När jag lyssnade på The Nomads ‘Where The Wolf Bane Blooms” kändes det nästan som om jag hade återupptäckt begreppet rock’n’roll. Det låter kanske lite tillspetsat och överdrivet, men vid den tiden jag fick plattan lyssnade jag uteslutande på rhytm&blues och soul. Allt och alla som gick att associera till rockmusik stod mig upp i halsen.

Jag var så totalt less på alla dessa nydanare, nostalgiker, tänkare, posörer och alla andra blodsugare som hängt sig fast vid det som en gång var i ständig rörelse och pulserade av liv och blod, men nu låg stilla med sönderbiten hals och luktade kadaver.

Att då hitta en rockplatta som faktiskt var helt ny och tålde att spelas om och om igen, på högre och högre volym, och varje gång gjorde mig så berusad av hänförelse att jag kunde stå framför grammofonen och göra precis vad jag ville; den upplevelsen var mycket speciell. Det var en påminnelse om varför man en gång förälskade sig i rockmusik och allt vad det innefattar.

Trovärdighet

Ett annat sätt att försöka beskriva upplevelsen är att skriva om film, TV och rörliga bilder. Tänk er någon som suttit fast framför en video och matats med alla dessa deckare och alla andra mer eller mindre kriminella följetonger. Att ha suttit där och plågat sig igenom alla fåniga intriger, mediokra skådespelare och all total brist på engagemang, och sedan få se “The French Connection, del 1 & 2” – en snutfilm med Gene Hackman i huvudrollen.

Att se honom göra liv i sin figur genom att spela ut hela registret framför kameran. Att se honom kunna gestalta så fundamentala känslor som ilska, sorg, glädje med en sådan trovärdighet att han kliver ut ur bilden och blir tredimensionell. Dessutom rycks man med av en lagom trovärdig story som aldrig blir förutsägbar, men ändå håller sig inom ramen för den traditionella snutfilmen.

Precis på samma sätt som The Nomads håller sig inom ramen för klassisk garagerock. Med fuzz, virveltrumma, tre ackord och en lagom uppkäftig sångare med vett att tänka på vad han sjunger om, och som kan få lyssnaren att känna något.

För när man kommer till kritan så handlar det alltid om trovärdighet. Det hjälper inte om man har de rätta förebilderna, de rätta åsikterna och allt det där. Det hjälper inte om man inte har något längst därinne i hjärtat; något som brinner, brinner likt ett evigt tomtebloss och finns hos alla eldsjälar.

Djävulshundar

The Nomads är fem eldsjälar. Tillsammans blir de en brinnande järnvägsvagn som rusar fram genom tillvaron och värmer alla i dess närhet. Den främsta anledningen till att kliva nära den rälsen är “Where The Wolf Bane Blooms”; en platta jag älskar helt reservationslöst.

Jag blir fortfarande salig varje gång jag hör “Milkcow Blues” rassla igång med marracas, gitarrer hetare än en febersjuk tequilaförsäljare och refrängens “I don’t need your loving anymore!”. För att inte tala om “I’m Five Years Ahead Of My Time” med så mycket eko, eko, eko att den måste vara inspelad i någon av Stockholms hemliga katakomber.

Eller “Lowdown Shakin’ Chills”. En mässande orgel ligger överst i ljudbilden och försöker förgäves kontrollera ett sagolikt oväsen. Om gruppen får chansen att spela in en video på den låten borde de välja en kyrka som inspelningsplats. Tänk er att se Stubben sitta högt upp vid en jättelik orgel iklädd påvehatt och Roger McQuinn-brillor och spela som om hade druckit nattvardsvin uppblandat med något betydligt starkare än oblater.

Det märkliga är att skivans övriga tre spår håller precis samma klass. Plattan är helgjuten in i minsta detalj. Produktionen är häpnadsväckande och ljudet har en rymd och en distinkt kraft jag aldrig tidigare hört på en svensk rockplatta.

Trummorna låter dunk-dunk-dunk, basen thomp-thomp-thomp och så ovanpå det två gitarrer vars ambition verkar vara att låta värre än hundra djävulshundar i slagsmål om samma ben. Dessutom visar Nix att han är en mycket god sångare, orden ligger precis rätt i hans mun.

Kärnan i rock’n’roll

Faktum är att gruppen på den skivan fångat det väsentliga i den explosion en konsert med The Nomads utgör. Och det är jag evigt tacksam, ty en bra konsert med The Nomads är något man ogärna glömmer.

Jag glömmer dock knappast när jag stod framför stora scenen på Ritz och för första gången hörde “I’m Not Like Everybody Else”. Trots att låten inte finns på skiva ännu framstår den som nyckellåten i gruppens repertoar.

När gruppen spelar den – och framförallt när Nix sjunger den – så blir alla böcker och avhandlingar om rockmusik överflödiga. Här finns kärnan i fenomenet rock’n’roll. Ilskan, osäkerheten, ruset – allt i en enda låt på tre minuter. Man knyter näven i fickan och bestämmer sig för att göra upp med sig själv.

