Handen på hjärtat, vilket föredrar du: En förkrympt pyttebild som är så liten att det näppeligen går att urskilja några detaljer, eller en cirka 30×30 centimeter stor bild med fylliga färger och en detaljrikedom så stor att du kan titta på den både länge och många gånger och fortfarande upptäcka sånt du inte sett förr? Om du föredrar den stora varianten, fundera sen på hur kul det är med cd-skivor. Egentligen.

Nåja, storleken kanske inte är det avgörande för om man gillar cd eller LP bäst, men vi tror nog att de flesta ändå känner lite mer för de gamla LP-omslagen än för den moderna tidens cd-häften.
En som definitivt gör det är Tomas Modig: Just nu och fram till den 8 november ställer han – med hjälp av Truls Olin och Per Nyman – ut runt 250 omslag ur sin egen 3000 skivor starka skivsamling på Frölunda Kulturhus i Göteborg. Omslagen är – med ett par små undantag – från perioden 1966-1976.
– Robert Plant berättade en gång om omslaget till Led Zeppelins Houses of the holy att de höll på i evigheter med att få till de rätta kulörerna utan att de blev nöjda. Men vad spelar det för roll idag när det ändå bara blivit en bit papper i en cd? suckar Tomas.
Visserligen har skivomslag ställts ut tidigare för allmän beskådan, men den här utställningen har ett lite annorlunda perspektiv eftersom den i första hand fokuserar på omslagens formgivare snarare än omslagen i sig. Under just den period som står i centrum för utställningen etablerade sig flera designers, både frifräsare och firmor, som står bakom, ett otal av epokens stora blickfångare. Alla de stora har sina egna avdelningar på utställningen, och två av dem som tar upp mest plats är Roger Dean och Hipgnosis, bägge en gång verksamma i England. Roger Deans fantasyinspirerade och fantasieggande omslag till progressivister och symfonirockare som Yes, Greenslade och Gentle Giant är så karaktäristiska att man skulle kunna känna igen dem med slutna ögonlock om man en gång sett dem. Hipgnosis tre formgivare Peter Christopherson, Audrey Powell och Storm Thorgerson arbetade mer med fotografi, och bland deras mer kända verk finns redan nämnda Houses of the holy och en handfull Pink Floyd-omslag, bl.a. Wish you were here.
En annan engelsman, den mystiske och spårlöst försvunne Marcus Keef, gjorde flera obehagligt fascinerande omslag, ofta med egendomliga, overkliga färger. Exempel på hans förmåga att suggerera fram dova känslor är bisarra omslag som Colosseums Valenlynes suite, Beggars Operas Act one och framför allt det olycksbådande omslaget till första Black Sabbath med ödeträdgården och damen i svart. (Tittar man riktigt noga i buskagen kan man förresten hitta massor med små figurer här och var. Om de nu alltid finns där… Och man bör nog inte stirra för länge in i den grönhyade kvinnans ögon…)
USA hade också sina storheter. Gurun inom den psykedeliska omslagskonsten var Rick Griffin. Den lysergiska elegansen och hans egensinniga bokstavskonst blev tongivande för hela den amerikanska hippierörelsens bildestetik. Omslaget till Grateful Deads Aoxomozoa kan förhäxa den nyktraste och affischerna han gjorde till konserter kan få vilken datorbild som helst från 90-talet att framstå som en simpel streckfigur.
Det finns antagligen inte en enda rockintresserad som inte sett Andy Warhols omslag till första Velvet Underground-LP:n med en (i original) skalbar banan eller de båda Rolling Stones-LP:na Love you live och Sticky fingers. Just i fallet Sticky fingers bjuder utställningen förresten på en liten kuriositet. Bredvid det klassiska originalet hänger en rysk, troligen inte särskilt auktoriserad, utgåva. På långt håll ser man att färgerna överhuvudtaget inte stämmer och att den äkta gylfen fattas, men går man närmare upptäcker man fler tokigheter. Istället för ett par Levis ser man ett par mycket illasittande ryska brallor med sprucken gylf! Och istället för skärpspännet på Warholomslaget har man otroligt klantigt klippt in en liten bild på hammaren och skäran!
Men vad gör ett bra omslag till just ett bra omslag?
– Om man ska prata om bara själva omslaget så är det när dom gör något extra med det, som Alice Cooper – dom omslagen är ju fantastiska! Vilka arbeten!, säger Tomas och nämner förtjust ett av utställningsobjekten, skolbänksomslaget till School’s out med medföljande papperstrosor.
För den mest patologiske skivsamlaren blir det kanske inte så många överraskningar på utställningen, men även för den som sett allt (har allt?) finns det ändå ett värde i utställningen eftersom den inte bara är en hyllning till LP-omslaget som konst, utan också till LP-skivan, den magiska 30-centimeters vinylskivan, i sig. Att Tomas är en stolt försvarare och ivrig förespråkare av något som somliga ser som reliker från en svunnen epok gör han knappast någon hemlighet av. Han utgjuter sig, fast lågmält, över klumpiga cd-återutgivningar där viktig information försvinner på grund av platsbrist, de trista plastlådorna som får skivorna att kännas som kassetter (men medger att digipak-omslagen i papp “känns genast mycket bättre”) och naturligtvis den småttiga storleken på omslagen. Lite skamset ursäktande erkänner han dock att han faktiskt har ett par hemma i hyllan.
Tomas är 34 år och har samlat skivor sedan han var liten. Första singeln fick han av sin mamma – I-feel-like-I’m-fixin’-to-die-rag med Country Joe & The Fish. Sedan har det bara fortsatt. Med progressivt. Med klassiskt. Med punk. Med visor. Pressad på favoriter nämner han Hendrix och Zeppelin. Själv spelar han bas i Lotus.
Men för att återgå till omslagen. Har det hänt honom nån gång att ett omslag stärkt musiken? Tomas tänker efter länge innan han svarar.
– Med Kiss första skiva var det nog sa att omslaget var mer än musiken. Den är ju ganska banal egentligen – vanlig rock’n’roll, tre ackord, kärlekstexter.
Händer det att du köper skivor bara för omslagets skull?
– Nejnejnej, absolut inte! På resan mot den här utställningen har det väl kanske hänt, men… Fast vem vet vad som händer efter det här?
Tomas eget favoritomslag bland alla han stött på är Moody Blues In search of the lost chord. Vilket är det fulaste månne?
– En bekant gav mig Italo Disco med lutande tornet i Pisa på omslaget. När man tippade lite på omslaget så rätade tornet upp sig. Det var i guld och 3D, det är nog det smaklösaste jag sett. Näej, det var hemskt!!

