I drömmen spelar The Embassy i utsålda östtyska väntsalar för flygplan. Det är mitt livs discoupplevelse. Alla dansar. Det är så bra att vi möter flygplanen som är på väg ner för att landa. Vacker disco. Jag vaknar upp och framför mig står Fredrik Lindson och Torbjörn Håkansson. Karaokeshow. Dikt och verklighet har aldrig varit svårare att skilja på. Det är mitt livs discoupplevelse. Dikt eller verklighet? Det spelar ingen roll då The Embassy gjorde förra årets bästa svenska skiva.

Det är söndag. Inte vilken söndag som helst utan den som infinner sig två veckor efter jul. Det är snökaos. Inte vilket snökaos som helst. Snön gör det omöjligt för spårvagnar att ta sig upp för backen som leder till restaurangen, med det romantiskt klingande namnet Persikogården. Jag ska träffa ett band. Inte vilket band som helst utan The Embassy. När jag kommer fram berättar Torbjörn att Fredrik fått förhinder då han ska bli pappa (självklart ska Torbjörn bli gudfar) och eftersom de helst gör intervjuer tillsammans blir intervjun istället via mejl.

Hur träffades ni och när bestämde ni er för att börja göra musik tillsammans?
FREDRIK: Vi träffades i början av 90-talet. I slutet av 90-talet hade jag samlat tillräckligt med mod för att våga fråga, – Vill du vara med i The Embassy? Det är du och jag.
TORBJÖRN: Det var inget att tveka på. Fredrik är den bästa och mest imponerande människa jag kan tänka mig. Och vi gillar samma saker och vi är hela tiden sugna och nyfikna på mer och nya grejer.

Var det självklart med en gång att det skulle låta på ett visst sätt eller experimenterade ni er fram till det?
FREDRIK: Vi hade nog båda våra klara ideal framför oss, men när dom sammanfördes blev det bättre än någon av oss hade anat.
TORBJÖRN: Vi förädlas hela tiden, och börjar kanske komma underfund med vad vi vill och varför. Men vi har inte haft någon klar intention framför oss som beskriver hur vi ska låta och vad vi vill förmedla. Allt det där är så skiftande, egentligen en totalt kaotisk process där vi hela tiden bedömer varandra och till slut kommer fram till en lösning. Vi vill egentligen inte teoretisera för mycket utan behålla ett naivt och brutalt dekonstruktivt synsätt till musik etc.

Vad har ni för några roller när ni gör musik? Hur görs era låtar?
FREDRIK: Först i en akustisk version, sedan i en elektronisk version och så slutligen i den ultimata versionen. Jag är noggrann in i minsta lilla sekund medan Torbjörn behandlar låtarna med total ansvarslöshet på ett befriande sätt. Vi ses några timmar per vecka, annars sitter vi mest på varsitt håll och försöker ha någonting att komma med.
TORBJÖRN: När vi möts är vi totalt hänsynslösa mot varandra, det kan bli en ganska otäck stämning. Men det handlar inte om maktkamp eller prestige utan mer vilken form vi har just den dagen. Vi är otroligt känsliga för nyanser fast till slut ordnar det sig alltid. Ljudbilden kommer ur mitt ansvarslösa behandlande av låtarna vilka Björn försöker rädda i studion och göra respektabla igen.

Det är varmt trots att ni använder kalla ljud som hårda synttrummor. De vackra melodierna tar hela tiden överhanden. Var det en tanke med kontraster i ljudbilden?
TORBJÖRN: Fredrik tänker mycket på låtbyggnad, jag mer på rytm och ljudbild. Och vi håller ju på med Popmusik så givetvis är melodier jätteviktiga. Men det får inte bli banalt, melodin måste finna sitt sammanhang och understödjas av rytm och uttryck, helheten är större än delarna.
FREDRIK: Endimensionell musik som bara är väldigt glad eller väldigt ledsen eller väldigt romantisk etc. har aldrig haft någon plats i våra liv. Kontraster i sig är oftast vackert så det var väl en tanke bakom det om än en självklar sådan.

