Du är i Kalifornien. Det är en varm sommardag, du vet, en av de där som The Mamas & The Papas brukade sjunga om. Svisch! Resan fortsätter av att du plötsligt sveps iväg av en iskall vind, högt över bergen, in över ryska gränsen. Höghus, betong, du är hemma, du är vaken, igen. Grå vardag. Helvete! Du sätter på skivan än en gång. Varma taktfasta beats, den där rösten. Svisch! Du är i Kalifornien igen.

The Knife består av syskonen Karin och Olof Dreijer och gör musik som kidnappar dig från den grå vardagen. Musik som befinner sig bortom tid och rum, som vägrar att varken könsbestämmas eller genreplaceras. »Deep Cuts« är deras andra fullängdare och på den stängas naiva, roliga, politiska, ledsna, glada och svarta texter med beats och melodier som lånar lika mycket från Scooter som från hip-hop.

Är ni nöjda med nya skivan?
KARIN & OLOF: Javisst, jättenöjda.

Personligen rycker jag att den är väldigt bra, bäst av det jag hörde 2002, men olik debuten som kändes mer som ett barnkalas: glatt, lekfullt, oskyldigt, Tycker ni att det stämmer?
KARIN: Vår nya skiva är hårdare, mer rakt på sak, men lekfullheten är densamma. Mer extrovert nu än förra som var mer introvert.
OLOF: Jag tycker att nya skivan är mer lekfull än förra.

»Deep Cuts« låter mer producerad än debuten, är den också inspelad hemma?
KARIN & OLOF: Ja, det är den, men vi har införskaffat lite bättre utrustning, en bra mikrofon och bättre ljudkort till exempel. En kompis till oss, Christoffer Berg mixade, något som vi inte har varit riktigt hundra på.

Vad använder ni er av för utrustning?
KARIN & OLOF: PC, mjukvarusynthar plus några analoga instrument.

När man hörde att debuten var inspelad hemma inspirerades man verkligen, tror ni att DIY (Do It Yourself) är något som kommer att fortsätta växa?
KARIN & OLOF: Ja, eftersom övrig musikbransch tenderar att vara mycket konservativ.

Vilka är era roller när ni gör musik? Min fördom, lite hårddraget, är att det är Karin som bestämmer — skriver texter, melodier och att det är Olof som står för tekniken. Har jag fel?
KARIN & OLOF: Ja, det har du till viss del. Vi gör det mesta tillsammans, förutom att Olof gör beats och Karin skriver texter.

Jag älskar Karins texter. Älskar hennes svengelska uttryck, hennes ibland knasiga meningsbyggnader. Honey is Cool var för mig minst lika mycket lyrik som melodier. Precis som The Knife är eller kommer bli för dig.

One night to be confused
one night to speed up truth
we had a promise made
four hands and then away
both under influence
we had divine scent
to know what to say
mind is a razor blade

Att ändra på sitt litterära uttryckssätt är inte som att byta strumpor på morgonen utan det är något som du inte kan skaka av dig. Det förföljer dig precis som det förföljer Karin. Så det är inte konstigt att berättelsetekniken du förälskade dig i hos Honey Is Cool fortfarande får ditt hjärta att slå, fast i andra rytmer. Och hon är inte rädd för att se tillbaka.

Textraden “Something above the mountains… something that you can’t see” sjöng du redan i Honey is Cool, då följt av “It lost my head now my head turns and I’m tumbling around”, nu gör du det igen. Vad betyder det? Det låter nästan religiöst.
KARIN: I Honey is Cool skrev jag »Something Above The Mountains« och var ute efter en nära på religiös upplevelse. Ett försök till att skapa rymd och känsla. Befriande och förlösande. Men eftersom jag inte är mycket för religion och tycker att religiösa förklaringar felaktigt förenklar viktiga frågor, så ville jag ta tillbaka den flirten i »One for you«. Man ska inte tro allt man läser.

Något som man ofta (läs alltid) läser om när det handlar om Karin eller The Knife är Karins speciella röst och i samma andetag dess likheter med Björks och hennes sätt att experimentera med den. I »You Make Me Like Charity« är likheterna dem emellan större än de någonsin varit. När jag berättar att jag gillar bäst när Björks röst närmar sig just det barnsliga, naiva och oskuldsfulla som ryms även i Karins röst, speciellt i »You Make Me Like Charity«, blixtrar Karin till.

— Jag har aldrig önskat att Björk ska låta som du beskriver. Jag tycker Björk är en enormt stark och modig musiker som gör saker ingen annan gjort och vågat tidigare. Jag tror att anledningen till att jag ofta liknas vid henne är att musikrecensenter och folk i allmänhet har ganska snäva ramar när det gäller kvinnors sång i musikhistorien. Att mannen är norm i samhället visar sig också i musikjournalistiken. När män håller på med röstutsvävningar är det normalt, ta David Bowie, Freddie Mercury och Tom Waits som exempel. När Björk använder rösten på ett experimentellt sätt anses det “konstigt”. Samma sak när jag gör det, och eftersom Björk är den mest kända “konstiga” sångerska de vet drar de en parallell.
OLOF: Karin har fyra olika karaktärer med hjälp av en Voice Transformer i låten, en tonårskille, en liten flicka, en desperat man och sig själv.