Just det där med det inre upproret är viktigt. Att man kan förändra sig själv och inget annat med musik som hjälpmedel och stimulans. För jag tror inte på alla kloka män med en knuten näve i luften som spyr ut symboler och slagord i lagom danstakt. Jag tror inte på generaliseringar överhuvudtaget. Men, som sagt, man ska nog inte förakta den förmåga musik har att stödja och inspirera.

Tidlöst slammer

Den musik som stöder och inspirerar mig är av någon anledning ofta mollbetonad och aningen vemodig. I alla fall är den aldrig entydig, utan alltid osäker, sårbar, mänsklig. (En lustig parentes är att folk med liknande musiksmak ofta bär glasögon och har anlag för allergi.) För att uttrycka det lite mer konkret kan meddelas att när detta skrevs snurrade två låtar om och om igen i bakgrunden — Bob Dylans “One Of Us Must Know” och The Saints “Memories Are Made Of This”. Förstår ni så förstår ni, förstår ni inte är det bara att beklaga.

Hursomhelst — anledningen till att The Nomads i mina öron höjer sig över mängden av alla andra rockband i samma genre är förmodligen att det finns ett par ögon där inne bakom allt slammer; två ögon djupare än innanmätet på en bastrumma. Det hörs på “Where The Wolf Bane Blooms” och det märks ännu tydligare på scen.

Överhuvudtaget är det här musik som förtjänar att verkligen nå ut. The Nomads är alldeles för bra för att förbli nallebjörnssubstitut åt nostalgiska Larm-prenumeranter. De vårdar sina rötter, men låter allt hända här och nu. De vet vem Brian Jones var, men har inte en tanke på att låta hans inflytande bli större än deras eget. Det är musik som är fullständigt tidlös. Och i dagsläget finns det inget band, möjligen med undantag för Wilmer X, som kan ge The Nomads en match om den inhemska kronan.

Intervjun

The Nomads består av Niklas Vahlberg, 22, gitarr&sång; Per Jonsson, 27, trummor; Hans Östlund, 23, gitarr; Tony Carlsson, 24, bas samt Frank Minarik, 22, marracasgorgel. Två är anställda vid posten, en är färgblandare, en är tryckare och en är arbetslös. Med vid intervjun var endast Niklas och Per. De kallas här för Nix respektive Ed. Nix pratar mest, medans Ed hela tiden håller ett halvt öga på TVn, där det är UEFA cup-final.

— Det blir lite överdrivet med all uppståndelse kring rockmusik ibland. Jag går till exempel sällan på konserter. Ofta känns det faktiskt lite fånigt att bara stå där och stirra mot scenen. Då går jag hellre på fotboll, säger Ed och nickar bort mot Råsunda Stadion som ligger några hundra meter ifrån hans lägenhet där vi befinner oss. Sedan hörs ett jubel från matchen och Ed rusar iväg till TVn i vardagsrummet och lämnar oss ensamma ute i köket.

Nix berättar istället att The Nomads bildades ursprungligen 1980, men splittrades tämligen omgående. De återuppstod påsken 1981 med en sättning som skiljer sig ifrån dagens — Tony och Frank var inte med, Nix spelade bas och en annan gitarrist, Jocke, var med.

Denne man hoppade av kort efter utgivandet av debutsingeln “Psycho” och återfinns numera i ett annat av Solnas garageband, Shoutless. Efter Jockes avhopp fortsatte The Nomads som en trio en längre tid tills Tony tillkom. Frank i sin tur blev fast medlem först efter att intervjun hade gjorts.

– Vad det beträffar vår repertoar har vi kört samma pryl hela tiden. Enda skillnaden är att i början spelade vi mer Stooges och R’n’B än vad vi gör nu. Ed var förresten med i Razzia 1973, Sveriges första punkband. De repade i ett äkta garage och lät som Stooges fast tio gånger snabbare. En verklig prototyp.

Innan dess spelade Ed mandolin i The Sheeps 1965. Den fem år yngre Nix började sin bana under punkåren i föga kända Element 19. Hasse, däremot, var med i legendariska The Ass; ett band ingen hörde men alla kände till pga att de intensivt försökte leva upp till Myten.

— En rätt sorglig samling man egentligen bör tala tyst om. Hasse var då trummis och blev enligt legenden sparkad när hans lön tog slut. Vad det gäller de övriga idag så är Krippa allmänt omtöcknad, Kim sitter inne och Hasse Volym har helt ändrat livsstil — han studerar och bär ryggsäck.

Bastkjolar

Hösten 1981 spelade The Nomads in sin första singel, “Psycho”, och skivan gavs ut i november samma år. Inspelningen gjordes i Music Workshop-studion på Kocksgatan i Stockholm. Tekniker var Hasses far, Hans Östlund Senior, som en gång i tiden spelade orgel i Hep Stars. Han ersattes dock tidigt av Benny Andersson och var endast med på första singeln “Kana Kapila”.

