Att påstå att Bad Cash Quartet är ett band som hellre håller inne med orden istället för att direkt säga vad de tycker om saker och ting är ren och skär bullshit. Bad Cash Quartet vet precis vad dom vill och inget ska få stoppa dom – inget.

– Vi bildade ett band när vi gick i sjuan. Man kan säga att vi är ett riktigt kompisband, våra familjer har t o m umgåtts så det var helt naturligt. Egentligen är det inget ovanligt med oss. Jag kommer ihåg vår första musiklärare som lärde oss att sätta på förstärkarna och hur man skulle hålla fingrarna på gitarrhalsen. Vi längtade hela veckan bara för att få komma och sätta på förstärkarna. (Jonas)
– Vi tragglade ju bluestolvan i flera månader kändes det som. (Kalle)
– Sen har vi nog gjort som alla andra, alltså repat och spelat in demos som låtit skit. Men att ge upp var helt otänkbart, vi skulle bara fortsätta. I början blev det väl tre gånger i veckan som vi repade och det har vi fortsatt med, förutom då vi skulle spela in plattan, då blev det sju gånger i veckan. (Jonas)
– Jag skulle aldrig palla med att repa så många gånger i veckan. Faan vad tråkigt! Man skulle ju tappa spellusten direkt, man skulle ju jämt vara ovänner. (Martin)
– Fast jag minns det som att vi repade sex gånger i veckan och blev inte ett dugg bättre. Jag kan lova att det var frustrerande. (Jonas)
– Det var faktiskt med låten Our Tragic Friendship som allt släppte. Det var som om allt föll på plats. Så här ska vi ju låta. (Kalle)
– Förr gjorde Martin allt. Han kunde komma med en hel låt. Nu för tiden gör vi allt tillsammans, fast Martin gör all text. (Jonas)
– Till och med Jonas, som är trummis, har gjort en låt. (Martin)
Vet ni vad det sista trummisen sa innan han fick sparken?
– Dra inte den igen är du snäll, den är gammal. (Alla)
– Jag kom in på en musikaffär en dag och skulle köpa trumpinnar. Och där satt alla dom “coola” killarna och frågade mig vilket band jag spelade i. När jag svarade så sa dom att trummisar är inga musiker. Nä, jag vet sa jag. jag bara följer med och bär gitarrerna. Fan vilka töntar. Typ trettio år och helt misslyckade, dom har inte kommit nånstans med sina egna skitband. (Jonas)
Var får ni er inspiration ifrån?
– Väldigt olika alltså. Fast Kalle lyssnar bara på Fireside och Refused. Jag försöker visa Kalle att det finns många andra band också. Den gemensamma nämnaren är nog Sonic Youth. Jag vet faktiskt inte var gränsen går för vad man ska kalla för influenser. Jag menar, man lyssnar på så otroligt mycket musik, medvetet eller omedvetet. Det är ju rätt så skvaligt i radio och TV. (Jonas)
– Jag lyssnar lite på Leonard Cohen. Sen om det märks i mina texter, det är en helt annan fråga. Jag försöker skriva om saker som händer runt omkring mig. Det blir inte så mycket kärlekstexter direkt. Om man snackar om kärlekstexter så lyssna på Shy Lips, fast inte på texten utan på soundet på min röst. Den texten skrevs medan jag sjöng in den. (Martin)
– Eftersom vi spelat ihop så himla länge, inne på vårt sjätte år ihop, så vet man ju vilka ackord som funkar. Man behöver inte så mycket för att göra en låt, vi vet hur vi vill låta. Har man bara en bra grund så är det lugnt. (Jonas)
Vad är en bra grund då?
– Sex Pistols, Nirvana och Broder Daniels första. Det är verkligen basicplattor. Jag har såna otroliga minnen till dom plattorna. Brudar som gråter och vill ta livet av sig och sånt skoj du vet. (Jonas)
Hur tycker ni att den svenska musikpatienten verkar må? Hur är diagnosen?