Missförstå mig inte. Jag håller Björk som den största kvinnliga artisten som finns idag. Jag menade inte “barnslig, naiv, oskuldsfull” som i “svag underordnad kvinna”, fast jag håller helt med dig i ditt resonemang om det sjuka i att kvinnor anses som “konstiga” när de stiger ut från mannens ram för hur en kvinna ska bete sig, särskilt i det offentliga rummet som i ett patriarkalt samhälle måste spegla den konservativa synen på kvinnans roll, det att vara “svag”, så att det förblir så. Att det då finns artister som Björk som vågar befinna sig utanför ramen är otroligt viktigt.
I låten »Manhood« (b-sida, »Got 2 Let U« 2002) uttrycker du ditt hat mot just alla gubbar i samhället, vad är en “gubbe” för dig?
KARIN: En man som inte ifrågasätter hur han fått sin ställning. Som inte har med i beräkningen att han sitter på sin position för att han är man och norm. En man som inte verkar för jämställdhet.

Normen för svensk popmusik är något The Knife inte tillhör, och varför skulle de?

Skivan låter verkligen “internationell”, är det medvetet?
KARIN: Vi har bara gjort något vi gillade. Men det är klart att vi lyssnar inte så mycket på svensk musik så den mesta inspirationen kommer från utlandet.

Vad lyssnar ni på i år?
KARIN & OLOF: Matti Kallionen, Yazoo (The best of), Peaches, Lil’ Wayne, The For Carnation.

Sålde debuten bra i utlandet?
KARIN & OLOF: Den är inte släppt utomlands.

Jaså, kommer inte »Deep Cuts« heller att släppas utomlands?
KARIN & OLOF: Jo, förhoppningsvis. Vi har lite grejer på gång.

Tycker ni att det är märkligt och jobbigt att det anses så kontroversiellt att ni inte spelar live?
KARIN & OLOF: Jovisst. Men vår musik har inte kommit till i en replokal med musiker som spelar instrumenten, vilket gör att det inte alls är lika naturligt för oss att spela live. Vi gör musiken och spelar in den samtidigt. Vi måste göra vad vi själva tycker är kul och meningsfullt.

Är det inte svårt att promota sig själva och skivan när man inte spelar live?
KARIN & OLOF: Nej, inte alls.

Finns det några planer att spela live nu när nya skivan kommer?
KARIN & OLOF: Vi ska repa lite, sedan får vi se.

Att se The Knife spela live är något många längtar efter, det är jag övertygad om. För mer dansvänlig musik än den syskonen Dreijer skapar i Karins lägenhet har vi inte hört på en svensk scen på mycket mycket länge. Att de sedan har humor och klara estetiska visioner gör inte det hela mindre intressant. Just estetiken var något jag var lite nyfiken på.

Vad är tanken med den ryska looken?
KARIN & OLOF: På pressbilderna är Olof gymnast och Karin tränare från något land i öst. Vi tyckte att gymnastikestetiken stämde bra överens med vår musik. Den är färgstark och målmedveten.

Apropå färgstark, gillar ni den delen av electro/electroclash-scenen med band som Chicks On Speed, Dat Politics, Tracy & The Plastics, Fischerspooner som inte enbart är musiker utan lyckas kombinera allt vad de är intresserade av (konst, mode, musik, politik) inom samma artistnamn?
KARIN & OLOF: Javisst, det är bra. Har inte hört Tracy & The Plastics men har läst om det, det verkar himla spännande, däremot är det inte lika spännande med laptopmusiker som Dat Politics, på skiva kanske det funkar bättre.

Är det ett arbetsätt ni skulle vilja använda er av, jag tänker på live-utförandet som en förlängning av ens estetiska och politiska visioner?
KARIN & OLOF: Ja. Vi har börjat prata om att repa. Det hade varit kul att pröva musiken i ett helt nytt sammanhang.

Även Peter Wahlbeck måste ju betecknas som allkonstnär, ni har nämnt i en intervju att ni inspireras av honom, är det just konstnärligheten hos människor som inspirerar er?
KARIN & OLOF: Hans förmåga att kombinera mycket tydliga politiska budskap med humor är fantastisk! Lukas Moodyson gör också starka saker som berör. När man ser eller hör saker som känns i kroppen får man ännu mer lust att göra mer själv.

Är ni intresserade av konst och mode i övrigt?
KARIN & OLOF: Av konst är vi intresserade.

Vad för slags konst? Några namn?
KARIN & OLOF: Vi gillar en massa olika fria konstnärer, bland annat då Peter Wahlbeck. I höstas gjorde vi ett konstprojekt ihop med konstnären Peter Echer om plötslig nedsvärtning. Vi gjorde musik till hans till hans affisch om plötslig nedsvärtning av lägenheter som följde med tidningen BLM #5. Det var väldigt spännande.

Skivan som medföljde BLM innehåller ett 13 minuter långt spår som skiftar mellan den mörka känslan av ensamhet och det galna i fenomenet “plötslig nedsvärtning”. Att den inte är så representativ för deras sound i övrigt är inte konstigt eftersom The Knife inte vill vistas inom så snäva ramar. De har inget sound. Att ha ett förutbestämt sätt att låta på och sen göra låtar i den riktningen skulle de aldrig falla för. The Knife är bandet som kommer att fortsätta med att överraska dig och de tänker inte fråga om lov först.

Tredje singeln från albumet »Deep Cuts«, »You Take My Breath Away« finns ute nu. Emmon och Puppetmasters står för remixarna.