— Omslaget på den singeln är fantastiskt. Allihopa bär bastkjolar och ser otroliga ut. Håkan i Problem hade den singeln och när han visade den för oss pekade Hasse på en av bastkjolarna och sa lite försynt att det där är min farsa. “Din fassa! Kolla, hans jävla fassa var med i Hep Stars!” Och med ens skockade sig alla runt den där nötta gamla skivan…

The Nomads version av The Sonics “Psycho” är väl inte något mästerverk, men den är sympatiskt larmig och med tanke på att det är en egenproducerad debutsingel är mer inte att begära. B-sidans version av Pretty Things “Come See Me” är däremot inte lika lyckad. Låten är suverän, men The Nomads förmår inte att tackla den på rätt sätt.

— Vi pressade 500 ex, varav 50 var defekta. De första 300 sålde vi själva och de sista 150 distribuerades av Amigo. Presseriet slarvade sedan bort matrisen och Hasse slarvade bort mastern, så vi kunde inte göra några nya. Numera är den faktiskt ett litet samlarobjekt. Gamla Stans Skivhandel tog 75 spänn för sista exet och häromdagen fick vi brev från Jello Biafra som tiggde och bad om ett exemplar.

Guiding Light

— På den tiden, då singeln gjordes, brydde sig ingen jävel om garagerock. Idag är situationen annorlunda, marknaden är enorm i jämförelse. Det är kul på sätt och vis, men lite jobbigt eftersom vi i The Nomads nu automatiskt förknippas med en rörelse, och vem vet hur länge den här trenden håller i sig. Risken är att man förlorar sin egen identitet.

— Vi fick dock en del positiva reaktioner när singeln släpptes. Främst från Ulf Lindqvist (Amigo, Feber) och Lennart Persson (Musik & Konst, Feber). De två har betytt mycket och har sedan dess varit några slags “guiding lights” för oss. Och genom Uffe fick vi ju kontrakt med Amigo. Han har även haft stor del i vår musikaliska utveckling. Överhuvudtaget är Uffe och Lennart de enda man kan lita på när det gäller råd om musik.

— Även Greg Shaw (Bomp) hörde av sig vilket var en stor kick. Jag hade skickat singeln till honom och han svarade ungefär: “Great to hear something like this from Sweden. Real solid Vox-typed material”. Han ville också att vi skulle medverka på någon av hans samlingsplattor, “Battle Of The Garages”, men det blev aldrig av. Vi har sedan brevväxlat i flera år och han kommer alltid med nya förslag. Problemet är att han aldrig får saker och ting gjort. Han verkar dock, trots allt strul, mycket sympatisk.

— Några polare i Pyromaniacs träffade honom när de var över och reste i USA. Enligt dom gick det inte att prata med honom om musik, han visste precis allt! Den 60-talsskiva inte Greg Shaw har finns inte. Och det roliga var att hans fru var lika jävlig hon…

— På samma resa hälsade de även på Roky Erickson. De besökte hans morsa och blev bjudna på Rokys födelsedagskalas. Som väntat var han totalt LSD-skadad, han lever i en helt annan dimension. Senare på kvällen skulle han ha en spelning, men han bara stod och stirrade rakt fram med gitarren hängande på magen, och den andre gitarristen fick knäppa på strängarna…

Elvis, Scotty & Bill

Tillbaka till verkligheten och Music Workshop-studion på Rocksgatan. Sommaren 1982 spelar The Nomads in en demo med tre låtar — The Strangeloves “Night Time”, The Sonics “Boss Boss” och en tidig version av den egna kompositionen “Rockin’ All Through The Night”. Det var egentligen aldrig meningen att inspelningarna skulle ges ut på skiva, men Amigo nappade och gav i november samma år ut “Night Time” på singel med “Boss Hoss” på b-sidan.

— Vi var inte så pigga på att ge ut ytterligare en Sonics-låt, sånt kan verka lite kört. Men när vi gick in i studion var det meningen att vi skulle spela in “Double Decker Bus” av Count Five. Jag tror vi försökte med fem tagningar, men spelade bara fel varje gång. Till slut tröttnade vi och sa att vi skiter i den och kör “Boss Hoss” istället. Och i rena ilskan satte vi den i en enda tagning! Visserligen hör man nu efteråt hur illa den låter — sången är hemsk, trummorna sackar…

— Överhuvudtaget har vi alltid gjort inspelningar snabbt. Vi har aldrig behövt lång tid i studion. Den här sessionen med tre låtar tog sammanlagt fyra timmar att spela in. Mixning inkluderat. Förstår mig inte på band som är en hel vecka i studion för att spela in en platta. Tror också att det är det enda riktiga sättet att spela in på — snabbt och effektivt. Jag menar Elvis, Scotty och Bill behövde inte många timmar på sig i Sam Philips studio 1954…

Fuzzlokomotiv

“Night Time” pressades i en upplaga på knappt 1000 exemplar, och sålde till en början väldigt trögt. Tidningarna brydde sig inte ens om att recensera den, med följd att det bara var den trogna publiken på Gamla Stans Skivhandel i Stockholm och Musik & Konst i Malmö som köpte den. Senare, i och med uppsvinget kring “Wolf Bane”, såldes upplagan slut i ett nafs. Det finna inga planer på att pressa upp fler ex, så även “Night Time” är nu ett litet samlarobjekt.

