Nu kan vi bli ett popband! Pass för att spela elgitarr!”.
“Nej, elgitarr spelar jag”, sa Dartanjang. “Och så sjunger jag och spelar munspel samtidigt!”
“Jaha, det gör jag med”, sa Loranga, “fast jag spelar trummor också och lite allt möjligt som jag kommer över”.

Macabreflickorna spricker genast ut i solskensskratt när de tänker tillbaka på den där tiden i början av åttiotre då de själva blev ett popband. Yvonne, bas, och Anna, sexsträngad tolvsträngad gitarr, hade gemensamma kompisar, vilka i sin tur hade en replokal: “Vi gick ner i den där lokalen, vi kunde ingenting, vi hittade inte ens kontakten”. Därpå blev Cattis trumslagare: “Jag hade spelat nån gång i sjuan, Rock Around the Clock!”, berättar hon och bankar nybörjarfejkskojigt på sina trummor och skrattar ännu mer. Cattis syster Carro spelar sax. Hon blev tillfrågad av Yvonne om hon ville vara med: “Jag hade ju bara spelat i en månad. ‘Ja, men vi är inte så duktiga vi heller’, sa hon. ‘Du kan stå i ett hörn om du vill’, så då våga jag till slut å blåsa”. Då, åttiotre, var replokalen lika mycket en plats för glada upptåg: “Vi brukade spela teater för varann och göra vågljud med synthen och fara fram och tillbaka”. Den slutgiltiga macabresättningen kom med Lena, som anslöt med sin röda elgitarr.

Och knyttet tog av sig skorna och han suckade och sa: hur kan det kännas så sorgesamt fast allting är så bra?
Men vem ska trösta knyttet med att säja: lilla vän, vad gör man med en snäcka om man ej får visa den?

Januari nittio och jag möter Macabre i deras replokal i Fryshuset. Allt jag hört är deras mumsiga trelåtarsdemo med “The Great Explorer”, “Today” och “Turning”. När dom nu håller kalaspuffskonsert för mej, blir det jag tidigare haft på känn så skönjbart; Macabres musik handlar i mångt och mycket om den välbehövliga glädjen i att ha någon man älskar vid sin sida. Och vice versa i dom fåtaliga sorgesamma sångerna. När jag påpekar detta svarar dom allihop att dom nog är ganska så sociala av sej. Mellan varje låt gör dom små pauser, ibland för att fråga vad jag tycker, ibland för att titta ut över hamnen efter någon båt.
Ljuvliga Macabre, hur gör ni era poplåtar? “Anna gör många, men även Cattis och Lena. Vi spelar dom hemma på gitarr och hittar på sång-melodi och text och sen gör vi ackordföljd. Det är kul att vi är tre som skriver… Dom blir väldigt olika”. Men det är alltid de egna upplevelserna som ger låtidéerna. Själv kan jag inte att undgå att tänka på Marine Girls, men det visar sej vara ett okänt namn för flickorna!: “Lyssnar på Go-Betweens, och mycket sånt där jazz å blues liksom”. Costello tycker alla är bra.
En låt som skiljer sej rätt mycket från dom andra är Lenas The Great Explorer. “Den handlar om min baby — det är en upptäcktsfärd — fast man kan ju tolka låten som om det vore ett fyllo som går och raglar”. Så tänker Yvonne på hur det var att spela precis innan Lena skulle föda: “Hon hade gitarren på magen och man hörde pling! pling! Hjärtslagen var så hårda!”.

Macabres musik är avgjort flickaktig, men nåt direkt “tjejband” är ni väl inte? “Skillnaden melIan kill- och tjejband är lite grand att killarna har nån slags tendens att bli fanatiska över sina instrument. Vi vet knappt vad strängarna heter”, säjer Anna, och Cattis förfasar sej över dom så kallade tuttbanden: “Då skäms man över att vara tjej. Det viktigaste är att ha starka låtar, att det är bra melodier”.
Och så har Macabre legat etta på Bommens spränglista. “Vi har fått lite beundrarpost”, berättar Anna. “Från unga pojkar”, fyller Cattis i och åter igen bubblar dom av skratt. Men allt det där med Bommen blev en stor missräkning för Macabre eftersom dom dumt nog lät Radions tekniker bestämma allt: “Vi var inte med när dom mixade och när vi sen hörde hur det blev… nej, det är inte vi, det är inte vi. Det låter skit!”.
Nu funderar Macabre på att spela in en singel. En ny låt måste det vara, för det känns roligast. Men så suckar dom och tänker på det verkligt brydsamma, nämligen det att finna en riktigt bra producent. En Macabre-producent som förstår hur de vill att det ska låta: “Som tjejband är det lätt att förneka sej själva. Man vågar inte stå på sig när det gäller ljud och sånt — men oftast är det vårt eget fel”.

“Jag spelar och sjunger”, sa Klas Klättermus.
“Det kan man väl inte leva av heller”, sa Mårten Skogsmus.
“Man kan väl inte dö av det heller!”

Så säjer De Fem till slut:
“Macabre är som er tidning är för er. Det är fantastiskt att få göra nånting sånt här med andra! Att göra en bra låt… Ja, det är ju nästan allt i ett! Att lyckas från idé till färg!”.
Jag säjer: Macabre, fortsätt vara Macabre, fortsätt sprudla på som regnbågsfontäner. Och fortsätt finna era popskatter.

(Sagobokscitaten är hämtade från Loranga, Masarin och Dartanjang av Barbro Lindgren, Vem ska trösta knyttet? av Tove Jansson, samt Klas Klättermus av Alf Pröysen. Guldpojken tackar Marcus för ovärderlig intervjuassistans!)

Bildtext: Carro Törnvall, Cattis Törnvall, Anna Holm, Lena Gummesson och Yvonne Häggström. Foto Kjell Persson.