Destroy, Erase, Improve var bland det hårdaste jag lånat mina öron till. På samma gång svävande atmosfärisk och absolut stenhård. Att följa upp en skiva som till och med skivbolaget tycker var för hård kunde bli svårt, och det blev det också. Nyligt inflyttade från Umeå till huvudstaden släppte Meshuggah i dagarna Chaosphere, en kompakt skiva. Hockeyfreaket och gitarristen Mårten lotsar rätt.

– Det har tagit så jävla lång tid och det har berott på så många olika faktorer. När vi släppte Destroy, Erase, Improve 1995 for vi ut och spelade lite varstans. Innan vi var klara så var det redan 1996. Under den tiden vi turnerade skrev vi inte en enda ton. När vi kom hem så hade vår andre gitarrist Fredrik länge planerat sitt soloprojekt, det skulle ta ett halvår men det tog ett år. Under tiden så slutade en medlem p.g.a. sjukdom. Då var vi bara tre och det går ju inte att repa på bara tre personer. Det hände i stort sett ingenting under ett år till. När vi väl fick för oss att börja göra något igen flyttade vi från Umeå ner till Stockholm. Sen var det bara att göra skivan. Chaosphere är mer eller mindre gjord på tre månader.
På resande fot, kanske?
– Mer eller mindre. Det har varit liksom total panik, så fort som möjligt. Vi valde samma studio som förra tillsammans med Danne Bergstrand i Uppsala. Precis som förra gången är det vi som har producerat. På det viset var det ju skönt att vi hamnade på samma ställe. Vi hade bara repat sju gånger innan vi gick in och spelade in den.
Det låter lekfullt.
– Ja, vi tänkte så här: Nu ska vi göra en skiva. Är dom här låtarna bra? Ja, det finns jävligt mycket bra grejor. Kan vi spela dom? Nä, det vete faan. Vi gjorde det bästa av situationen och det blev över förväntan, mycket bättre än vad vi trodde det skulle bli. Vi kände oss mer eller mindre pressade att göra en skiva och det är ju aldrig bra. Vi fick göra en skiva på punkrock och det är ju kul att ha gjort det också.
Singeln Sane innehöll några oväntade remixar av Future breed machine. Hur kom ni i kontakt med Tupilaq?
– Det var så här. Vi hade det lite struligt just då. Och vårt skivbolag var på oss som faan om att vi måste göra nånting. Dom frågade “Hur många låtar har ni?” och vi hade bara en. Jobba på och släpp något var ordern. Så vår manager tog kontakt med några drum´n´bass-snubbar och mixade om dom. Vi hade knappt hört det själva innan det skulle ut på skiva. Den singeln innehåller nästan allt. En ny låt i Sane och fem olika versioner av Future breed machine, alla fem väldigt olika. Det var rätt så coolt att göra en så avslappnad skiva.
Lyssnar ni på dansorienterad musik?
– Inte så mycket. Jag vill nog inte kalla det där för dansmusik. Det mesta är jävligt tråkigt men visst finns det guldkorn. Motion Worker från New York är väldigt bra och det är väl bara jag i bandet som lyssnar på sånt.
Jag kan höra vissa folkmusikinfluenser på nya plattan.
– Jag har svårt att säga vilka influenser vi haft för nya skivan i och med att den är gjord på det vis den är gjord. Jag och Fredrik har suttit framför datorn och manglat i tre månader. Jag vet inte om det har funnits plats för influenser. Vi hade en sak som var objektivet och det var att vi skulle göra en jävligt hård platta.
Det lyckades ni med.
– Extremt hård. Vårt skivbolag, Nuclear Blast tyckte att den var för hård men dom är väldigt nöja. Dom hade inte väntat sig detta. Vi visste hur mycket tid vi hade på oss, vilken sida av Meshuggah ska vi kunna få fram på tre månader och det är ju lättast att få fram den mest aggressiva sidan. Att tänka att “nu jävlar”. Man var ju så panikslagen så det passade bra, titeln passar också perfekt. Det är en kaosartad skiva men det blev ju rått.
Man hittar inga andningshål direkt, hermetiskt tilltäppt.
– Det som var problemet är ju att produktionen i sig är jävligt bra, alltså ljud för ljud slår den ut Destroy, Erase, Improve med hästlängder. Mixen blev oerhört stressad, nivåerna är inte riktigt som vi skulle vilja ha dom. Plus att då låtarna är som dom är, mycket mer rakt i ansiktet, så blir det en rörigare ljudbild. Det här är en skiva som skapades på sekunden. Den förra hade vi byggt oss till. Den atmosfäriska delen av Meshuggah har inte försvunnit, vi kunde inte göra den delen rättvisa med den tidspressen. Nästa gång blir det förhoppningsvis mer mångfacetterat.
Blir det samma sak live också?
– Vi brukar bete oss som idioter som vanligt. Vi ska ut nu med Entombed i Skandinavien november-december. Vi har aldrig spelat i Skandinavien ordentligt. Sverige är ett roligt land att turnera i. Vi trodde att vi skulle få mer uppskattning i Tyskland än i Sverige. Tyvärr så har Sverige musikpolisen och det märks på konserterna. Det är inte lika lätt att få igång en publik i Sverige som i ett annat europeiskt land. Svenska band man läser intervjuer med höjer Tyskland till skyarna och det håller inte vi med om. I Holland och England kan du vinna en publik genom att vara energisk på scenen.
USA då?
– Vi har varit över en gång. Då spelade vi på Milwaukee Metal Festival plus i New York, Philadelphia och Springfield. Så det blev bara fyra spelningar. Vi fick en otrolig kick av att lira i USA. Där verkar dom inte riktigt kloka. På Milwaukee Metal Festval var vi headline-band och det stället röjde vi sönder. USA är den mest positiva livehändelsen vi har upplevt.
Kommer det några remixar från denna skiva också? Och i så fall vilken låt?
– Ingen aning. Lättast att göra om rent beatmässigt är Corridor Chameleons eller Neurotica… Det kan bli svårare med de andra låtarna men folk får gärna försöka. Folk skickar remixar på våra låtar, via nätet från USA och sånt. Det var nån som gjort en hiphop-version av en låt och det är väldigt kul att folk orkar.
Vinner vi (Modo) i år?
– Ja i år är det vår tur. Det är svårt att släppa sånt där. Min farsa, Lars Hagström, har spelat med Modo. När jag var yngre så spelade jag också så det sitter i blodet. Tyvärr är jag alltid pessimist när det gäller, men i år ska det fan i mig gå vägen, minst final.