De vackraste melodierna. Musik så skör att den ibland går sönder. Trummaskiner som vägrar att ge upp. Fågelkvitter och ett sound visuellt påminnandes om 90-talets somrar. Shoegaze. Musik med influenser utan att de tar överhanden. Jag åkte till Malmö för att träffa Johan Duncanson och Martin Larsson, två femtedelar av The Radio Dept.

The Radio Dept. står stadigt med båda fötterna på jorden trots att både musiken och hyllningarna når till skyarna. Vi ska ses på centralstationen i Malmö för att sedan åka till stadsdelen Möllan. Stadsdelen verkar visa sig från sin bästa sida. Det är mycket människor på ölkaféerna denna måndag. Vi går till Tempo, en krog där ljudnivån höjs i takt med att människor strömmar in. Det är runt de här kvarteren som deras liv cirkulerar. En varm värld där kreativitet och att brinna för det man gör är något som är helt självklart.

Varför flyttade ni från Lund till Malmö?
MARTIN: Dels är det för dyrt och dels jävligt tråkigt i Lund.
JOHAN: Malmö är mycket roligare. Lund är väldigt fint men det är en moderat stad. På sextiotalet kallades det “Röda Lund” när det var mycket studentrevolter här men nu är det “Blå Lund” för det är en högborgerlig stad. Malmö känns schysst, eller Malmö är tråkigt men Möllan är bra.
MARTIN: Just häromkring händer mycket. Det finns en massa caféer. Alla vill vara på Möllan nu.
JOHAN: Det är också fortfarande en schysst blandning av människor här men jag vet inte hur länge det kommer att vara så. Här bor unga människor från alla världens länder. Här finns asiatiska och arabiska affärer, Bagdad Livs, konstnärer, studenter och alkoholister. Förr var folk rädda för att komma hit då det var mycket stölder här. Nu håller det på att bli som Söder i Stockholm. Det är tråkigt om vi flyttar på invandrarna men än så länge är det inte så hemskt som det kommer att bli.
MARTIN: De höjer hyran successivt.
JOHAN: Det var ett företag som skickade runt lappar här med en enkät om man kan tänka sig att bo i samma trappuppgång som en invandrarfamilj. Man vill verkligen inte att den mentaliteten ska få fäste här.

The Radio Dept. släppte under 2002 två fantastiska ep:s. De gav förhoppningar om ett debutalbum det skulle spraka om samtidigt som musiken verkade produceras i porslinsdatorer. De kunde ha gjort det lätt för sig. De kunde ha samlat låtarna från »Against The Tide« och »Where Damage Already Isn’t Done« och bara fyllt ut med gamla låtar. Istället innehåller »Lesser Matters« redan nämnda titelspår, »Why Won’t You Talk About It« och tio låtar som inte finns med på fjolårets kompilationer.

Känns »Lesser Matters« som ett bokslut?
JOHAN: Lite så. Men inte enbart, för vi skulle kunna ta de bästa låtarna från 98 och framåt och göra en skiva av det. Men det har kommit till en hel del nytt. Vissa av låtarna är äldre favoriter som till exempel »Bus« som är två år gammal. Undrar om det är någon som är från ännu längre bak i tiden, »Against The Tide«…
MARTIN: Ja den är nog äldst.
JOHAN: Den skrevs 99 men inspelningen är ny. Annars är det mest nytt.
MARTIN: Jag tycker inte att det känns som ett bokslut.
JOHAN: Nej, jag kom på att det faktiskt inte känns så.

The Radio Dept. bildades 1995 av Elin Almered och Johan Duncanson som gick i skolan tillsammans under tonåren. Namnet togs från en bensinmack/radioreparatör i Lund, som hade en stor skylt med texten »Radioavdelningen« hängandes utanför affären. Elin pekade och sa att det ska vårat band heta. Johan tyckte det lät jättefint. Han skulle bara se efter hur avdelning översattes till engelska. Johans pappa kommer från Skottland så utan lexikon till hjälp kunde han tala om för Johan att avdelning hette department på engelska. Vid den här tiden använde The Radio Dept. mycket leksakssyntar och trams. Enligt Johan lät det vackert.
Sedan 1995 har olika medlemmar kommit och gått, och ibland har inte The Radio Dept. existerat alls. Under hösten 2001 kom Lisa Carlberg, bas och Per Blomgren, trummor, med i bandet. I sensommarens värme 2002 kunde bandet dela upp sig i femtedelar då gitarristen Max Weiland tillkom.
JOHAN: Det rann ut i sanden ett par gånger. Det var jag och Elin, men det fungerade sällan bra med andra människor. Elin höll på mer och mer med sitt måleri och började göra musik med en annan kompis, Janina. I samma veva började jag och Martin spela tillsammans och vi fortsatte att använda namnet. Jag frågade aldrig Elin förrän nyss om det gick bra. Hon sa att det gick bra för henne om hon fick vara med och sjunga med på en låt.
MARTIN: Men det var inte riktigt så. Vi ville att hon skulle sjunga.
JOHAN: Nej, nej, nej, nu lät det fel! Vi ville hemskt gärna att hon skulle sjunga, det hade hon fått göra i vilket fall. Hon sjunger ledsång på ett spår. Du kommer nog att bli lite paff först för det låter inte som något annat på skivan.

