När Ebbot var yngre var inte hans vision att stå i särk och sjunga för en jublande massa. Han ville ligga i en säng utomhus precis som Beppe gjorde. Historien tedde sig inte så, Torbjörn “Ebbot” Lundberg ligger inte utomhus och berättar sagor för gosedjuren, istället står han inne i en studio och sjunger vackert för vuxna barn. Och tur är väl det för annars kanske Göteborg inte kunnat stoltsera med ett av världens bästa band, Soundtrack of Our Lives.

När Soundtrack släppte sitt debutalbum hösten ’96 kändes det som något av det bästa som hänt den svenska rockscenen på länge. De positiva reaktionerna haglade över dem såväl från kritikerna som publiken. När allt såg ut att gå så väldans bra, upprepade Björn Olsson vad han tidigare gjort i kultgruppen Union Carbide Productions, han hoppade av. Man hittade dock snart en ersättare, Mattias Bärjed, (gitarr) som tidigare spelat i Nymphet Noodles. Medlemsbytet gick relativt smärtfritt och även om Björn inte figurerar på scen så är han fortfarande aktiv i studion.
– Egentligen är bytet bara positivt eftersom det finns fler låtar att välja mellan, säger Ebbot när jag träffar delar av bandet för att prata om den kommande skivan.
– Mattias är en ung kraft som klarar mer än de flesta i det här bandet, och det är väl tur så att det inte blir den ultimata pensionärsstämningen, vilket det var ett tag.
Ebbot har rätt och eftersom Mattias är tio år yngre än Björn har medelåldern sjunkit med två år. Fast vad spelar det egentligen för roll, alla verkar de ha barnet inom sig och Björn lär ha sagt att han kom i puberteten vid tjugo års ålder.
Martin, (orgel) fortsätter.
— Till en början märktes det live men sedan har det visat sig att det även betytt mycket för skivan med en ny kraft.
Soundtrack håller som bäst på att mixa låtarna till uppföljaren av ‘Wekome to the infant freebase”. I och med succén med debuten ställer nog många höga krav på det kommande materialet. Men killarna känner inte överdrivet stor press på sig. Kalle,(bas och sång) utvecklar.
— Jag känner inte press från någon, det skulle i så fall vara mig själv. Jag tror att alla i gruppen känner press på sig själva men det är sådana fall från sig själva, inte från skivbolaget eller andra människor.
— Det känns inte som folk räknar med att det skall bli dåligt. Jag har bara hört positiva förväntningar, de tror inte att vi ska göra bort oss, fortsätter Martin.
Men vem tror att de ska göra bort sig. Själv har jag aldrig hört en enda människa tala illa om Soundtrack. Och även om mixningsprocessen just nu känns ganska jobbig så tror jag ändå att alla i bandet är övertygade om att resultatet kommer att bli bra.
— Det är väldigt svårt att säga hur skivan kommer att bli men vi vet ju i alla fall att det är bra musik, bra sång, bra låtar och skickliga musiker, säger Martin övertygande. Ebbot fyller i.
— Jag tror inte att man kan göra en skiva bättre än den vi gjorde, man kan bara göra den på ett annat Sätt. På den här skivan är det mer rytmer, mer utflippad. Om jag skulle välja en färg att beskriva med så skulle det nog vara nattsvart.
Kalle filosoferar vidare.
— Vi har funderat på att ha en bild som är svart, sedan ska ljuset komma fram bakom…
Ebbot står för det mesta av låtmaterialet, men vad det egentligen handlar om har han svårt att redogöra för.
— Allt känns förvirrande just nu, jag vet inte ens vad jag sjunger om längre. Texterna bara kommer, det är en konstig känsla, till slut faller allt på plats. Om det är bra eller dåligt får man avgöra om fem år.
Union Carbide Productions har blivit kultförklarat, speciellt nu efter Soundtracks framgångar, och med detta har även Ebbot nått otrolig popularitet. Många anser att Ebbot är ett geni, tycker att han är den ultimata rockguden. Trots smickret är del inget han själv håller med om.
— Snarare än rock’n’roll skulle jag mer vilja kalla mig en missväxt som lyfter fram på scenen och utstrålar väl förhoppningsvis någon slags kommunikation. Men man kan väl vara rock ‘n’ roll på olika sätt, kolla bara på Tore Skogman.
(Tore Skogman, är inte han mer porr?)
Rock eller porr det spelar ingen roll, det enda man behöver komma ihåg är att Soundtrack gör fruktansvärt bra rock ‘n’ roll och att de släpper sin andra skiva inom en snar framtid. Sedan kan man glömma resten för det är ju genom musik som denna vi lever.