Skulle min röst sitta på en gris skulle fläsket vara skämt. Jag har lika stor taktkänsla som en sten. Och så fort jag så mycket som tar i ett instrument går det sönder. Och om det för ovanlighetens skull inte gör det så flyr alla tilltänkta åhörare inom trettio sekunder. Därför är jag inte med i något band. Men om läget hade varit annorlunda och jag faktiskt hade varit musikalisk och spelat i ett band så vet jag utan tvekan hur jag skulle gå tillväga för att nå framgång. Jag skulle nämligen anmäla mig till Demoklubben/Promopop, denna strålande ideella organisation för okända band. Det hade passat mig perfekt, en enklare och bekvämare väg till spelningar, skivbolag och framgång. Jag hade gjort vad som helst för att tillhöra denna utvalda, lilla klungan av sköna demoband som får vara med. Fan alltså…

Promopop är faktiskt inte så poppigt som det låter. Visst finns det många popband i denna ideella demoorganistaion, men det finns även dansmusik, techno och lite hårdare musik. På management/promotiondelen däremot finns mest popband som Thirteen, Sonny Crockett, och Planet Superfly. Men technobandet Eskimo har också sin plats i denna grupp som är speciellt privilegierade med att få spela in egna EP:s och få dem skickade till press och skivbolag.
Rockiga bandet Johnny Reptile låg också på managementdelen, tills de lyckades få skivkontrakt, och nu är de i full gång, på väg med en skiva. Och då har ju hela idén gått i uppfyllelse, för Promopop är steget för osignade band mellan att bara vara ett demoband och att vara på en label. Banden ska få hjälp med att nå skivbolag och även bli kända i tidningar, tv och radio, och därmed också få fler spelningar ute och större chans till att bli ett “riktigt” band med riktig distribution. Och bakom hela detta projektet står Johan Berger.
— Utomlands, till exempel i USA och England, är ju promotionkulturen väldigt stor. Det finns inte så mycket av den i Sverige, men även här börjar den komma. Att pressfolk får ta större del av banden, att bolagen skickar en massa saker, det tycker vi är bra. Och det är det vi försöker göra med våra band. Vi skickar skivor och promotionblad till pressen. Och så anordnar vi showcases, alltså spelningar. Snart ska några band spela i Stockholm på Nalen (Alcazar).
Det finns två delar i Promopop och banden kan välja vilken del de vill vara på, beroende på hur mycket pengar de lägger ut. Dels finns det Demoklubben som ger ut skivor med en massa olika band. Alla banden är med i Demoklubben, även de som ligger på promotion-delen. Hittills har fyra skivor kommit ut varav tvåan är min favorit med band som Phone, Pale Fiction, Whippet, Johnny Average, Penti och Sonny Crockett, som spelar pop åt det mer rockiga hållet.
— Ja, jag vet inte riktigt hur man ska beskriva musiken, men jag antar att det är pop. Ja, eller rock. Det är ju lite punkigt ibland.
Var det svårt att få kontrakt med Promopop?
— Nej, vi skickade in en demo och sedan ringde dom. Så det var inte speciellt svårt, berättar Sonny Crocketts sångare Per Ströberg.
— Fördelen är ju att man får spela ute så mycket, det hade vi aldrig gjort om det inte varit för Promopop. Någon nackdel finns inte. Förutom att det kostar en slant i månaden.
Sonny Crockett är ett av banden som finns med på promotion/managementdelen. Det innebär att de får hjälp med att spela in egna skivor och får spela live oftare än de andra banden samtidigt som de får betala mer pengar till Promopop. Annars finns det inga resurser till att sponsra inspelningar, mastring, i vissa fall kläder, och allt annat.
Ett annat av mina favoritband är Planet Superfly som har gjort låten Hello om otrohet. Den är “popinfluerad av 60-talsrock”, för att använda gitarristen Jim Anderssons egna ord. För dem var det verkligen inte svårt att komma i kontakt med Promopop eftersom de redan spelat live många gånger, så det var Promopop som ringde och undrade om Planet Superfly ville vara med. Smickrande.
På senaste skivan finns det också en grupp från Göteborg. Canidas kallar de sig. De anser sig själva vara hemliga. Åhnej, tänkte jag, och såg framför mig ett jobbigt band som vägrade ställa upp på bilder och spelade ful musik bara för att vara annorlunda. Men där tog jag miste. För det första man ser när man öppnar promotion-bladet som man får med till varje skiva är en bild på dem. Och musiken är vacker, lågmäld pop, precis i min smak. I promotion-pappren skriver de var bandet kommer ifrån och hur musiken låter. Och så är det bilder på alla banden, så att man får sig någon slags helhetsbild av vad det är för typer.
Spike till exempel har en bild med datorgjord bakgrund, där de står och poserar I mitten. Helschysst. Sångaren Maciek van Graaf hoppas på att bandets elektroniska rock musik ska slå.
— Ja, vi hoppas att nå skivkontrakt. Promopop är ju en liten bit på vägen om man säger så. Man får bra kontakt. Nackdelen är ju att när de skickar det till bolagen är det lätt hänt att det hamnar i en demolåda, så att de inte lyssnar på det. Men man får ju spela ute och det är väldigt bra. Speciellt banden i managementdelen får väldigt mycket stöd när det gäller spelningar och sådant.
Men ni är inte med i managementdelen?
— Nej, det kostar ju, och vi har ingen lust att betala. Vi har inte resurser till det, och vi tror att det går ändå.
Var tror du att Spike kommer att vara om tio år?
— Oh… vi ska ha släppt minst fem skivor och ha en stor, etablerad fanbas som gillar oss vad vi än gör.
Maciek tänker positivt, och det är han inte den ende som gör. Johan Berger tror sig kunna ordna fler showcases och då gärna även i Göteborg. Han tror sig startat en hel rörelse där pressen och skivbolagen spelar i samma lag och drar nytta av varandra. Och jag tror mig hålla med. Säker kan man ju inte vara, men än så länge verkar det väldigt lovande.