Med mina engelskakunskaper så verkar det som olycklig kärlek genomsyrar det mesta?
FREDRIK: Främst handlar de om svunnen vänskap, vanmakt och rädslor. Olycklig kärlek skulle man ju kunna sammanfatta det som.

Har det någon gång varit tal om att sjunga på svenska?
FREDRIK: Nej. Beatet har alltid varit viktigare än ordet. På svenska blir texten det primära och så är det inte riktigt för oss.

Kommer »Futile Crimes« att ges ut i andra länder än Sverige?
FREDRIK: Förhoppningsvis i alla länder. Vi börjar tydligen med Norge och Filippinerna.
TORBJÖRN: Sverige är det land jag prioriterar minst. Jag har inget behov av att visa upp mig, vill bara bli lämnad ifred.

Vem ligger bakom eran design?
FREDRIK: En som heter Artur, en som heter Rasmus, Service och vi själva. Dom har gjort utmärkta jobb, men vi skulle aldrig kunna släppa ifrån oss det helt och hållet.

I en intervju jag läste stod det att Torbjörn arbetade i hamnen medan Fredrik är privatchaufför och att ni var stolta arbetare. Har ni kvar jobben?
FREDRIK: Nya jobb, samma sektorer.
TORBJÖRN: Vi är stolta för att det finns en anledning för oss att hålla på med musik, vi lever i olika världar där den ena bryter ner oss och den andra bygger upp oss.

Har det varit svårt att kombinera, jobb och musik?
FREDRIK: Inte särskilt. Vi arbetar bara om jobbet främjar vårt musicerande.
TORBJÖRN: Jag vill ha konflikt, något att avsky, det blir jag frisk av.

Skulle ni vilja jobba heltid med musiken?
FREDRIK: Mentalt gör vi det.

Ni har blivit hyllade av en enad kritikerkår, jag har nog inte sett en enda dålig recension. Skulle ni vilja bli stora?
FREDRIK: Vi kan tänka oss att bli stora på våra villkor, vilket alltså aldrig kommer att ske. Vill man bli folklig så kräver folket också att man förnedrar sig inför dem.

Vad inspireras och influeras ni av?
FREDRIK: Musik och vissa skådisar. Publiceras löpande på vår hemsida (embassyrecordings.org).

Vad tycker ni om att spela live?
FREDRIK: Vi är Olskrokens sämsta live-akt. Lyssna på våra skivor, läs våra intervjuer, titta på våra fotografier, gå in på vår hemsida eller kom och dansa när vi spelar plattor. Men titta på oss live är faktiskt inget vi kan rekommendera. Vi är nästan alltid ovänner efter en spelning och det säger väl en hel del om situationen. Vi har helt enkelt inte hittat någon form som känns naturlig för oss. Men vi söker vidare. En dag ska vi klara det utan att gå under av ångest.
TORBJÖRN: Chansen är stor att du kommer att hata oss efter att ha sett oss. Men vi tycker egentligen inte illa om att spela live, jag menar vi behöver ju pengarna. Och man får ju frukt och öl. Och det händer alltid en massa roliga saker vid sidan av scenen. Fast jag har ett problem med att folk stirrar på mig, blir omväxlande förlägen/ aggressiv och kan känna ett enormt hat. Fast alla spelningar har absolut inte varit dåliga, när vi spelat på minimala utrymmen i publikhav har det varit euforiskt.