Är det en duett?
JOHAN. Lite så.

Det får mig att tänka på Slowdive eller hur Kevin Shields och Belinda Butcher (My Bloody Valentine) lade sången på »Loveless«.
MARTIN: Nej inte så, men det hade varit jävligt snyggt i och för sig.
JOHAN: Vi hörde faktiskt Slowdive för första gången för bara ett tag sedan. »Lesser Matters« är inte särskilt shoegaze. Vi har försökt göra olika saker men det är pop hela vägen, ibland lo-fi.

Är det bara ni två som gör låtarna?
JOHAN: Än så länge är det så. Max som är gitarrist i bandet skriver också och vi kommer att spela in ett par av hans låtar, men inte till den här skivan.

Hur går det till när ni gör musik?
MARTIN: Om Johan har gjort en låt brukar det gå väldigt snabbt. Han kommer hem till mig, visar den och sen börjar vi spela in den.
JOHAN: Vi ändrar sällan något.
MARTIN: Nej den blir ofta snabbt gjord. Mina låtar sitter jag och suger på i fem-sex år innan jag vågar visa dem för Johan. Jag är rätt kräsen. Jag var ännu mera självkritisk tidigare men det har blivit bättre.
JOHAN: Fast nu har det nästan slagit över så att det strävar åt andra hållet.
MARTIN: Vissa låtar måste jag visa jättelänge för Johan innan han förstår dem.
JOHAN: Nähä du.

Experimenterar ni er fram till erat sound?
JOHAN: Både ja och nej. Vi har ett bpm, ofta med en trummaskin. Vi programmerar en enkel trummaskin, för det mesta gör vi om dem trummorna sen. Men vi har det i grunden och sedan lägger vi på gitarr, syntar och slasksång.

Slasksång?
JOHAN: Den ligger bara där för att sången ska finnas där utan att det är den riktiga sångtagningen. Sedan bygger vi kring det, vi bygger på massor och sedan renodlar vi genom att plocka bort. Ljudmattslåtarna blir till när vi bara bygger på.
MARTIN: Oftast har vi det klart för oss innan, så det är inte särskilt experimentellt. Jag tror inte vi är vidare experimentella alls.
JOHAN: Det beror på vad du lägger i det ordet.
MARTIN: Det handlar ofta om att vi vill ha ett visst ljud. Vi har starka visioner. Det är sällan det bara händer grejer.

Det kan kanske ses som experimentellt när ni för det mesta använder er av trummaskiner?
MARTIN: Jo så kan det vara, men vi är inte särskilt nytänkande. Vi har influenser som vi vill låta som.
JOHAN: Det jag vill förmedla med låtarna är framförallt en känsla, oftast en rätt sorgsen känsla men ändå skön på något vis. Det centrala är att sätta lyssnaren i en viss stämning. För mig gäller det inte att åstadkomma något banbrytande.
MARTIN: Det var det jag också försökte säga, att det inte är experimentellt.
JOHAN: Men vi är inte bakåtsträvande heller. Vi är experimentella på så sätt att vi gör olika grejer, har du hört en låt som heter »Slottet«?

Nej.
JOHAN: Den är instrumental. »Slottet #2« (»Wish I Didn’t Know You«) som också är instrumental finns med på »Lesser Matters« . Den första kom inte med på skivan.