– Så där. De hårda svenska banden verkar må rätt bra. Men svenska popband mår nog skitdåligt, typ Speaker! (Jonas)
– Det börjar gå över till en sån där Aqua-våg. (Martin)
– Jag träffade en kille som sa en jävligt bra grej. Han menar på att det börjar bli lite som det var alldeles innan Nirvana slog igenom. Det är samma folk som sitter och signar en massa skitband, allt går i cirklar. (Jonas)
Hur blev ni signade?
– Det var Isse på Dolores som vidarebefordrade vår demo. Den hade fått bra kritik i de tidningar vi skickat den till. (Alla)
Kunde ni välja och vraka mellan alla erbjudanden?
– Vi kunde välja mellan Dolores och Telegram. Fast Isse tyckte att vi skulle ta det som kändes bäst för oss. Nackdelen var väl då att Telegram ligger i Stockholm. Fast vi upplever inte det som en nackdel idag. Det låg ju en del coola band där redan. Nån hetsjakt var det aldrig snack om som det var med t ex Fidget. Bara för att en del skivbolag gillade dom fick dom världens största hype. (Jonas)
– Vi gick ju inte och väntade på en massa anbud heller, vi fick ett och det tog vi. Och det kontrakt vi skrev på var ett bra kontrakt. (Karl)
– Jag blev jävligt glad när jag fick reda på att vi hade Luger som bokningsbolag. Har du sett vilka band som ligger där? Man känner sig verkligen hedrad. Deras attityd är verkligen i linje med vad vi tycker. (Jonas)
Ni har ju hållit på länge, den sits ni nu hamnat i med ett kontrakt, hur känns det?
– Det är ju så mycket annan skit som inte har med musik att göra. Det senaste 18 månaderna har jag snackat så jävla mycket skit med så jävla mycket folk som jag inte ens känner. Det är väl baksidan av branschen antar jag. Härom dan såg jag ett program på TV. Där fick man se ett horoskop för katter. Hon som var programledare sa att “Katter är för smarta för att snacka”. Och det stämmer ju jävligt mycket, man kanske skulle sluta snacka. (Jonas)
Ni verkar ha distans till det ni gör?
– Vi är ju inget sånt där band som om ett halvår står i silverkläder och knullar alla journalister. Man måste ha distans till det man gör, annars är det kört. (Martin)
– Jag kan prata stockholmska flytande. Om någon ringer mig så lägger jag på stockholmskan direkt. Det är inget jag kan hjälpa. (Jonas)
Är ni inte oroliga att det bara ska bli en dagsslända av er?
– Det har ju inte varit någon extrem hype. Vi har ju fått lite då och då. Spelat lite då och då. Det har aldrig varit sån där “Expressen Fredag kom igen nu visar vi kukarna”. (Martin & Jonas)
Vem skulle bli veckans Babe av er?
– Det skulle bli Kalle – lätt alltså, det är bara att kolla in honom så fattar man. (Alla utom Kalle)
– En sak som känns skönt är att vi hela tiden gör nya låtar som är skitbra. Det skulle ju vara största skräcken att om något år ha kört fast i total låttorka. Fast å andra sidan måste man ju in i dom svackorna också. Grejen är väl att inte låta dom bli långvariga. (Karl)
– Själva inspelningen gjorde vi tillsammans med Nille Perned. Vi satte grunderna live ute i Kalles sommarstuga. Det tog en vecka men sen var det ju det här med Nille. Den karlen är den värsta perfektionisten jag varit med om. Men det finns ingen som är bättre än han. Jag har nog aldrig haft så kul som när vi spelade in. Resten av inspelningen skedde nere i Stora Teatern.
– Vi kände inte att det var tråkigt, att det drog ut på tiden. Tänk dig att på tolv timmar bara göra två gitarrpålägg. Såna saker kan ju få en att balla ur, men eftersom Nille är en sån underbar person så var det helt OK. Det som gick snabbast var att lägga sången, första tagningen hela tiden. Det underlättade att studion ligger så nära vår skola. Extremt skönt att få säga “jag måste gå nu” mitt i en lektion. Man gick därifrån med gott samvete. (Jonas, Kalle, Martin och Karl)
– Vi är verkligen rå-på-gång nu. Och jag hoppas att vi får hålla på med det vi gör en lång tid framöver. (Jonas)