam Creepers sin första LP “Bubbles”, och för en gammal fan kändes det verkligen som julafton när man höll den i sin hand. När jag nu 1986 tittar på omslagsbilden med sina vackra färger ger den mej fortfarande en känsla av jul. Layouten på omslaget var klart inspirerad av Flower Power och Psykodelica. Detta var något missvisande får Slam Creepers spelade inte psykodelisk musik utan snarast soulmusik i popförpackning.
LP:n inleddes med ett Stevie Wonder-nummer – “Love A Go Go”. Det är en fantastisk soullåt med mycket saxofon från Lollo och underbar sång av Björn. Den är i mitt tycke Slam Creepers 3:e mästerverk på vinyl.
“I Just Couldn’t Get You Out Of My Mind” är inte speciellt lyckad med ett mycket jobbigt hammond-orgel sound.
“Summertime” känns mycket seg i början. Först när halva låten har gått vaknar Slam Creepers till liv och gör något av låten. Framförallt Björns sång blir alltmer inspirerad och mot slutet av låten börjar man undra, om det verkligen är samma låt som man lyssnade på i början. “Sitting Here Loving You” är en medelmåttig poplåt med ett struttigt tempo bra för Charleston-dans enligt baksidestexten av Clem Dalton.
“Joe’s Got The Right” som avslutar sid 1 är en mycket stark låt med fin körsång som stöttar och lyfter fram Björns soulinspirerade sång. Intressant är att notera hur Björn sjunger fa-fa-fa mot slutet av låten. Man kan jämföra med Otis Reddings låt “Fa-Fa-Fa-Fa-Fa”, som kom ut på en live LP samma år -67 (Otis Redding live in Europe. Volt S-4I6). “Joe’s Got The Right”, skriven av Claes Dieden speciellt för Slam Creepers, var en av höjdpunkterna och den valdes också ut som singel från LP:n. Det var nog ett riktigt val. Låten var också Slam Creepers egen favorit ifrån LP:n “Bubblas”.
Sid 2 inleddes med “Cash Box Ladies Behavior”. En mycket säregen låt med ett underligt sound främst beroende på ljudet fr. gitarren och orgeln, men även från körsången som låter mycket mystisk.
“Loving You Is Sweeter Than Ever” är en mycket vacker soullåt med fin sång av Björn.
“Vansbro Memories” är bara en meningslös jazzig utfyllnads-låt.
LP:n avslutas med ett 10-minuters medley – “Barefootin Medley”. Jag vet inte riktigt vad jag skall tycka om detta, och jag minns, att jag visste inte heller vad jag skulle tycka, nar skivan kom ut -67. Det känns nästan som om Slam Creepers ville få med så mycket som möjligt på denna sin första LP, därav detta medley. Men det hela blir på något vis ansträngt och överarbetat med en konstruerad livepublik bestående av bl.a. Science Poption, Lea Riders och Hep Stars som skriker i tid och otid och faktiskt ibland nästan överröstar musiken.
Om jag skulle sätta betyg på alla låtar på LP:n i en skala från 1–5 så blir resultatet 2st 5:or, 2st 4:or, 2st 3:or, 2st 2:or och 1st 1:a. Med andra ord en mycket ojämn skiva med både toppar och dalar, där dom självklara favoriterna måste bli “Love A Go Go” och “Joe’s Got The Right”.

1968 började bra för Slam Creepers. De gav ut singeln “It’s Saturday” skriven av Claes Dieden (som ju också, som sagt, hade skrivit deras “Joe’s Got The Right”). B-sidan hette “Hold It Baby”. “It’s Saturday” blev Slam Creepers första verkliga hit och den låg i flera veckor högt upp både på “Tio i Topp” och försäljningslistorna. Som bäst låg den 2:a på “Tio i Topp” 24/2 -68 och 15:e plats på “Kvällstoppen” (som visade de 20 bäst säljande singlarna) 5/3 -68.
“It’s Saturday” inleddes med ett kraftfullt piano och hade ett definitivt kommersiellt sound, som gjort för en hit. Den hade en psykodelisk touch med fasförskjutningar och diverse mystiska vibrationer helt i tidens anda. Jag minns att jag då 1968 hade en känsla av att de sålt sig till etablissemanget för att få en hit, och det störde mej lite grann, men att dom till slut fick en hit var dom vål unnat efter 5 års slit. Når man lyssnar på den nu så här 18 år senare så är den faktiskt riktigt bra och väldigt intressant främst tack vare sitt tidstypiska sound.