Jag tror jag läst om den någonstans. Att den låter som instrumental hip-hop.
JOHAN: Ja lite så. Instrumental hip-hop var något jag bara slängde ur mig men det finns ett beat i den som är samplat från en afrofunksamling. I bakgrunden ligger en gitarr med så mycket effekter att det nästan låter som stråkar. Låten innehåller jättesorgliga toner, bilar som kör, vårregn och så kommer det in röster. Jag gjorde den så snabbt att jag blev rörd. jag kände att den var färdig då så på så vis är det experimentellt. Den hände bara. Så är det ibland.
MARTIN: Jo det är sant men vi kan ändå lägga oss i facket för icke-experimentell musik. Det kan nog de flesta band göra. Man får ju ändå inte låta som något annat band.
JOHAN: Jag tycker att man får det.
MARTIN: Men det får inte vara för mycket. Man får ju stjäla men låter det exakt som något annat då vill vi inte ha det.
JOHAN: Men det är roligt när man får tips av andra. Jag upptäckte Slowdive genom vår ep då människor sa att vi lät som Slowdive. När vi spelade på Blekingska var det en dj som gav mig en cd med mycket Slowdive.

Spelar ni in på natten?
JOHAN: Vi säger alltid att vi ska börja tidigt men det brukar bli att vi börjar sent och sedan sitter uppe till jättesent.
MARTIN: Vi är rätt så rastlösa. Det ska hela tiden hända en massa saker. När alla kaféer och ölkaféer stänger kan man känna sig lugn.

Är ni mest kreativa på natten?
MARTIN: Det sägs så.
JOHAN: Vi har inte gjort mycket dagtid. Hela »Against the tide« är inspelad på natten.
MARTIN: Det beror nog på min rädsla för att missa något i det verkliga livet.
JOHAN: Martin är proffs på att fika. Han är en social begåvning som gärna sitter hela dagar och bara pratar med människor.

Vad handlar texterna om?
JOHAN: De handlar om rätt klassiska saker, som när en flickvän gör slut. Jag försöker ibland att skriva något politiskt men det brukar oftast inte bli bra. Även om det låter klyschigt så kan allt summeras i ordet kärlek. Det är väldigt visuella låtar men jag stör mig alltid på band som säger att man ska kunna se deras musik som soundtracket till filmen som inte finns. Det har man hört så jävla många gånger. Man försöker ändå att bygga upp bilder även om det inte är på det viset. Bilder är jätteviktigt.
När jag såg Elins tavla som kommer vara omslag till »Lesser Matters« första gången gav den precis rätt känsla för mig. Den är melankolisk och väldigt sorglig men ändå skön att titta på. Och det är precis så jag vill ha det. Melankoli är så jäkla skönt. En depression är fruktansvärt jobbig, man blir helt lamslagen, men melankoli är ingen ovälkommen känsla om den infinner sig. Det kan komma när man tittar på gamla foton, eller förresten det är nostalgi. Det finns andra sorters melankoli också. Vi vill inte missförstås som några nostalgiker även om jag är den första att försvara det ordet. Tidningen Pop var väldigt skickliga på att göra nostalgi till ett fult ord även om jag läste den och tyckte den var bra. Jag förstår att de menar gamla rockrävar som avfärdar all ny musik och istället sitter hemma och lyssnar på Bob Dylan. Men nostalgi är så vackert. Nostalgi är längtan efter något man aldrig någonsin kommer att kunna få tillbaka. Och det är så sorgligt, stort och vackert.

Vad är viktigast, musiken eller texten?
JOHAN: De är i symbios med varandra men musiken är viktigast. En dålig text kan förstöra mycket. Det var en låt som vi skulle spela in till skivan som Martin inte kunde lyssna på. Jag hade lagt slasksång för att ha en melodi och då brukar jag sjunga in något som inte betyder något alls.
MARTIN: Jag tyckte det var den sämsta låten vi hade spelat in. Johan sa det att det var för att sången var som den var. Han sa att han skulle sjunga om den.
En dålig text kan förstöra hur mycket som helst. Det är då man ser hur viktig en text är. Jag kan tycka att det kan förstöra en hel låt.
JOHAN: Texten är jätteviktig men det är inte sant som vissa säger att har man bara en text så fixar sig allt. De ska som sagt gå i symbios. Men musiken är nog det bärande.

Ni skulle inte vilja låta texterna försvinna som My Bloody Valentines?
MARTIN: Jag gillar Johans texter. Det är inte det men jag är mer inne på att gömma texterna.
JOHAN: Att jag vill få fram sången vid inspelningen beror nog inte så mycket på texten utan mer på att sångmelodin ska höras. Om vi bara skulle ligga och mala på dietackord i bakgrunden så måste det finnas något annat instrument som gör en vacker melodi. Visst, ackord kan vara skönt men inte låt efter låt. Melodier är det som tänder mig.
MARTIN: När man skriver en låt är melodin det bärande. Men de hänger ihop med ackorden från början.
JOHAN: Det är som du säger. Första gången man spelar den är det med akustisk gitarr och sångmelodi och tillsammans med ackorden gör det det till en harmoni.