Jag har sett två spelningar med er, (Accelerator i Göteborg i somras och innan juli Linköping) jag minns inte riktigt men jag har för mig att ni var fler än två i somras men innan jul spelade ni ringback. En sak som dock bestått är den halvcirkel som bildats framför scenen där ingen står. Är det något som varit genomgående när ni spelat runt om i landet?
FREDRIK: Det har varit en slags nervös stämning, ja.
TORBJÖRN: Jag har problem med människor som har en framtid, som jag vet kommer att klara sig. Accelerator var en typisk rockfestival där kortsiktiga band som gällde just då uppträdde. Banden kan jag känna sympati för, det är ju synd om dem men publiken bestod till stor del av en massa karriärister som växelgillar det som gäller för tillfället. De kommer givetvis att anpassa sig till ett lyckligt vuxenliv och minnas sin ungdom med glädje. Vi spelade där för att se Doves och äta gratis. I Linköping var det en helt annan grej, efter vad jag har förstått i efterhand är klubben vi spelade på helt ok. Där klarade vi inte av att göra något av situationen och blev istället bara arroganta, vilket jag ångrar. Det finns få spelställen i Sverige och vi är redan portade från två, Linköping och Lund samt Hultsfreds- och Emmabodafestivalen på grund av dåligt uppförande.

Känns det som ni nått ut till publiken?
FREDRIK: Nej.
TORBJÖRN: Ingen har nått mig heller.

Jag har hört människor som avfärdat ett liveframträdande som en nonchalant karaokeshow där en kille sjöng New Order-sånger som varit för dåliga för New Order att ge ut. Vad säger ni om det? Det kanske har att göra med att Fredrik alltid är full när ni spelar live?
FREDRIK: Nonchalant karaokeshow? Det låter ganska läckert. Vi kanske inte behöver vara så missnöjda ändå, ha ha. Angående fyllan är det ett problem vi ska försöka ta itu med.
TORBJÖRN: Vi har ingen erfarenhet att falla tillbaka på, vi vet inte hur vi ska bete oss. Vi spelar väldigt sällan på instrument tillsammans och för varandra. Vi övar inte poseringar hemma framför spegeln — inget sånt. När vi står på scenen har vi bara den personliga formen som vi precis då befinner oss i att falla tillbaka på, vi har absolut inte varandra. Och vill det sig illa går all kraft åt till att bara överleva. Men vi är inte rädda, på något sjukt vis är det spännande att se hur jävla kass det ska gå nästa gång och hur länge ni låter oss bedra er.

Är det medvetet att sången är annorlunda live för att vara lite antirock?
FREDRIK: Snarare för att mixerbås-killar oftast tenderar att vara megarock.
TORBJÖRN: Vi har haft extremt dåliga erfarenheter när det gäller ljudtekniker. De verkar hata oss och medvetet förstöra för oss.

Verkar det som folk har svårt för er och vad ni gör? Känns det som människor blir stela fastän »Boxcar«, »It Never Entered My Mind« och »The Pointer« är dansvänliga?
FREDRIK: Ja, många verkar vara besatta av att få se riktiga människor spela på riktiga instrument när dom går ut snarare än att få sitt livs discoupplevelse. Synen på vad som är akta är något vi alltid kämpar emot. I mitten på åttiotalet satt jag och min pappa och tittade på någon TV-show där Depeche Mode uppträdde. Han lackade ur bara för att dom inte “spelade på riktigt”. Jag tyckte att det inte spelade någon roll, huvudsaken var att det var så bra som jag tyckte att var då. Några år senare hade farsan hunnit ikapp och accepterat att en bra låt är en bra låt hur den än spelas. 2003 gnäller unga människor om dom inte får en svettig trummis. Det är obegripligt…
TORBJÖRN: Jag skiter i “folk”. Jag vill bara stå ut med mig själv.
FREDRIK: Jag med.

Människor vill alltid dra paralleller, när jag ska beskriva hur ni låter brukar jag säga att ni låter som den ultimata blandningen av Pet Shop Boys, Belle & Sebastian och New Order, är det en beskrivning ni finner rättvis?
FREDRIK: Bara om du håller dom banden som dina favvo-band.
TORBJÖRN: Jag är trött på referenser. Det ger mig ingenting att lyssna på vad andra tycker att vi låter som. Jag är helt ointresserad. Jag blir bara aggressiv när jag upptäcker att jag lägger ner tid på att bry mig om en massa idioter. Ofta står man där och försöker hitta en minsta gemensam nämnare när man egentligen bara borde be varandra dra åt helvete. Men när referenserna innehåller något mer än att bara namedroppa en massa band, som en scen, ja något sorts större sammanhang är det underbart. För givetvis finns det fler än vi därute som vill ha till en omedelbar förändring, som förstår att musik handlar om så mycket mer än bara identifikation och självhävdelse.