B-sidan “Hold It Baby” är en mera typisk Slam Creepers-låt med mycket saxofon och blåsinstrument och en Björn Skifs som sjunger soul så, att om man inte visste bättre, villigt skulle gå med på, att han måste vara en färgad från USA, som spelar in sina skivor på Motown-etiketten.
Utlandet började också uppmärksamma Slam Creepers och till sommaren -68 hade “It’s Saturday” getts ut i de flesta europeiska länder bl.a. England.
Nästa singel blev ytterligare 2 spår från LP:n “Bubbles” nämligen “Love A Go Go” b/W “Vansbro Memories”. “Love A Go Go” borde väl ha kunnat bli en hit för den är förstklassig, men förmodligen släpptes den får nära inpå “It’s Saturday”. Man kan nog säga att “Love A Go Go” drunknade i uppmärksamheten kring “It’s Saturday” och dessutom släppte sedan Slam Creepers i början ev april ytterligare en singel som gick upp på “Tio i Topp” – “Mr Personality Man”.
“Mr Personality Man” var en lysande soullåt, och nu kände man åter igen Slam Creepers som man hade vant sig att höra dom. Slam Creepers version av låten var till och med starkare ån Foundations version och det vill inte säga lite. “Mr Personality Man” låg på “Tio i Topp” 3 veckor i juni -68.
Efter framgångarna med “It’s Saturday” och “Mr Personality Man” följde en hektisk tid. I april gjorde Slammarna 18 spelningar plus TV i Danmark (20/4). I maj hade dom semester 2 veckor plus 8 spelningar. I juni och juli hade dom 10 respektive II spelningar plus ett otal presskonferenser, radio och tidningsintervjuer (Bl.a. en “Poolsajd”-intervju med Björn Skifs av Expressens Peter Himmelstrand).
För att ni skall få en känsla av hur en av deras fans kunde uppfatta en konsert med Slam Creepers så vill jag ge ett utdrag ur en skoluppsats från 67/68 av Marianne Karlsson, Avesta.
“Dom hade redan börjat spela när vi kom in. Jag tittade mej i spegeln och upptäckte att regnet hade gjort så att mina “eye-liner” såg ut som ‘hej-kom-och-hjälp-mej’. Men vad gjorde det?
Björns röst fyllde lokalen på ett underligt sätt… LOVIN’ YOU… Jag hörde inte mer. Jag bara rusade fram till scenen.
ÅH… musiken gjorde mej konstig, jag kände mej knäsvag och yr i huvudet. Äntligen var jag här, dessa korta timmar som jag väntat på så länge! Jag tittade upp mot Björn, som var mitt uppe i ett orgelsolo. Jag tänkte för mej själv. HAN kan verkligen konsten att hantera sin orgel. Efter att de hade spelat “A Whiter Shade of Yale” blev stämningen allt mer upphetsad. Golvet darrade under alla vilt stampande fötter. Luften vibrerade av värmen och de taktfasta handklappningarna.
Jag stod framme vid scenen och tittade upp mot dem, jag ville stå där och bara lyssna. Bara lyssna på deras musik, som jag tyckte så mycket om.
Sista låten… nej det fick inte vara sant. Sista låten, jag kunde inte tänka. Kunde inte uppfatta titeln. Ljudet från Lollos saxofon fick mej att hoppa till och nu hörde jag att det var SEE SAW de spelade. Lollo var verkligen i form, det syntes. För att inte tala om Kenneth, Kenth och Lasse. Ja hela bunten var på strålande humör… SOM VANLIGT.
De sista tonerna från Lollos saxofon tonade bort. Kvar fanns ingenting, bara en oerhörd saknad och tomhet.
Med vemod tog vi adjö från popgalan och SLAM CREEPERS.”

DEN SPÄNNANDE FORTSÄTTNINGEN PÅ BJÖRN SKIFS TIDIGA HISTORIA TILLSAMMANS MED SLAM CREEPERS FORTSÄTTER I NÄSTA NUMMER.