Axplock från utställningen

Pink Floyd: Atom heart mother. En liten anekdot: Det finns en bootleg med en bild på samma kossa. Bootlegtitel: The dark side of the moo…
Grateful Dead: Aoxomoxoa.
Roxy Music: Siren. Det är Jerry Hall, Mick Jaggers dåvarande flickvän som krälar runt på klipporna.
Jimi Hendrix: Axis: Bold as love.
Velvet Underground & Nico: “Banan-LP:n”. Gissa var smeknamnet på skivan kommer ifrån.
David Bowie: uppviket till Aladdin sane.
Pink Floyd: Animals. Bilden är ett montage. Den klassiska flygande grisen svävade omkring på riktigt fastspänd i en lina — fast en dag slet den sig och landade ute i engelska obygden — men de bästa moln-formationerna fanns bara dagen då grisen inte lyfte.

Peters fem favoritomslag:

Black Sabbath: Black Sabbath (av Marcus Keef ’70)
Trees: On the shore (av Hipgnosis ’70)
Incredible String Band: The 5000 spirits (av The Fool ’67)
Grateful Dead: Aoxomoxoa (av Rick Griffin ’69)
Gabor Szabo: Dreams (av David Stahlberg ’68)

Jonas fem favoritomslag:

Hawkwind: s/t (av Arthur Rhodes ’70)
Patto: Hold your fire (av Johu Youssi ’71)
David Bowie: Heroes (av Suhita ’77)
Bo Hansson: Ur trollkarlens hatt (av Jan Ternald ’72)
lncredible String Band: The 5000 spirits (av The Fool ’67)

Rasmus fem favoritomslag:

Made in Sweden: Snakes in a hole (av Ardy Strüwer ’69)
The Stooges: Funhouse (av Robert L. Heimall ’70)
Hound Dog Taylor & The Houserockers: s/t (av Peter Amft ’71)
Hansson och Karlsson: Monument (av Ture Schelander och Lars Weck ’68)
Hawkwind: Space ritual (Av Pierre ’73)