Vad influeras/inspireras ni av?
JOHAN: Direkta influenser kommer från det liv man lever, både jobb och socialt liv.
MARIN: Jag påverkas av vad jag lyssnar på.
JOHAN: Jag har inte skrivit några texter eller låtar utifrån mitt jobb, förutom »Tell You About My Job«.
MARTIN: Hahahahaha!
JOHAN: Den har ju ingen annan textrad. Det var när jag började jobba på rättspsyk, eller det var efter rättspsyk.

Vad lyssnar ni på?
JOHAN: Av de man jämför oss med, så är det Jesus & Mary Chain minst. De är mer rock. Det är deras »Just Like Honey« och »Psychocandy« och någon till som har någon melodi men när de bara riffar och bara är rock, då kan jag i och för sig också tycka om dem, men jag blir mest influerad när de har melodier. Jag gillar My Bloody Valentine mycket mer.
MARTIN: De är grymma influenser! Jag kom ihåg när du köpte »You Made Me Realise« och vi bara satt och lyssnade om och om igen. Den är helt fantastiskt.
JOHAN: Jag betalade 140 kronor för den men jag kände att jag bara måste ha den. Den är sjukt bra. Jag lyssnar på den hur mycket som helst.
Om man lyssnar på olika genrer blir det mycket bättre än om man försöker renodla och resultatet urvattnat.
MARTIN: Vi har samma influenser med My Bloody Valentine och så.
JOHAN: Vi måste nämna Apples In Stereo och Brittle Stars.

Hur kommer det sig att ni valde Labrador?
JOHAN: De har en jättefin logotyp.
MARTIN: Vi hade snackat om det länge. Då 1998 var de ett Malmöbolag så vi skickade demon dit. Annars har vi struntat i det, vi har inte skickat demon någonstans.
JOHAN: Det gick flera år utan att vi skickade material överhuvudtaget. Vi bara spelade in och spelade in, det finns ju hur mycket adresser som helst att skicka till. Sedan skickade jag en demo till Sonic där vi fick en jättefin recension. Vi kom med på skivan som medföljer tidningen och i och med det hörde Labrador av sig. De var de enda som hörde av sig så vi skickade demon till dem men de tyckte inte om det.
MARTIN: De tyckte vi var för indie. Deras band gör jävligt snäll musik. Det är inte mycket distmattor där.
JOHAN: Då bestämde vi oss för att spela in en vinyl-ep. När vi var klara med den tänkte vi att det vore skönt att ha en distributör av den. Vi hade inte några pengar och fick låna pengar för att ge ut den. Vi skickade ett mail och frågade om de ville distribuera vår singel. De sa kanske men att det inte var lönt med singel så då blev det album istället.
MARTIN: Första frågan var om de ville distribuera.
JOHAN: De sa att de inte distribuerar för det gör MNW och de frågade om vi inte menade om de ville ge ut. Självklart menade vi då om de ville ge ut den för det innebär ju att de betalar. Då tyckte de att det var jättebra och efter det var vi med i en artikel i DN och fick bra recensioner på Bomben och så. Sony, Universal och Playground hörde sedan av av sig men då sa vi bara fuck you! Det hade vi gjort i vilket fall som helst.
Jag måste bara ta upp en sak jag är förbannad på just nu. Den första recensionen som kommer av vår skiva är i Café. Det känns jävligt trist eftersom vi räknar oss som feminister. Att den första recensionen av ens debutskiva hamnar i en porrtidning.
MARTIN: Det är lite kluvet för vi fick en bra recension men att nämnas där först känns lite…
JOHAN: Fast det är ju inte vårat fel. Vi kan ju inte hjälpa vem det är som recenserar skivan. Men det känns så jävla äckligt att det sker i Café. Vi fick fyra av fem och var månadens platta.
MARTIN: Han skrev att det var en av årets bästa skivor redan nu. Jag förstår att människor kan avfärda vår musik efter att den varit med där.
JOHAN: Men det kan inte jag eftersom vi inte kan rå för det.
MARTIN: Men jag vill inte ha med det att göra.
JOHAN: Nej inte jag heller.

Kommer »Lesser matters« att ges ut i andra länder än Sverige?
MARTIN: Skivbolaget säger det. Taiwan och via Shelflife, ett litet bolag i USA.