Liksom debutsingeln bjuder “Night Time” på ett satans larm från början till slut. The Strangeloves originalversion är ett av de minst oumbärliga spåren på “Nuggets”, och innan man hört The Nomads version kan det verka vara ett märkligt låtval. Alla eventuella tveksamheter suddas dock ut direkt när man hör basen mullra igång likt ett gammalt ånglok. När sedan fuzzgitarren kommer in blir lokföraren livrädd och hoppar av. Sedan fortsätter tåget skoningslöst framåt på högsta hastighet i tre minuter och trettiofyra sekunder. Det är en gåta hur ett svenskt band kan låta SÅ larmigt på en egenproducerad 45:a.

— Ja, jag vet inte riktigt hur vi lyckades. Hasse farsa, vår tekniker, lägger sig inte i hur vi låter, utan rattar ljudet enligt våra önskemål. Han gillar numera bara country och hårdrock, och tycker vi är helt vansinniga. Under inspelningen satt han mest med fötterna på bordet och drack Rosita. “Jaha grabbar, tagning. Och stäm nu gitarrerna åtminstone!”

Davies 64, Östlund 83

De bägge singlarna gjorde att The Nomads fick välförtjänt uppmärksamhet utomlands. Höjdpunkten kom när de som enda europeiskt band fick vara med på samlingsskivan “The Rebel Kind — A Collection Of Garage Rock And Psychedelia”. Skivan släpptes hösten 1983 i USA av Sounds Interesting Records. (Senare har även Lolita i Frankrike gett ut plattan.) Fjorton band bidrar med varsin låt. Förutom The Nomads kan nämnas Three O’Clock, Sickidz, Plasticland, Fuzztones och The Long Ryders. Plattan är jämn, men det är bara två låtar som verkligen lyfter: The Long Ryders “And She Rides” och, framförallt, The Nomads “Have Love Will Travel”.

— Originalet av den låten gjordes av Richard Berry, men vår version baseras i huvudsak på The Sonics cover. Inspelningen är en gammal demo från december 1982 och den kunde naturligtvis göras mycket bättre. Hasses gitarr räddar den dock. Han hade fått tag i en Vox Sonebender, den psykedeliska modellen — Mark II. Tyvärr gick den sönder efteråt.

Och gitarrspelet är verkligen något speciellt. Mitt i låten finns ett solo som är bland det mest underbara oväsen undertecknad hört. Det måste helt enkelt höras. Det enda jämförliga jag kan komma på är Dave Davies klassiska solo i The Kinks “You Really Got Me” från 1964. Dave Davies 1964, Hans Östlund 1983 — vem blir det om tjugo år?! Det går förövrigt att dra många kryptiska — och för all del fåniga — parareller mellan The Kinks och The Nomads. Båda grupperna har spelat in Richard Berrys låtar — The Nomads “Have Love Will, Travel” och The Kinks “Louie Louie”. Ingen av bandens versioner utgår dock från Berrys original, utan från covers gjorda av amerikanska garageband — The Sonics “Have Love Will Travel och The Kingsmens “Louie Louie”. Bägge banden har gett sig på Sleepy John Estes “Milkcow Blues”. The Nomads har en Kinks-låt på repertoaren — “I’m Not Like Everybody Elsa”. Och Ed berättar att ett av hans tidigaste minnen är ett TV-program från 1965 med, just det, The Kinks!

Larm av sjunde graden

(Här blir artikelförfattaren tvungen att fly skrivbordet bort till grammofonen och spela “Face To Face”, hela LPn. När den snurrat färdigt tar jag om “I’ll Remember” tre gånger. Därefter på med “The Kink Kontroversy” och eftersom det är en av mina favorit-plattor måste jag höra hela LPn två gånger i följd. Tar naturligtvis om “Where Have All The Good Times Gone”, “It’s Too Late” och när jag är inne på tredje varvet av “Till The End Of The Day” letar jag fram Larm nr:7 och läser Lennart Perssons artikel för säkert tjugonde gången. Åtskilliga timmar senare återgår artikelförfattaren till skrivbordet.)

Åter till The Nomads “Have Love Will Travel”. Enda anledningen till att jag inte öser fler superlativ över den låten är att vi nu i denna historia är framme vid hösten 1983 och inspelningen av “Where The Wolf Bane Blooms”, denna gång i Mistlurs studio. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara hur bra den här plattan är. Nix vet inte han heller.

— Vi hade en massa idéer om hur vi ville ha det innan vi gick in i studion, och hade där god hjälp av Dagge Lundqvist; men jag fattar inte så här efteråt hur det kunde bli så bra som det blev. Normalt brukar jag faktiskt vara blygsam när det gäller saker jag gjort själv, men jag erkänner villigt att jag lyssnar på den plattan minst varannan dag. Jag tycker helt enkelt att den är så jävla bra! Det skrämmer mig dock lite, för jag fattar inte hur vi ska bära oss åt för att göra en likvärdig uppföljare…

“Where The Wolf Bane Blooms” är en MP på 45 varvs hastighet med sex låtar. Amigo släppte plattan i november 1983 och ett halvår senare gavs skivan även ut i Frankrike på New Rose-etiketten. Enda skillnaden mellan de båda utgåvorna är att den franska har snyggare omslag. Fyra av skivans sex låtar är covers.

