Den här sommaren bjuder verkligen på överraskningar. Främst två. Vackert väder och ett genomgående bra folkparksprogram. I år slarvas det inte med showerna. Tvärtom. Artisterna tycks ha lagt sig särskild mån om publiken. Endast det bästa är gott nog och de skall ha valuta för entrébiljetten.

Artisterna söker verkligen “måna sig” om publiken. Publiken trivs och arrangörerna ler förnöjt åt alla enkronor, som trillar ned i plåtlådorna. Sommaren 1967 är överraskningarnas sommar.
Östen Warnebring satsar för fullt under sina sex veckor. Drygt 70 platser skall han hinna med. I lyxutrustad landsvägsbuss dundrar han och elvamannabandet av och an i landet. De bjuder underhållning av stort format och både kritik och publik är stormförtjusta: Östen vet hur han skall sköta sin “good will” och han är mån om sin publik. Sedan följer Gröna Lund och en radioturné i utlandet. Programmet är späckat.
Showerna i landets parker är väl genomförda och från början ordentligt planerade. Sånt ger resultat. Borta är den tiden då det räckte för en “stjärna” att rafsa ihop ett par tre musiker och köra ut på landsbygden. Nu måste den röda tråden vara fullt synlig annars faller man lätt i konkurrensen.
De flesta av programmen i år är totalt olika från varandra. Lill Babs, Östen, Gunnar och Lasse, Country Four och många många andra skiljer sig totalt ifråga om det mesta. På så sätt bjuds publiken på ett varierat program. Intresset blir större.
Men inte bara de mer schlagerbetonade artisterna försöker att göra sitt bästa. Popgrupper som Tages och Ola & Janglers presterar även de, ett festligt, musikaliskt och småtrevligt program. Det märks att de har ambitioner. Däremot presterar inte Hep Stars den show man väntar sig av ett band med deras rykte. Långt i från skulle jag vilja säga!