Henry “Punk Rock Sugar Daddy” Fiat är en före detta polis ifrån Malmö som tröttnade på det livet och flyttade till Stockholm. I maj 1997 träffade han en punktrio härstammande från Norrland som han slog sig i lag med. Med ambitionen att protestera mot bl a musikindustrins stelbenthet och att visa upp lite jävlaranamma inledde Henry Fiat’s Open Sore sitt korståg i Stockholmsregionen. Istället för en kram till Grooves läsare, följer här en sympatisk uppläxning tillsammans med en bandmedlem som i det privata kallas Jocke.

— Henry ville börja spela med oss och så slog vi våra extremt inlindade huven ihop.
Varför har ni bandage om huvudet?
— Det är en sexfälla. Var det förresten du som skrev recensionen, jag hörde att du talade om buskis? Jag förstår vad du menar men ändå inte…
Vad jag menade var att det verkar vara spektakel för publiken på ett sätt som jag i vanliga fall inte hade gillat.
— Men det är ju samma slags spektakel som Cramps eller Kiss. Själv har jag ju aldrig gillat den här shoegazing-grunkan.
Är det en reaktion mot popen?
— Det är en reaktion mot många saker, dels all den där jävla hippheten i allting. Om man tar bort alla vackra ansikten är det bara musiken som räknas. Det är en av anledningarna att vi har bandage, sen är det ju ganska spektakulärt på ett sätt som folk kommer ihåg.
Man kan skönja en del av bandets inställning i de få texter som över huvud taget går att höra i inspelningarna, t ex “England, England, that’s a place to hate”, och det är lätt att tänka sig ett slags bakomliggande budskap som vill fram.
— Nja, vi skriver låtar allihop, så det är varierande, självupplevda grejer. Det är ingen sån där baktanke utan saker som man ser och upplever i första hand. “England” är väl svår att missförstå. När man åker till England nuförtiden tycker jag bara att det är ett så jävla miserabelt land. Den lever kvar, deras imperialism. Jag tycker dessutom inte att dom har gjort nån musik på hur länge som helst som har betytt nåt eller varit nåt.
— Jag skulle åka till New York i somras och mellanlandade i London i en dag. Men jag är bara så extremt less på hela landet som sådant, inte bara musikindustrin där. Deras bättre-än-alla-andra-attityd… Till och med fotbollen. Jag höll på Man United när jag var liten men sen tappade jag det. Svensk fotboll är bättre — vi håller på Umeå FC allihopa eftersom vi är infödda norrlänningar. Utom Henry Snapphane…
Är det viktigt att ha ett artistnamn?
— Jag vet inte, det skulle vara ganska underligt att spela som vi gör och se ut som vi gör och heta typ Putte Nilsson.
Bandet bildades för ett och ett halvt år sedan, men hur står det egentligen till med karriären?
— Ja, sen har det gått käpprätt… vi banar väg för Armageddon. Vi har gjort ca 20 spelningar och släppt två singlar och en splitsingel, sen kommer det en singel i månadsskiftet. Fullängdaren är försenad, den kommer inte förrän i Januari tyvärr. Det blir 22 låtar, det mesta nytt, som ett gammalt hederligt öldrickaralbum. Så man kan slå sönder lägenheten bra. Bli vräkt.
När är bästa tillfället att slänga ut teven genom fönstret?
— En riktig jävla punkfest när man slår sönder allt. Klackarna i taket kan man kalla det.
Henry Fiat’s har börjat få en trogen publik på olika håll. Först och främst har en vän till bandet som bor i New York startat den officiella fan-cluben When The Shit Hits The Fan Club. Och för ungefär ett halvår sedan lär ett sällskap kallat the Fiat Cong börjat dyka upp fler och fler till spelningarna med bandagerade huvuden.
— På dom spelningar vi har haft utanför Stockholm har det trots allt dykt upp lite folk som verkar känna till oss, det har nog att göra med att Musikjournalen Rock i P3 brukar spela oss en del.
Vad brukar ni lyssna på själva?
— Väldigt olika, bara det är gjort med en själ och har lite jävlaranamma! Inte så mycket shoegazing kan jag säga.
En diskussion om Smurfhits och Big Big World utbryter, en viss frustration är tydlig, och vi är rörande eniga.
— Det förstår jag absolut ingenting av, alltså hur fan kan det sälja? Jag är lite less på att man letar upp varenda jävla åttiotalslåt och gör covers på dom. Dom som bestämmer vad som spelas på radion har en sån jävla makt, dom kan ju ta i stort sett vad fan som helst och göra det till en hit. Och folk köper det, det är helt sjukt! Så bottenlöst tråkigt så man storknar. P3 är ju den enda kanalen som över huvud taget går att lyssna på. Jag trodde i början att radioreklam kunde medföra något bra, men det blev inte alls så.
Allt som HFOS har släppt är finansierat med pengar ur egen ficka, och nyligen startade bandet REPO Recordings för att kunna sköta allt själv. Den genomgående tanken verkar vara att kunna styra över allt ifrån musiken och spelningarna till utseende, skivomslag och pengaflöde.
— Vi har spelat in hos Pelle ifrån Fireside som är en polare, för nästan inga pengar alls. Det är mycket roligare att göra allt själv och känna att man har total kontroll. Om Sony skulle erbjuda oss nånting, nej, det skulle inte kännas så kul att klumpas ihop med typ Absolute Music.