Taiwan?
MARTIN: Ja något litet taiwanesiskt bolag. Labrador har lanserat sina band i många asiatiska länder. Och de går hem där.
JOHAN: Japan, Taiwan och Indonesien.
MARTIN: De har mycket sångerskor, Cloudberry Jam är stora där.

Arvet från The Cardigans och Meja?
MARTIN: De har anammat den grejen.
JOHAN: Skivbolaget kollar med de länkar som de har och ser efter om de är intresserade av The Radio Dept. Japan har varit svårt.
MARTIN: Vi är inte så populära där. Helst ska det vara sångerskor.
JOHAN: Det har nog mer med soundet att göra egentligen. Men om vi hade en blond svensk söt tjej…
MARTIN: Då hade det funkat bra.
JOHAN: I England ska de ge ut två låtar från »Against The Tide«, det är »Liebling« och »We Would Fall Against The Tide«. Det var de låtarna de tyckte mest om. Det är roligt för de har kanske inte varit favoriter här i Sverige.
MARTIN: Min teori är att de ville ha lite mer nerv. Då tog de »Liebling« och bara tog en låt till.

Jag tänker på The Hives och The Libertines framgångar med sitt lättillgängliga sound, »Why Won’t You Talk About It« är väl mest åt det hållet?
JOHAN: Jag gillar inte The Hives överhuvudtaget.
MARTIN: Nej verkligen inte, eller nu tog jag i, men jag tycker det är tråkigt att lyssna på dem. The Libertines har jag bara hört en låt med. Det funkar om någon sätter på det på en fest. Det är kul men samtidigt inte så bra att jag kollar upp det.
JOHAN: Nu låter det som vi är… Egentligen är vi musikälskare. Jag har faktiskt aldrig hört The Libertines.

Vilket bolag kommer att ge ut skivan i England?
JOHAN: Den kommer att ges ut under XL (The Avalanches, Badly Drawn Boy, Basement Jaxx).
De har en underetikett (Rex) där de testar artister i en vinylsingelserie precis som Dolores här i Sverige. Det var där de testade The Avalanches först. Den ska ges ut om en månad och innan dess ska de komma och se oss live här i Sverige. Om de tycker vi är bra kommer de att ge ut skivan också och då på huvudetiketten XL och inte på Rex.
MARTIN: Herregud! The White Stripes ligger också där, det är helt sjukt.

Gör ni omslagen själva?
MARTIN: Johan har hand om det men vi var rädda för att Labrador skulle ta över omslagsgrejen. Jag har inte tagit på mig det alls. Johan har ett starkt kontrollbehov och det rycker jag. är bra. Vi var helt förstörda efter värsta debatten med Labrador om det då de hade en layoutkille som ville att vi skulle se ut på ett visst sätt.
JOHAN: Det var inte så att han hade några förslag utan han sa bara att vi skulle skicka foton så han kunde börja jobba på ett omslag. jag vill inte dissa honom för han gjorde ett bra omslag och han är säkert schysst.
Jag skickar det omslaget jag vill ha till Mattias på Labrador som sedan sätter ihop det. Motivet med viadukten och bergslandskapet som är på vår förra ep (»Where Damage Already Isn’t Done«) kommer ifrån Skottland där jag varit mycket under min uppväxt. Motivet är från ett vykort därifrån som vi gjort om. Vi hade det som omslag för en demo. Nu när jag valde Elins tavla så satte han ihop det och där kommer det att stå att han gjort omslaget för att han har satt ihop det. Det är jag som väljer bilder för det är viktigt att det ser ut på ett visst sätt och inte känns fel. Jag sökte en designutbildning eller det är mer som en verkstad med screentryck där man trycker t-shirts och affischer. Jag kom tyvärr inte in. Jag har tecknat i hela mitt liv och även hållt på med film och foto. Vi har gjort videon till »Where Damage Isn’t Already Done«. De på skivbolaget har precis fått den och vi får se om den kommer att visas någonstans. Vi har gjort den tillsammans med en kompis från Konsthögskolan. Det visuella är jävligt viktigt.

