Det finns mörka, gudsförgätna skrymslen som få gärna besöker. Dessa skrymslen behöver inte nödvändigtvis finnas i den fysiska verkligheten. De kan lika gärna vara bråddjupa känslor och själsliga skrevor. Inte alltid är det att det finns ord i vårt språk för att beskriva dem — ibland måste det till andra uttrycksformer för att göra dem förståeliga. Bland de som på senare tid bäst lyckats göra det obegripliga begripligt hör stockholmsbandet Morte Macabre. Med sin debut Symphonic Holocaust målar de analoga porträtt av de fasor du helst förtränger.

Skivan utgörs till största delen av covers på låtar ur skräckfilmer av B-klass. Kanske låter idén billig, men är ytterst briljant i den form som Morte Macabre genomför den. Morte Macabre är egentligen ett sidoprojekt till två andra band, Landberk och Anekdoten. Basisten Stefan Dimle är hemmahörande i de förstnämnda och den som valt låtarna till Symphonic Holocaust.
— När videon kom runt 80-81 så fanns det möjlighet att hyra alla dessa B-filmer, men inga A-filmer. Chocken av att gå från Lilla huset på prärien och Macahan på TV till Staden med de levande döda — jag menar, skillnaden var ganska stor. Det hemskaste man sett var Baretta och Kojak. Och sen kliver man förbi alla de seriösa skräckfilmerna och rakt in i splattergenren. Som 13-åring eller vad vi kan ha varit… Man bet ihop och försökte bena ut vad man upplevt. Och det har ju tagit femton år, så nu får vi tömma ur oss allt illamående från den tiden!
Stefan berättar att de varit noga med att ta med låtar ur filmer som de själva gillar — The Beyond, Rosemary’s Baby, Cannibal holocaust, Beyond the darkness… Till och med en låt ur porrfilmen Golden girls. Klar slagsida åt det italienska.
— Det finns folk som vill att vi ska spela musik från Nosferatu eller ur Wes Cravens och John Carpenters filmer, men nja… Det italienska är mer äkta på nåt vis.
Morte Macabre har tagit sig nödvändiga friheter med materialet. Ofta är låtarna i sin originalskepnad korta snuttar. Morte Macabre vidgar musiken, tänjer den genom att bygga upp låtarna långsamt och omsorgsfullt för att den ska få så stor rymd och effekt som möjligt. Resultatet blir hotfullt krypande och ondskefullt. Och, inte minst, överväldigande vackert. Kanske är det just skönheten som gör musiken så förförisk. Den lockar och du följer.
Måhända är den 17 minuter långa titellåten det bästa exemplet på musikens magnetism. Till skillnad från de andra är det ingen cover, utan en utveckling av en idé som Landberk fick under en turné i Italien för några år sedan.
— Den har lite skräckfilmskänsla utan att plagiera, så vi tyckte den kunde platsa. Hade vi fått möjlighet att göra musik till en skräckfilm själva så hade det nog låtit sådär ungefär.
— Både Landberk och Anekdoten har blivit anklagade för att vara skräckfilmsbetonade, men på skivan har vi tagit steget fullt ut. Båda banden har hamnat i symfonirockgenren utan att egentligen vara symfonirockband. Landberk är för dystra och Anekdoten för hårda. Men ändå har vi hamnat i fåran med band som Marillion och Arena. Det är alldeles för rosa och fluffigt och där vill vi inte vara. Så därför kallade vi plattan Symphonic Holocaust. Vi har ingenting med de banden att göra och vill inte förknippas med dem.
Projektet Morte Macabre är just detta, ett projekt på sidan av. Båda de ordinarie banden kommer att fortsätta som vanligt — Anekdoten har en ny platta på gång i början av 1999, och Landberk ska försöka få ihop en ny platta om ungefär ett år. Men Morte Macabre uppmärksammas på sina egna villkor. De ska spela live — bl.a. i USA — och det lär kunna bli ytterligare en skiva. Inom kort kommer också Symphonic Holocaust att släppas som dubbel-LP med ett bonusspår för oss vinylälskare.
Avslutningsvis — hur uttalar man namnet egentligen?
— “Morte” är italienska, “macabre” är engelska. Vi frågade en italiensk kille som numera bor här i Sverige, Lino Ajello, en helgonförklarad gitarrist i Il Balette di Bronzo som var lite av ett Italiens Black Sabbath och som släppte två skivor i början av 70-talet — vi frågade honom vilket som var det mest ondskefulla namn han kunde tänka sig på ett band. Då svarade han såklart “Göran Persson”! Då frågade vi vad “makaber död” blir på italienska — “morte macabra”. Men det tyckte vi lät så himla operamässigt, så vi ändrade macabra till engelska. Han blev ursinnig och tyckte att vi hädade!