Efter tre skivor är norrlänningarna i Fireside nästan lika rutinerade som ett gammalt bluesband. De har förutom den omskrivna USA-trippen hunnit avverka större delen av Europa.

Nu är det tyvärr inte så att alla band som åker över till USA automatiskt blir världsberömda eller ens halvstora. Verkligheten under Lollapalooza-turnén var inte alltid så glamorös som man kan tro med spelningar i dagsljus och halvfulla läktare. Den efterföljande klubbturnén kantades av dåligt ihopsatta kvällar där Fireside t ex kunde spela förband till det lokala bluesbandet. En del undantag fanns dock men Fireside blev aldrig megastora i USA, ryggdunkarnas förlovade hemland.
Genomtänkta riff och arrangemang, betong och vemod, det är något som har följt med Fireside ända sedan de släppte sin debutplatta 1993. Själv fick jag tipset om Fireside av snubbarna från det legendariska studentradioprogrammet Vapour Trail som tyckte att “Fantastic Four” var en av de bästa skivor de hört. Personligen tyckte jag att influenserna var övertydliga och att Fireside kändes lite valpiga.
Men 1995 släpptes uppföljaren “Do Not Tailgate”, som väl förhoppningsvis inte gått någon förbi. Den innehåller elva låtar som är bland det tuffaste och bästa ett svenskt band presterat. Höjdpunkterna i min bok från den plattan är förutom monsterhiten “Kilotin”, de tre och trettioåtta man får vänta innan Firesides sångare Kristofer Åström avslutar “Sucking The Dust” med ett falsettskrik som ger mig rysningar även i 30-gradig värme. Belöningen för “Do Not Tailgate” blev, förutom att de skaffade sig ett aktat namn i musikkretsar, också en grammis för bästa “hårdrocksband”. Basisten Frans var ensam uppe på scen för att motta priset och det enda han sa som tack var:
“Jag skulle egentligen läst ett citat ur en bok men den var utlånad på biblioteket”.
En schysst attityd vid ett tillfälle där Sverige försöker att skapa sitt eget ryggdunkarmekka.