Vad tycker ni om att bli nämnda i samma andetag som Franke, The Radio Dept. och Peter Bjorn and John. Vad tycker ni om de banden?
FREDRIK: Fyra band som håller på med fyra helt olika saker. Alla är bra på sitt men Radio Dept. har gjort den bästa låten och Franke kommer att bli störst.

Vad lyssnar ni på nu?
FREDRIK: Audio Bullys och samlingen »Hustle! Reggae! Disco!«
TORBJÖRN: My Bloody Valentine.

Kommer ni att spela på festivaler i sommar?
FREDRIK: Bara en bokad hittills (Arvika).

Kommer ni att ha full sättning och spela fler instrument live då?
FREDRIK: Embassy har svårt för att bestämma något så långt i förväg, men fler än två kommer vi nog att vara. Tror jag.

Vad var tanken med endast släppa »Sneaky Feelings EP« och »It Never Entered My Mind« på vinyl?
FREDRIK: Singlar är formatet man ska börja med. cd-singlar är tyvärr inte lika tilltalande som sjutummare.
TORBJÖRN: cd-singlar är ett totalt ekonomiskt fiasko. Det är ingen som köper dem och de existerar bara för att låten ska bli spelad i radio eller att någon viktig journalist ska upptäcka en. Vinyl är mycket billigare att pressa i små upplagor, lättare att sälja och tjusigare.
FREDRIK: Helst ska utgivningarna vara både 7″/cds, men när singelförsäljningen ligger på 500 exemplar så får man göra ett så kallat formatval.

I Linköping spelade ni »Acidhouselåten« , kommer den att ges ut?
FREDRIK: Så snabbt som möjligt om någon VILL ge ut den.
TORBJÖRN: Vem som helst får givetvis inte ge ut den. Det måste kännas rätt. Det har inget med kommersialism eller storbolag kontra småbolag att göra, hela indiecred-diskussionen är egentligen bara tröttsam. Dessutom håller hela skivindustrin på att förändras i grunden. Vi är så infiltrerade av våra höga ideal att allt det där fortfarande sköter sig självt. Och om ingen tillräckligt bra vill ge ut oss startar vi givetvis ett eget bolag och ger ut den själva.
FREDRIK: Ett skivbolag i vår regi hade förstås varit ett lyft för det här landet, och hade antagligen också trasslat in oss i en massa ekonomiska och sociala härvor. Men måste en acid-låt ut så måste den…

Hur ser era framtidsplaner ut?
FREDRIK: Samma som alltid, att få ut folket på dansgolvet.
TORBJÖRN: Att stå ut med mig själv.

Har ni några andra projekt på gång?
FREDRIK: Nej.

När tror ni att nästa skiva kommer?
FREDRIK: Om ett år cirka. Helst tidigare, men det är nog rimligt.
TORBJÖRN: Det viktiga är att skivan speglar oss. Vi förändras hela tiden och vill gärna fånga de kreativa faser och cykler som vi passerar igenom. Det bästa vore att bara ge ut 7″-singlar som representerar en ide eller stämning som vi för tillfället går igång på och sen ge ut en samlings-cd till dom som inte fattar grejen med att gilla singlar. Vi söker fortfarande enormt intensivt efter en identitet/lösning som vi kan stå ut med och det gör att alla tankar vi har om allt är kortsiktiga. Så att spela in ett helt »album« på en gång är egentligen i dagsläget en utopi.

Till sist, vilken är Jon Skolmens bästa svenska film?
FREDRIK: Sällskapsresan 1 tack. Det är den enda av dom jag sett men jag är ändå ganska säker på mitt svar.
TORBJÖRN: Samma här.

The Embassys nonchalanta karaokeshow är väl värd ett besök. Förhoppningsvis släpps en acidhouse-låt i vår/sommar.