Sex av de sex medlemmarna i Easy spelade tidigare i Fly, medan tre av de sex medlemmarna tidigare spelade i Easy. Visst låter det aningen komplicerat, men riktigt så invecklat är det inte.

Fly uppstod ur spillrorna av Easy, men det genialiska namnet som Johan Holmlund trott sig komma på var redan upptaget av ett engelskt skivbolag, så Fly fick snällt döpa om sig. Jag vet inte om det var fantasin som tröt eller om det var enklaste utvägen att ta fram det gamla bandnamnet igen, men en sak är säker, nu kommer det nog vara ännu svårare att tvätta bort det förflutna.
Easy var bandet med otroliga förutsättningar i början av 90-talet. Någonstans gick det dock snett med karriären, medlemmarna ville göra olika saker och Easy splittrades. Även om Easy med sitt debutalbum visar ett de har minst lika goda förutsättningar som föregångsbandet hade, kommer det alltid att finnas folk som hävdar att första tappningen var bättre, precis som det alltid kommer att finnas folk som hävdar att Union Carbide var bättre än Soundtrack någonsin kommer att bli. På något sätt måste man ju ha den åsikten för att bevisa att man var med från början…
Det finns även fördelar med att ha varit ett etablerat band. Man behöver inte slå sig fram på samma sätt som debutband, det är lättare att få folk att lyssna på en.
– Jag tror ändå inte att folk kommer att förknippa oss så himla mycket med Easy (gamla), det var väl ganska många som inte var födda då… Det är ganska roligt för det finns folk som kommer fram och säger att de gjorde ett arbete om oss under Easyperioden och nu är de kulturchefer någonstans, själv står man kvar på samma punkt och gör samma saker, säger Johan med ett litet skratt.
Johan som sjunger är tillsammans med Rikard, bas och Anders, gitarr de tre ex-Easy medlemmarna. De nya tillskotten är Fredrik, gitarr, Nicolas som trummar och Per som spelar keyboards. Easy som det ser ut idag har funnits sedan 94/95 men det är inte förrän nu som de riktigt fått till det.
– Det är först nu det känns som om vi fått ett enhetligt sound, på demokassetterna har det låtit helt olika. Egentligen var det ingenting vi jobbade fram medvetet, det har mer bara blivit ett sound som alla sedan har gillat, säger Per och dricker vidare på sin öl.
En del kan tycka att det är ganska ute med popmusik, att de flesta banden spelat ut sin tid inom genren, men Easy håller inte riktigt med, man kan inte slava under trenderna.
– Visst följer man vissa trender inom musik bara för att man är intresserad, men gör man bara sin egna grej så ligger man till slut rätt i tiden, säger Rikard och Johan fortsätter.
– Det är som en klocka som står still – den visar i alla fall rätt två gånger per dygn. Eller som min frisyr, jag har haft samma frisyr i nästan hela mitt liv. Ibland har folk tyckt att jag varit hur töntig som helst och ibland har den varit hur rätt som helst.
– Men du har ju inte spelat samma musik, och tur är väl det, inflikar Per.
När man lever med musik runt omkring sig hela tiden brukar man oftast tröttna på andra band, inte orka med all musik som hela tiden flödar omkring oss. Men så är inte fallet med Easy. Johan är besatt av popmusik och annan musik med för den delen. Han pratar gärna olika skivor och grupper.
– Bästa skivorna under 90-talet var helt klart Stone Roses 1990, Primal Scream, Nirvana, My Bloody Valentine 1991 och Teenage Fanclub 1992. Egentligen släpptes alla bra skivor i början på decenniet. Det var djävligt mycket bra som kom från USA och England första åren, sedan är det egentligen bara drum n` bass som kommit nytt efter det.
– Det finns jättemycket bra svensk musik. Broder Daniels nästa singel är ett plagiat av en av Easys bästa gamla låtar, så dem diggar vi djävligt mycket.
Ända sedan den första Easytiden har Johan och Rikard varit besatta av att göra den perfekta poplåten, en besatthet som fortfarande sitter i.
– Det svåraste med att göra bra pop är att göra en bra refräng. Det är så djävla svårt att få till det utan att det för den skull blir löjligt, säger Johan.
– Jag och Rikard träffades första gången när vi lyssnade på musik, så det är nog så vi kommer att sluta, sittandes snacka skit om andra åldringar på hemmet som spelat i andra band. Frågan är om den perfekta poplåten överhuvudtaget existerat eller någonsin kommer att existera, och om Easy i så fall kommer att ha lyckats.
Om man ser Easy live får i alla fall jag intrycket av sex ganska snälla killar som inte spelar alltför aggressiv musik. Men det är inte alla som håller med. Det var någon kille som skrev om gamla Easy efter de hade uppträtt att “det här är killarna som fimpar sina cigaretter på småbarn” och även om det låter ganska coolt så har jag väldigt svårt att se en lång-luggad Johan köra in en brinnade cigg i ett sandlådelekande barn.
Easy kommer att släppa sin debut den 14 april, så då är det upp till er själva att döma om de är värda sitt namn, om de går upp mot sina föregångare.