På Jägarvägen i Norrböle ligger studion där i princip alla band på A West Side Fabrication spelar in sina plattor. I ett kylslaget kontrollrum i Konsums gamla lokaler träffar jag sålunda Magnus och Magnus från A Shrine. Deras nya platta börjar sakta ta form. Med betoning på sakta.
– Vi jobbar inte särskilt snabbt, vi har kört tre dar i veckan i sju veckor nu och vi är långt ifrån färdiga.

Basisten Magnus Holmgren går runt bland tekniken när han pratar och sångaren Magnus Eriksson sitter insvept i en mysfilt och klinkar på en akustisk gitarr. Producenten Kjell Nästén spelar upp de framväxande låtarna. Vi granskar termometern och gläds åt varje tiondels grad värme som adderas och jag väljer att behålla min nyinköpta vinterrock på.
A Shrine består av båda ovan nämnda samt trummisen Bjarne Lestander som bor i Skåne, klaviaturerna sköts av Jonas Hällgren och Daniel Söderberg, en av Carpe Wades gitarrister, “kommer in och lägger sina grejor”. Sång-Magnus spelar också gitarr och skriver låtarna.
– Stommen till låtarna kommer jag med men när man väl är i studion då skapas det mycket. Kreativiteten funkar när man kan lyssna på allt och man kan pröva sig fram.
– Vi satt också mycket i replokalen och lyssnade på skivor och sa “det här skulle vi ha med”, så vissa grejor samplade vi. Som en del av Ben E Kings Supernatural thing. Den låten kallar vi därför Bene, skrattar Holmgren.
Under pratstunden bestäms det att en annan låt ska kallas Something new. När vi lyssnar på den är Eriksson extremt nöjd med orgeln som glider in emellanåt.
– Orglar är trevliga. Vi ville ha med en riktigt fläskig orgel, en Hammond som är riktigt hårig, och det lyckades vi med.
Den låt som fastnar (och svänger) mest har ännu inget namn men väl en gospelkör!
– Ja, det är en hel klass från Solviks folkhögskola som vi fick med. De skulle komma sju stycken från början men de hade tagit med sig en hel klass. Det var väl när de hörde att de skulle få betalt som de kom allihop, skrattar Holmberg.
Vi enas om att gospelkörer är något som hörs alldeles för sällan i populärmusik i Sverige och Eriksson går vidare med ett försök att kategorisera A Shrines “nya” sound.
– Vi försöker skapa nån slags soulhybrid. Det är nattmusik – lite Miami Vice sådär.
Annat var det förr, första plattan klassas av Holmgren som “hysteriskt sölig indie” och bägge ler åt faktumet att de en gång varit “lovande indietonåringar”. På något sätt tycker de ändå att den röda tråden behålls i låtmakeriet, det är bara utsmyckningen som skiftar. Själv drar jag i mitt stilla sinne paralleller till soundet som Stakka Bo hade på sin senaste platta. Coolt och lite distanserat. Ska bli intressant att höra det färdiga resultatet – kanske redan i år…
(Jo förresten, Norrböle är ett område i Skellefteå – men det vet väl alla?)