Fyra covers

“I’m Five Years Ahead Of My Time” gjordes i original av amerikanska Third Bardo 1966. The Cramps hade sedan länge låten på sin liverepertoar, men gav aldrig ut den officiellt. Även Plan 9 har gjort en version. “Milkcow Blues” skrevs av Sleepy John Estes 1929. Sedan dess har låten varit en standard och många, många har spelat in den. Däribland Elvis Presley, Eddie Cochran och The Kinks. Både melodin och texten har förändrats under årens lopp och många artister har dragit ifrån och lagt till efter egen smak. 1966 snodde The Chocolate Watch Band helt fräckt låten och sångaren Dave Aquilar satte sig själv som kompositör. Gruppens version baserade sig på The Kinks cover från året innan, 1965, men de lade till en refräng och döpte om låten till “Don’t Need Your Loving”.

— Vår version bygger främst på The Chocolate Match Bands cover. Vi har behållit deras refräng, “I don’t need your loving anymore”, men ändrat i texten och tagit med en vers från originalversionen. Dessutom kallar vi låten åter för “Milkcow Blues” och som låtskrivare har vi på etiketten skrivit “Sleepy John Estes, with additional lyrics by Dave Aquilar”.

— “The Way You Touch My Hand” hittade vi på en singel med The Revlons från 1978. New York-bolaget Ork gav ut några singlar i England vid den tiden, men alla floppade helt. Förutom The Revlons gavs även Television och The Idols ut på den brittiska Ork-etiketten. Vår version av låten skiljer sig dock ganska mycket från originalet.

Slutligen finns på MPn även “Downbound Train” av Chuck Berry. Ingen av hans mer kända låtar direkt, den finns nämligen endast på b-sidan av Chuckens andra singel. Nix hittade den på en kassett han fått från Ulf Lindqvist.

— Jag fascinerades av den spöklika stämningen. Kompet är minimalt, knappt hörbart. Ståbas, virveltrumma med vispar och inget mer. Ovanpå det Chuck Berrys sång med ett jättelikt eko. Mil ifrån det traditionella C.B-soundet. Förmodligen är det en gammal folksång från början. Delar av den texten har jag nämligen hittat på en LP av en vit bluessnubbe vid namn Frank Hutchinson. Låten är från 1928 och heter något med “train” i titeln. Det är en av många typiska tåg-låtar från den tiden.

Frank & Sticky

Plattans övriga två spår är egna kompositioner. “Rockin, All Through The Night” och den mycket starka “Lowdown Shakin’ Chills”. När jag hörde plattan första gången visste jag att två av låtarna var signerade The Nomads, men inte vilka; och “Lowdown Shakin’ Chills” var nästan den sista jag skulle ha gissat på. Texten låter minst av allt som om en svensk hade skrivit den.

— Det är det knappt heller. Det är så mycket stulet i den låten att jag nästan skäms att berätta det. Titeln kommer från en rad i Robert Johnsons “Preachin’ The Blues”: “Blues is a lowdown shakin’ chill”. En vers i vår låt jag tycker mycket om går så här: “This is the worst old pain this man has ever had, makes you bleed, worried upside down”. Allt det är snott från Frank Hutchinsons “Worried från 1927! Där lyckades vi mygla oss undan copyright-rätten som bara gäller i 50 år…

— Det roliga med “Rockin’ All Through The Night” är att där har faktiskt någon stulit från oss! Wilmer X har snott det där muterade rockabilly-riffet i “Kör dej död”, och det erkänner dom själva. Stommen i låten är ett klickande ljud som uppstår när man slår med trumpinnarna mot virveltrummans kant. Ed lade på den effekten efteråt, med följd att det är svårt att göra live. Men Sticky i Wilmer X kom på ett sätt att trumma och klicka samtidigt, vilket låter lika fräckt och även fungerar live. Så nu har vi snott tillbaka det från honom!

Johnny Brown

Samtidigt med “Where The Wolf Bane Blooms” spelade gruppen in ytterligare en låt, “Showdown”. Låten gavs ut på en flexi—disc av Lennart Perssons skivaffär Musik & Konst i samband med ett femårsjubileum i våras. Skivan finns inte till salu, men affären i Malmö delar ut den gratis till alla postorderkunder. Så länge lagret räcker…

— Vi hade lite tid kvar i studion och ville gärna ge en låt till Lennart som tack för all hjälp och uppmuntran, så vi körde “Showdown” och den satt redan i första tagningen.