Är musiken en heltidssysselsättning?
JOHAN: Varenda vaken sekund går jag och tänker på The Radio Dept.
MARTIN: Jag märkte att det var en heltidssysselsättning när vi spelade in ep:n och samtidigt jobbade heltid.
JOHAN: Jag har sovande tjänst inom psykiatri så jag sover fram till klockan tolv på dagen. bland blir jag väckt av telefonen om de får en ångestattack eller liknande. The Radio Dept är något jag brinner för så jag säger hellre heltidssysselsättning än heltidsjobb för jag vill inte se det som ett jobb. Visst man ska ju helst brinna för sitt jobb men oftast när folk tänker på jobb så tänker de på något tråkigt. The Radio Dept. ser jag som något nödvändigt. Jag hade varit en mycket olyckligare människa utan bandet.
MARTIN: Men jag brinner för mitt riktiga jobb också.
JOHAN: Det menade inte jag att jag gör.
MARTIN: Det är svårt att kombinera. Jag mådde jättedåligt när vi hade spelningar för att nästa dag jobba. Det här jobbet är mera jag.

Tjänar ni några pengar än?
JOHAN: Nu har vi börjat få betalt för vissa spelningar men inte alla. Vi får två tusen kronor och det går oftast till resan. När vi har spelningar måste vi säga nej till jobbet så vi förlorar på det.
MARTIN: Vi betalar för att hålla på med det.
JOHAN: Det hade varit underbart att kunna leva på det samtidigt som det inte är ett självändamål. Det är inte därför man gör musik men det vore kul om vi tjänade lite mer så att vi kan driva Slottet lite mer på riktigt och ge ut våra kompisars band och andra grejer. Får jag på något sätt ett överskott och får behålla mitt jobb så skulle jag ge ut grejer. Mycket pengar kan ju vara gott men det är mycket roligare om man kan ge ut musik. Vi har många kompisar som gör så jävla bra grejer. Det vore gott om det kom ut.

Vad gör de för slags musik?
MARTIN: De gör alla olika saker och de låter inte som vi. Martin Karlsson kallar sig Le Bombe och sjunger på svenska till elektronisk musik. Det är skruvad pop och han använder också gitarr. Bandet som pryder vårat omslag heter Jacqueline och de gör jävligt konstig pop, eller konstigt… Det är svårt att beskriva det, du får höra det stället, de är bra.

Vad tycker ni om att benämnas tillsammans med The Embassy, Franke, Florence Valentin som den nya svenska indiescenen?
MARTIN: Jag rycker att det är kul. Franke har jag inte hört så mycket av än men »Aldrig Förstå« är ju svinbra, jag gillar den så in i helvete. B-sidan gillar jag inte lika mycket. jag fattade det inte först men »Aldrig Förstå« är så sjukt bra. The Embassy är verkligen också svinbra! Det är ju skitbra alltså! »Futile Crimes« spelas nästan på alla våra fester. Vi har inte så mycket gemensamt förutom att vi i så fall är den nya indie-vågen. Det blir kanske problem om man nämns för mycket tillsammans då människor kanske kan tro att vi är lite samma. Vi var på Emmaboda och pratade då lite med Franke. Det var roligt för jag blev kompis med Pontus.
Då hade vi precis tryckt upp »Against The Tide«. Vi satt och skar ut omslagen på tåget dit, vi satt och klistrade och hann bara med sjuttio exemplar. Vi var kaxiga som trodde att vi skulle sälla så jävla många.

Hur många sålde ni?
MARTIN: Vi sålde alla. Vi pratade lite med Ronny från Doolittle som vi känner eftersom vi är uppväxta i Lund. Han ryckte det var • svinbra så han han sålde en del där också. De nämnde oss i Smålandstidningen där det stod att de flesta går på spelningar men det bästa utöver musiken var att vi gick runt och sålde vår singel. Malmöbandet Radio Dept. gjorde en stor kulturinsats. Haha.

Hur ser era framtidsplaner ut?
MARTIN: Som det ser ut nu så har jag sagt upp mig från jobbet för att kunna spela in nästa skiva. jag ser fram emot nästa skiva eller nästa ep, jag ser fram emot att spela in. Man vill ha lite framförhållning
JOHAN: Jag ser fram emot nästa låt. Det är ingen som har planer på att sticka utomlands för att studera eller något sånt för vi vill ju spela med det här bandet. Vi har inte gjort upp några planer för våra karriärer eller något sådant. Vi kommer att hålla på så länge folk lyssnar och säkert trettio år där efter…

The Radio Dept. släpper snart en splitsingel med Elin och Janinas band Jacqueline. Radioavdelningens låt heter »The Things That Went Wrong« och Jacquelines, »Love Is So Cool (That My Heart Goes Boom)«. Den dubbel A-sidiga sjuan släpps på Slottet.