UOMINI D’ONORE

Titeln på nya plattan är italienska och betyder Ärans män. De ville inte ha en engelsk titel och Uomini D’onore lät coolt. Man kan också tolka det som att de själva var något av ärans män under Amerikaturnén då de gav det amerikanska folket en möjlighet att höra riktigt bra musik. Men just nu är det först och främst Sverige som gäller och promotion för nya plattan. Den svenska pressen ställer sig mangrant i kö för en intervju och det verkar som även den sunkigaste nöjesredaktionen nu har hört talas om Fireside.
Det är ingen grann syn som först möter en när det knackar på dörren till redaktionen. In kommer nämligen turnéledaren Micke som kvällen innan burit grejer efter spelningen och i totalt mörker snubblat och slagit sig så illa att han ser ut som en NHL-spelare i ansiktet. Han åtföljs av sångaren och gitarristen Kristofer samt basisten Frans, vilka ser ut att vara ganska långt ifrån NHL. Inga jättebiffar med andra ord. Muskulös musik gör de ändå och även om Uomini D’onore visar upp en annorlunda sida av Fireside är det inte många fingrar som läggs emellan. Under samtalet kommer vi in på förnyelse och jag säger att jag känner igen Fireside på Uomini D’onore även om en del nya grepp tagits. Man kanske mer kan tala om förädling.
— En del tycker att det är väldigt likt tidigare skivor, andra inte. Själv tycker jag att det är annorlunda. Jet är mer musik nu än förut och mer färdiga låtar, säger Frans.
Ni använder nästan genomgående syntar den här gången och på låten “Dos” även xylofon.
— Vi hade tänkt att invända xylofon redan på förra plattan men det blev aldrig tid till det. Nu hade vi gott om tid och det är tidskrävande att komma på hur man ska använda den, säger Kristofer.
Ni nosar också lite på country med akustiska gitarrer på “(Oh I’m So) Alone”, är det något ni skulle kunna tänka er att göra mer av?
— Det kommer nog att bli en lugnare sida av Fireside framöver samtidigt som det som är rockigt kommer att bli rockigare och lite svårare, tror jag. Men jag tror inte att vi kommer att använda akustisk gitarr live, gissar Frans
Svårare? Jag tror inte att gemene man ser på Fireside som ett lättsmält band.
— Jag tycker att vi kan trixa mer. Men vi har gjort en remix på en låt som inte kom med på skivan. Det är någon som heter Magnus från skivbolaget Dot som gjort den. Det är en lugn Fireside-låt som även blivit en lugn drum’n’bass-låt. Den kommer kanske ut på vinyltolva, hoppas Frans.
Är det något ni lyssnar på, drum’n’bass alltså?
— Ja det gör jag, även hip-hop och annan dansmusik. Inte frenetiskt men jag gillar det. Problemet är att man inte har råd att köpa nya skivor. Jag köper mest gamla skivor för omkring 60 kronor. Den senaste jag köpte var Steve Earle & The Dukes “Exit O”. Det är countryrock och den är jävligt bra, säger Frans exalterat.
Vad jag förstått så fungerar ert textskrivande som någon sorts terapi. Vilken text är ni mest nöjd med?
— För mig fungerar det inte så, men jag skriver så lite texter, säger Frans.
— För mig är det nog lite så att det är terapi. Favorittext… “Sweatbead”, den är jag ganska nöjd med, säger Kristofer.
Vem eller vilka är era bästa kritiker?
— Micke, vår turnéledare, han lyssnar man på. Man märker fort om folk är ärliga eller inte. Jag har mer respekt för folk som är ärliga och säger t ex att det där var inte bra, säger Kristofer.
Om ni fick göra ett soundtrack, vilken film skulle ni då välja?
— De flesta filmer som är bra har bra musik så det går ju inte att byta ut. Men “Jätten” med James Dean skulle vara cool att göra musik till, säger Frans.
Om ni lägger av och man slår upp Fireside i ett lexikon, vad skulle ni då vilja bli ihågkomna för?
— Det är nog vara bra spelningar det skulle vara roligt om folk kom ihåg, menar Frans.
Vilken är er bästa spelning?
— Vet inte, vi har spelat så otroligt mycket så man glömmer. Men våra tre sista spelningar, Lollipop, Emmaboda, och Varberg har varit bra. Det blir bara roligare och roligare att spela, säger Frans.
Vilken är er sämsta spelning?
— Typ tjugo klubbspelningar i USA. Nej någon var kanske bra men några av dem var nog bland det sämsta vi gjort. Vi var otroligt oengagerade och stod bara rakt uppochner och spelade i tjugo minuter, minns Frans.
Har ni några egenheter i bandet, idrottsmän har ibland vissa idéer?
— Nej, men vi brukar ha det så att vi måste ha druckit tre öl innan vi går upp på scen. Sen vill Kristofer alltid ha handduken bakom trumsetet så att han kan gå iväg och ta 40 år på sig mellan låtarna, säger Frans ironiskt.
Vad gör ni när ni inte är rockstjärnor?
— Jag brukar spela hockey NHL Faceoff på Playstation. Det är kul, säger Frans.
Det brukar vi spela här på redaktionen!
— Jag skulle krossa er alla, det kan jag slå vad om!
Då fixar vi en turnering nästa gång ni kommer till Göteborg!
— Jag kommer ändå att vinna lätt, säger en självsäker Frans.

Frans om nya plattan Ärans män:

* MONSSON — Det är vår hårdrockslåt, Soundgarden-låten kallas den.
* LET RASPUTIN DO IT — Hiten 2 heter den.
* BISTRO — Jesus Lizard-rock’n’roll.
* HAPPY PORNO LIVING — Collegerock. Titeln är snodd från en gammal Brick-demolåt.
* SWEATBEAD — Första singeln, och det var den som alla inklusive skivbolaget tyckte var den mest hitiga låten. Hiten 1 får den heta.
* AMBULANCE — Va fan ska jag säga om den… Den är gammal, vi skulle egentligen spelat in den till förra plattan men den passade inte riktigt in där.
* DOS — Reggaelåten kallar vi den.
* ANYWHERE IS A RESORT — Det är trum-Pers Unsane-låt.
* ALIEN BZZING — Min favoritlåt på plattan. Det är lite Girls Against Boys-boogie woogie. Den går ihop med en låt som vi gjorde i studion, det är två låtar i en. Den är inte så hitig, den har ingen riktig refräng. Vi gillar den för att den svänger.
* LAYER — Äckel-Kent-låten, det är en gitarr med som jag tycker låter som Kent fast ändå inte. Om du sätter på den nu så vet du vad jag menar.
* (OH I’M SO) ALONE — Det är en cover och om den kan du skriva punknalleballefikonskalle på. Det är en punklåt av ett band som heter TST från Västerås. Kristofer har gjort arrangemanget och den lät inte sådär från början.

Frans tre favoritskivor genom alla tider:

— Shellac “At Action park”
— Sonic Youth “Daydream Nation”
— Butthole Surfers “Hairway To Steven”

Kristofers Favoriter:

— Allt med Smiths.