Det hörs. Låten brinner av spelglädje och spontanitet. Nix sjunger suveränt och låter fullständigt övertygande när han hotar Johnny Brown med stryk för att han snott hans tjej. “Johnny Brown, you and I are going to have a showdown!” Bakom honom slamrar bandet värre än någonsin. Låten slår dessutom alla rekord i att vara obskyr. Originalet är b-sida på en gammal ABC—singel av “rockabillyhjälten” Tony Cassanova…

I The Nomads nuvarande liverepertoar finns fem av de låtar gruppen dokumenterat på skiva — “Have Love Will Travel”, “Lowdown Shakin’ Chills”, “Milkcow Blues”, “I’m Five Years Ahead Of My Time” och “Showdown”. I övrigt spelar de mer eller mindre obskyra covers. Enda undantaget är öppningslåten, den instrumentala “Rat Think A Boo-Boo”, som är en egen komposition.

Liverepertoaren

Av de covers gruppen spelar kan nämnas The Surfaris “Wipe Out”, The Cramps “Weekend On Mars”, Elmore James “Stranger Blues”, Alex Chiltons “Bangkok”, Roky Ericksons “I Have Always Been Here Before”, Chan Romeros “My Little Ruby”, Beaver Patrols “E.S.P” (som snott den från Pretty Things “L.S.D”), The Sonics “He’s waiting” och ofta avslutar de med The 13th Floor Elevators “You’re Gonna Miss Me” skriven av Roky Erickson och förmodligen den mesta och bästa garagerockrasslare som gjorts.

Gruppens repertoar är dock längre än så och den varierar hela tiden. Då detta kommer i tryck är säkert live-setet helt annorlunda. Det senaste året har gruppen haft fler spelningar än någonsin, med följd att de också blir bättre och bättre och bättre. Deras mest prestigefyllda spelning hittills var den i vintras på Ritz stora scen. Musiken var utmärkt och bandet tätare än någonsin, men nervositeten syntes tydligt. Det var först när Joppe Pihlgren hoppade upp på scenen och de tillsammans massakrerade Docent Döds “När ingen ser”, som hämningarna helt verkade släppa.

— Vi rör nog på oss för lite. Speciellt då på Ritz var det lite lamt. En vecka senare, däremot, gjorde vi en sanslös spelning på Kåren. Ingen av oss stod stilla en sekund. Publiken begrep absolut ingenting, utan flydde en trappa ner, där de fortsatte dansa disco. Tony stod och skakade på baslådan och lyckades otroligt nog ramla över densamma. Han landade sedan mitt på basgitarren och spräckte halsen på den. Det hände under de sista ackorden på “Lowdown Chills”. Även om publiken, det vill säga det fåtal som var kvar, hade bett om ett extranummer, kunde vi inte ha spelat något mer…

Mer 1984 än 1966

Annars är det lätt att känna sympati för The Nomads just därför att dom uppträder så naturligt, både på scen och nedanför. Till skillnad från många andra band, kanske främst inom garagegenren, så bryr dom sig inte om inövade gester, coola ansiktsuttryck och rätt sorts kläder. Dom behöver det inte heller. Deras musik talar för sig själv.

— Vi har alltid sett ut som hösäckar och lär väl alltid göra det. Det är naivt att exakt försöka efterapa ljudet, kläderna, stämningen, hela 60-talet. Vill man det kan man lika gärna köpa originalen. Kolla på Fuzztones — svarta polotröjor, Brian Jones-frisyrer, Vox-gitarrer och svart läderhandske på ena handen; det blir bara löjligt. Värst i det här fallet är nog Chesterfield Kings, som definitivt gått över gränsen för det parodiska.

— Vår styrka är att vi tar våra rötter och gör om dem till något personligt, något som passar oss. Avsikten är att det ska låta mer 1984 än 1966.

Downbound Bus

Samtalet fortsätter och vi kommer åter in på konserter. Eller rättare sagt vad som händer efter en konsert. The Nomads är ett av många band som arbetar på vardagarna, repar på kvällarna och åker runt i landet och spelar på helgerna.

— Visst är det jobbigt med alla resor. Ta spelningen i Linköping till exempel. Strulet började redan innan konserten och vi fick aldrig någon ordning på ljudet. Sedan tänkte vi fördriva väntetiden innan konserten med att gå ut och ta en öl, men det visade sig nästan vara omöjligt. Det verkade som om man var tvungen att beställa tid en vecka innan, för att få plats någonstans. Till slut hamnade vi på restaurang Hamlet…

— Vi, eller i alla fall jag, var heller inte nöjda med spelningen. “I’m Not Like Everybody Else” var rena katastrofen. Tony hade glömt vilken tonart den gick i… Det roliga var den positiva publikresponsen. Men när man efteråt såg att de dansade lika mycket till gräsliga Lädernunnan blev man lite fundersam. Till råga på allt blev vi också osams efteråt.

— Efter spelningen åkte vi hem direkt, mitt i natten. Tony var fortfarande halvfull när han körde och satt och nickade till vid ratten. Hela vägen hem spanade vi efter ett ställe att ta en kopp uppiggande kaffe på, men allt var stängt. Helt öde och spöklikt. Det var som i “Downbound Train”. Enda skillnaden var att vi inte åkte tåg utan buss.

— Fast egentligen är vår turné-buss ingen buss utan en bil, en gammal Cheva-ambulans. Bilen är Tonys ögonsten och han ska snart måla om den, svart och lila.

