“Med ett schysst järnrör slår man hela världen med häpnad” säger Joakim Pirinens Socker-Conny, och det är precis vad Love Antell vill göra med sin musik. Han är Sveriges största enmansband och snart debuterar han med ep:n »Allt dom bygger upp ska vi meja ner«. Jag lät Love lätta på hjärtat innan den stora inmarschen på den svenska popscenen tar sin början.

Du har mycket inom dig som vill ut. Det känns som att ett debutalbum från Florence Valentin kommer att vara Håkan Hellström upphöjt i två. I »Kvarteret Korpen« blir Tommy Berggrens rollfigurs debutroman refuserad: “Skriker man för högt är det ingen som hör” tror han är orsaken. Ligger det någon sanning i det?
— Jag är van att refuseras, och har lärt mig att uppskatta det. Det har till och med gått så långt att det ibland är min enda drivkraft. Man är som konstnär i behov av att det finns en publik och pengar. Frågan är vad för villkor man är beredd att acceptera för sin verksamhet. Väljer man utanförskapet kan man räkna med att få jobba på ICA ett tag till. Jag har inga principer, men det finns saker man direkt kan välja bort som tävlingar till exempel.

Lokalpatriotism, är det något vi behöver?
— Mina texter faller offer för samma sak som Bruce Springsteens »Born In The USA«. Haninge är en svenneförort med många villaområden. Nybyggarna får inspiration av Martin Timell, Gud och Hitler. Segregationen är tydligare i de mer invandrartäta områdena av höghuskomplex. Om det finns någon form av musikscen i Haninge är det inte r’n’b och hip-hop som föds här. Den musiken lever mycket starkare i t ex Hässelby och Alby. I Haninge är det mer Clash, brittisk pop och amerikansk lo-fi. Jag älskar inte Haninge, jag betraktar mer min poesi som ett slags vädjan om solidaritet, när feta outbildade människor periferas bort ur vår bild av det svenska välfärdssamhället. Det har aldrig känts mer angeläget än nu.

Stålispojken, gitarrist i Doktor Kosmos, skriver på deras hemsida.
Årets roligaste: Florence Valentin. “Proletärer på Adolf Fredriks musikskola, förenen eder.”
Årets pucko: Florence Valentin, supersocialisten från Östermalm. Var var du 1989?
Kommentar?
— När jag var 9-11 år lirade jag gitarr i tunnelbanan, tjänade mina första egna stålar, och gjorde de andra Adolf Fredriks-barnen avundsjuka. Jag brukade säga; »Jag går på Adolf Hitlers musikskola.« Det var rätt beskrivande. På högstadiet blev jag därför ganska ensam, så jag skaffade mig andra kompisar. Jag valde hellre Beverly Hills och rosaskjortorna än AF-pretton på Södra och andra innerstadsplugg i gymnasiet. Det mesta var som sekvenser ur »Rebel without a cause« med James Dean, välställd medelklass och rika slynglar. Jag fick några bra kompisar på Östra som jag fortfarande umgås med, kretsen av »nerds« som gör fetrevansch på slutet. För övrigt är alla i Doktor Kosmos töntar som gör dålig musik.

Du hatar pressen men har senaste tiden dykt upp överallt, till och med i »vidriga nöjesguiden«. Om jag säger att det påminner mig om Looptroops skitsnack om att »göra allt underground!«, som verkar gå bra så länge ingen vill signa eller skriva om en. Idag har Looptroop till och med klädspons. Triggar jag dig då?
— Det var K. Poppius på DN som skrev “Viiiiidriga Nöjesguiden”, jag bara dissar dom. NG-partajet vi spelade på var förstås en mediestinn tillställning med särskilt inbjudna gäster, och det beskrev återigen tydligt vilket snedfördelat medieklimat de skriver under på med sin löjliga lilla tidning. Jag passade på att säga: — Om jag rycker jag kastar pärlor till svin ikväll gör jag det lätt för mig att nedvärdera svinen. Så jag ska sjunga mina sånger för er med all den kärlek jag bara har.
Jag vet inte om jag klarade provet, men jag tackar aldrig nej till ett gig, så länge jag inte spelar för nazister, religiösa fundamentalister, eller inte kan lösa det praktiskt på annat sätt.
Jag är inte musiker i vanlig mening eftersom jag ägnar mig åt mycket annat också, min integritet är därför kanske viktigare i mitt fall än andras. Jag blir sårad när Paulina på tidningen Arbetaren gör ett jättestort uppslag (när jag bad henne göra det kort) där hon inte med ett ord nämner att jag är en gammal medarbetare, att jag satt hela förra sommaren och tecknade för dom. Hur kan hon missa en så bra poäng? Gammal praktikant, lirar lite musik. Jag påpekar det i god tid innan pressläggning, men hon ändrar det inte. Detta är fallet med samtliga artiklar skrivna om mig. Jag blir uppmålad som någon slags antagonist från förorten som »sitter på tricken och fattar ingenting«. Sedan härmar skribenterna varandra, och kallar mig för Joakim Thåström. Det är förnedrande. Därför svarar jag nu bara via e-post och väljer själv bild. Mediaexplosionen på 90-talet gav oss inte bara kommersiell radio och TV, utan även en alltmer institutionaliserad public service. Artister tackar P3 för att de som statligt ägd public servicekanal tagit sig an deras musik. Vi befinner oss alltså tusen mil ifrån när Grisen Skriker sjöng »P3 varför finns du för? Du plågar mej tills jag dör«.
Den Kinneviksägda ful-teven spyr ut Fame Factory. Och Musikbyrån på SVT har förväxlat sina tittare med Bullens brevfilmer. Det finns ingen som vågar, det finns ingen som kan.
Jag försöker ta en del chanser att störta dem, för det mesta lyckas man inte.
Däremot tackade jag nej när en gammal polare (numera producent på SVT) frågade mig om jag ville sitta i panelen på Studio Pop. Där kan jag inget göra, då blir jag bara mediahora.
Vad är underground, är det din byrålåda eller? Som konstnär litar man på att man gör nåt viktigt, ut med skiten.

Hur knäckt blev du EGENTLIGEN när Håkan. släppte »Kom Igen Lena«?
— Inte knäckt alls, det var återigen K. Poppius på DN:s formulering. Jag gjorde på skoj en låt som heter »Kom igen, Ebba«, vi körde den live någon gång, det var på skoj och aldrig något jag skulle ge ut. Jag gjorde en liknelse med Brian Wilson när han får höra Sgt. Pepper.
Hela min trovärdighet föll som ett korthus när jag jämfördes med Håkan Hellström, som är hela Sveriges älskling, i någon slags Dexys-revival. Jag har aldrig velat göra Dexys-revival. När Andres Lokko beskriver hur hela Sverige verkar hamnat i en kollektiv Dexys-koma tänker jag bara på att det faktiskt är hans tjej som sitter på Nöjesguiden och jämför Håkan Hellströms sånginsatser på »Det är så jag säger det« med Kevin Rowland. Han kunde ha hittat någon på närmre håll att avreagera sig på än mig.

Florence Valentin är aktuell med ep:n »Allt dom bygger upp ska vi meja ner« som släpps 14 april. Surfa in på papperstiger.nu och kolla in när Florence Valentin spelar i en stad nära dig.