Per Kalenius och Jens Bjurman i Yoga träffades i början av åttiotalet. De började med punk, men har provat på de flesta genrerna i modern musik. Deras influenser kan ses som en blandning mellan punk, jazz, dansmusik och instrumental filmmusik typ Vangelis.

I slutet av åttiotalet köpte de dator och övergick därmed mer och mer till att pyssla med syntar och programmerad musik. De bildade tillsammans med Thomas Hirdman gruppen Yoga Bunnies, som fick skivkontrakt och gav ut ett album plus några singlar. Men Per och Jens kände att de ville komma vidare, genremässigt, och hamnade till slut i drum’n’bass-facket.
— Hela dans-scenen är väl det mest kreativa man kan ge sig in på, allt från acid till drum’n’bass, det är ju så flytande. Så jag insåg plötsligt att det är ju inom dans-scenen man kan få utlopp för sin konstnärlighet utan att behöva tänka på vers och refräng och hela den biten, utan man kan jobba mer episkt, lite mer den här science fiction-feelingen som dansmusiken har, tycker jag. Det är som att göra science fiction-film fast med ljud.
Yogas debutalbum innehåller således både rena danslåtar och mer ambienta spår.
— Det är väl en konsekvens av att man lyssnat på en hel del drum’n’bass-plattor och inser att om man ska ha det som ett album och lyssna på det på jobbet eller hemma, så är det skönt att man tar ner ordentligt på tempot kanske i mitten av skivan, så att man får hämta andan lite, innan man drar vidare. Att göra dansmusik är ju en balansgång mellan höften och hjärnan.
Kommande tolvor, med bland annat Cuba Dust, kommer definitivt bli än mer dansgolvs-anpassade.
Yoga har redan hunnit med några livespelningar, och fler ska det bli, bland annat en klubbspelning på Island. Per och Jens utökar då bandet med en livetrummis och “remixar” improviserat låtarna från multikanalsbandspelare. Dessutom gästas de stundtals av musiker som Sebastian Öberg och Johnny Enqvist, som båda dessutom återfinns på albumet. Live kan man ju aldrig få riktigt samma kontroll som när man sitter i en studio, men det ser inte Per som en nackdel.
— Tvärtom, då får jag ju både det här mysiga studioarbetet, som jag tycker är skönt, och dessutom responsen av publiken när vi spelar live. Album skall ju funka på längre sikt, medan live är mer för stunden.
På debutalbumet finns ett samarbete, Jumpin’, med New York-rapparen Supernatural, som för övrigt just jobbat med Public Enemy.
— Vi gillar ju hip hop, det är en väldigt expressiv och innovativ genre. Om man tar sig in i rap så är det ju nästan som bebop med röst, man har lagt saxen på hyllan och kör med munnen istället. Supernat är freestylerappare, han kom bara ner till studion och sa ‘I wanna do this!’ och så improviserade han fram Jumpin’. Det är ju otroligt att lyssna på hur han plockar upp ämnen och byter teman, och på det sättet tycker jag hip hop verkligen är kul. Vi har pillat med hip hop tidigare, men vi hade turen att en kompis kompis kom ner med Supernat till studion när han var i Sverige för drygt ett år sedan och lade massa spår. Vi håller faktiskt på att jobba vidare med honom, det kommer mer med Yoga och Supernatural. Han har ju inte varit inne på det här med drum’n’bass tidigare, men han tyckte det här var jättekul. Det kan bli en spännande utveckling — det ser man ju redan att de antyder dubbeltempot i hip hop-videor, så jag tror det är oundvikligt att de slås samman mer och mer.
Per berättar slutligen att det finns långtgående planer att spela in en video på Jumpin’ och släppa låten utomlands. Förhoppningen är väl till slut att folk utomlands förknippar svensk musik med annat än Ace of Bace.
— Man får väl sikta högt så får man väl se var man landar.