— Historien bakom den bilen är värd att berättas. Vi skulle åka till Göteborg, men hade ingen bil. Tiden gick och till slut var det dags att åka. Tony hittade då den här gamla ambulansen och köpte den kl.7 samma morgon. Han besiktigade bilen kl.10 och vi stack iväg kl.12!

— I den bilen odlar vi våra magsår till och från spelningarna, för tyvärr blir det alltid samma jävla rassel i bilstereon som vi spelar själva. Alltid måste någon sätta på Sonics, trots att alla hört dom minst en miljard gånger…

Iggy den store

Sonics, Sonics, Sonics. Av alla de Nomads-låtar som omnämns i artikeln har de plockat hela fyra från The Sonics två första LP — “Psycho”, “Boss Boss”, “Have Love Will Travel” och “He’s Waiting”. Övriga stora influenser är redan nämnda The Kinks och The Chocolate Watch Band. Andra namn Nix och Ed nämner flitigt är The Byrds, Them, The Stooges, tidiga Blue Öyster Cult, Alex Chilton, Roky Erickson, DMZ, Iggy Pop, Ramones, The Fleshtones och The Saints.

— Jag har också haft perioder då jag lyssnat mycket på blues, berättar Nix. Främst då äldre delta-blues — Robert Johnson, Charley Patton, Blind Willie McTell m.fl. Nu för tiden blir det emellertid ganska sällan. Lyssnar man för mycket kan det bli lite tjatigt med alla dessa gnälliga gubbar. Men det är fascinerande musik.

— Förnärvarande lyssnar jag mest på rhythm & blues, uteslutande svart sådan. Vit blues och R&B typ John Mayall är det värsta jag vet. Annars är det Iggy Pop som gäller. Han är och förblir den störste.

— Och Ramones. Det är faktiskt det enda band från punktiden som fortfarande håller. Deras musik är fullständigt tidlös. Resten av punken blev patetisk till slut.

— Jag gillade det verkligen då. Köpte Ramones första 1976, då jag var tretton. Senare det året köpte jag också “Anarchy In The U.K.” Det var vändpunkten. Sedan lyssnade jag mycket på sånt fram till 1979. Men nu, så här några år efteråt, funderar jag faktiskt på att sälja allt utom Ramones.

— Jo, några fler undantag finns det väl. “New Rose”, givetvis. The Damneds första LP skulle jag nog behålla. Och Pistols första singlar. The Clash första LP var en stor favorit då, men jag skulle aldrig komma på tanken att spela den idag; jag vet hur löjlig den skulle låta. Den har inte överlevt tiden.

— Garagerock upptäckte jag tack vare Lennarts artikel i Larm nr:3. Den gjorde att man letade upp Lenny Kayes sammanställning; dubbel-LPn “Nuggets, Original Artefacts From The First Psychedelic Era, 1965—1966″(Sire). Sedan har jag grävt mig djupare och djupare i dyngan…

Uppföljaren

I början av september går The Nomads in i Mistlurs studio för att göra uppföljaren till ‘Where The Wolf Bane Blooms”. Vilka låtar det blir är då detta skrivs ej bestämt, men Elmore James “Stranger Blues” ligger bra till. The Nomads version av den gamla blueslåten är lika sensationell som The Gun Clubs banbrytande tolkning av Robert Johnsons “Preachin’ The Blues”.

Vidare blir det troligen en helt ny egen komposition vid namn “Where The Wolf Bane Blooms”(!), och om den visar sig låta misstänkt likt Wipers “Romeo” är det ingen tillfällighet. Förhoppningsvis blir det också “I’m Not Like Everybody Else”. Övriga tre låtar är inte klara. Det blir alltså ytterligare en MP.

— Det kan kanske verka lite underligt att göra en sådan grej två gånger. Mini-album tas ju sällan riktigt på allvar och det är ytterligt sällan det lite udda formatet används till annat än debutalster. Men en MP är det perfekta formatet för oss. Om vi ska göra en LP måste vi ha fler egna låtar, och att ge ut singlar i det här landet verkar vara ekonomiskt omöjligt; de säljer helt enkelt för dåligt.

Det bekymrar mig, som hängiven fan, att det finns så många bra låtar i gruppens repertoar, vilka aldrig kommer att förevigas på vinyl. The Nomads kommer sannolikt inte spela in Roky Ericksons “I Have Always Been Here Before”, vilket är synd och skam. Rokys original finns endast i en akustisk version på en obskyr fransk EP. Låten är suverän, lika bra som titeln antyder, och när The Nomads kopplar på elektriciteten är det ren och skär rock’n’roll-magi. Kan inte någon ge ut en live-inspelad pirat 45:a med den låten och Alex Chiltons “Bangkok” på b-sidan? Lovar att stödköps minst fem exemplar.

The Kissettes

The Nomads har även gjort en studio-session under namnet The Kissettes. Gruppen agerar endast kompband och The Kissettes är de tre flickor som sjöng på MPns “The Way You Touch My Hand”. Den bästa av dessa inspelningar lär vara en annan Roky Erickson-låt, “Starry Eyes”(ej att förväxlas med The Records dito).

The Kissettes har även framträtt live vid en utomhusfestival i Solna tidigt i våras. Förutom “The Way You Touch My Hand” och “Starry Eyes” spelade de även The Strangeloves “Honey Do”, The Shangri Las “Heaven Only Knows” och två Supremes-låtar – “Come See About Me” och “Back In My Arms Again”.

Amigo, under ledning av Ulf Lindqvist, håller på att sammanställa en svensk samlingsplatta med garagerock. Än så länge har det kommit för få bra bidrag, men om plattan så småningom ges ut, kan man alltid hoppas att The Kissettes “Starry Eyes” finns med. Plus en ny låt med The Nomads naturligtvis.

The Solna Scene

Det mesta och bästa i detta land, vad det beträffar avgas-rhythm & blues och trottoar-rock’n’roll, kommer annars faktiskt från Solna. Åtminstone verkar i alla fall så vara fallet. Förutom The Nomads kan nämnas Pyromaniacs, The Bottle-Ups, Shoutless och The Primitives. De två sistnämnda har jag inte hört, men enligt rykten lär förebilderna vara valda med god smak.

The Bottle-Ups är ett utmärkt liveband. Ingen i bandet kan sjunga, så de kör bara instrumentallåtar. Gruppen har definitivt den rätta känslan och gör tung, tung rock’n’roll av allt från surf-låtar till western-teman (tio ggr bättre än sorgligt uppblåsta Dead Scouts). Referenspunkter: Johnnny Thunders i The Chantays “Pipeline” och Problem i Link Wrays “Jack The Ripper”.

Pyromaniacs såg jag en gång för länge sedan på Garage som förband till The Barracudas. Inget av banden imponerade. Gruppen har sedan dess hunnit med två singlar med snygga omslag, men med tam och opersonlig musik. Enligt uppgift lär dock deras senaste studioinspelningar, med Ulf Lindqvist vid rattarna, ha gett bättre resultat. Lite åt Byrds och Flamin’ Groovies hållet tydligen.

Det är ingen som riktigt kan förklara varför det just i Solna vuxit fram så förhållandevis många slammerslynglar. Att Solna är en av Stockholms mest sympatiska förorter beror naturligtvis på att det inte är någon förort, utan en stad i staden. När man kliver upp från T-banan ser det först lika trist ut som i förorterna längre norrut på den blå linjen. Men går man bort mot och förbi Råsunda Stadion till de äldre stadsdelarna kring Råsundavägen, blir bilden mer gemytlig och trivsam.

Biffar i armhålan

Fast gemytlighet och trivsamhet har ju ingenting med rock’n’roll att göra. I synnerhet inte garagerock. Så det kan definitivt inte vara förklaringen till att Solna, statistiskt sett, har flest fuzzboxar per hushåll. Min teori till detta psykedeliska fenomen är att själva centrum är byggt ovanpå en gammal soptipp. Det är faktiskt sant. Nix och Ed tror snarare att det beror på den täta pub-frekvensen och börjar rabbla favoriter.

– De mest seriösa är Jensens och Edelweiss, dartpuben, fast de är inte så roliga. Den definitiva favoriten är Le Canard. Lindy’s är också bra men jävligt skumt. Ännu värre är Fontänen som ligger inne i en lägenhet. Stället går under benämningen “Flottiga Duken”. Där sitter fyllona på morgonen och skakar med första bärsen, eller också ligger de och sover i hörnen. Förr i tiden hade de dessutom en kock som mörade biffar i armhålorna.

Det blev lite rörigt mot slutet av intervjun. Jag blev inlåst på toaletten och kunde inte riktigt höra vilken pub som var vilken, och vilka armhålor de mörade biffarna låg i. Det kanske inte heller har någon större betydelse.

När vi fyra med gemensamma ansträngningar – jag på insidan och dom tre på utsidan – hade lyckats få ut mig från toaletten ansåg vi att intervjun var över. Innan vi skulle gå medgav Dolling att han inte ägde något ex av “Showdown”-flexin. Ed gav honom ett exemplar i ett ytterligt sällsynt bildomslag. Fotografiet på konvolutets framsida, taget på Holger Dansk i Helsingör, föreställde halva The Nomads. Inte halva gruppen, utan undre halvan av medlemmarnas kroppar.

– Fotografen i Malmö blev alldeles förtvivlad när vi tyckte den bilden var bäst.

När Dolling sedan cyklade hem lyckade han dessvärre omedvetandes tappa skivan i någon av Solnas gatubrunnar. Märkligt nog fick skivan ligga där i nere, oskadd och välbehållen, i nästa femton år. Några asfaltsläggare hitta då av en slump skivan och en av dem tar den med sig hem och ger den till sin son i födelsedagspresent. Vid julen samma år står en elgitarr överst på sonens önskelista. Året därefter en fuzzbox och ytterligare några år senare blir han intervjuad av ett rockmagasin. På frågan om sin främsta influens svarar han utan tvekan: “The Nomads. Dom är och förblir dom största.”