Det som nu följer är en fri översättning till svenska av det samtal som 3/7 delar av Pippits förde under loppet av tre timmar, och i vilket Fröken Äspings reportrar snart kände sig två för mycket. Örnis: sång, Hasse: gitarr och Mange gitarr och sax ser ut och låter som ett getingbo i upplösningstillstånd.
Övriga 4/7 delar av Pippits är Matte: sång, Tommy: trummor, Stefan: Bas och Örjan: orgel och Gitarr. Äspingen frågar försynt efter lite historia – namnet t ex?

Örnis: Vi satt hemma hos mig och ville inte kicka några i bandet, så vi gjorde om vårt förra band och bytte namn.
Hasse: Vi hade ett namn, men vi visste inte vad vi skulle ha det till så vi bildade ett band.
Ö: Och så blev vi av med Ragge. Ha ha ha! – nej det var elakt.
H: Vi fick inte behålla honom…
Ö: Och inte Bongo heller…
Bongo, Bongo, Bongo!
Jag vill aldrig lämna Kongo
för jag vet vad jag gör!
Dingel, Dangel, Dungel!
för jag trivs så i min djungel!
Mange: Finlirarna har haft en viss benägenhet att hoppa av.
: Och finsångarna – Lisa…
M: Dom som har haft musikaliska ambitioner: dom har snart märkt att “det här är det inte så mycket att göra åt”.
H: “Korpmusik är inget för oss”.
Ö: Namnet kommer från Glady’s Night and the Pipps. Sen sa Mange: “Basar Hit” – och därifrån blev det Pipp Hit.
M: “Skaldbas”.
H: Ja, det hette vi också!
Ö: Men det var innan “Roddbåt”. Sen hette vi “Roddbåt Smärtbane”.
H: Det var Klatschigt!
M: Nej, det var ett dumt namn – oerhört dumt.

FÄ: Pippits – ett av Stockholms bästa live-band. Ni spelade förband till Mr Soul and the Marshmallows på sommarrocken i Kungsan -84 och Stockholmspulsen kallade er då för ett garage soulband. Vad menas egentligen med det?
Ö: Vafan, det är bara ett sätt att säga en omöjlighet. Alla frågar: “Vad lirar ni för musik?”
H: Först var det Rhythm & Soul, sen var det Punk Soul och sen vart det garagerock…
Ö: Ja, men innan Rhythm & Soul så var det Soul Pop.
M: Men man kan ju inte säga att vi spelar Soul Pop – då får ju publiken en sned bild av musiken som inte stämmer.
Ö: Då tror dom att det är Mr Soul eller något liknande.
M: Det var ju det dom fick för sig på Sommarrocken – det var därför vi fick spela före dom.
Ö: I och för sig lirar vi några Soul-låtar, men på vårt eget sätt. Vi har mördat några gamla godingar med årens lopp. I början spelade vi ju bara Soul.
H: Man kunde ju ha fortsatt att härma och försökt putsa versionerna ungefär som Mr soul…, med soul-stärk osv.
Ö: Då skulle man ha haft tre blås till och så sjunger man ju inte som en neger precis.

FÄ: Nomads då – vad tycker ni om dom?
Ö: Ja, det är garage. Live är dom skräp, man på skiva är det helt OK.
M: Men det är väldigt lugn musik för att vara garage.
Ö: Och så känner dom sig piskade att sjunga på engelska. Alla måste sjunga på engelska nu för att det ska vara garage, och texterna ska handla om ingenting.
H: Pushtwangers texter t ex – dom handlar om PRECIS INGENTING!
M: Det är bara lalala – men musiken är ju bra. Texterna är något slags självändamål – det ska vara engelska för det är det som slår.
Ö: Rockstjärneidealet! “Vi ska slå. Bara för att Nomads spelar i Holland så ska vi också göra det”.
H: Det största man kan bli i Sverige är att komma ut i folkparkerna. Då är det skit samma om man sjunger på engelska eller skånska!
M: Skånska är ju jävligt snyggt – Wilmer t ex.
H: Och Docenterna!
M: Ja, Sveriges två bästa band sjunger på skånska!
Ö: Och ett av Sveriges före detta bästa band: Eldkvarn
H: Före samborelationerna med Tant Strul.
Ö: Ja, där har vi ett band som sjunger på svenska men inte är bra! “Symbiotiska befrielsearmen”.
H: Det är bara Wilmer X och Docenterna som inte blivit sämre därför är dom Sveriges två bästa band.
Ö: Sen är det en skandal att dom inte säljer bättre. Wilmer X senaste sålde ju bara 8.000!
H: Det är kanske därför dom är bra fortfarande…
Ö: Ja, i och för sig är det väl bara ett sundhetstecken. Dom är inte spelade på Radio Stockholm heller – tack och lov!
M: Där kör dom ju bara den här: “Chicka, chacka”

FÄ: 60-talet måste betyda mycket för er?
Ö: Jamen, det var ju på 60-talet som den bra musiken gjordes! Sen behöver man ju inte gå in för att apa efter – göra nån jävla nostalgi av det – men det är bra låtar!

FÄ: Men varför har ni då gjort en demo-tape med massa covers?
Ö: Varför inte, dom känner ju folk igen…
H: Och när man gör en demo handlar det ju i regel om att ragga spelningar, och då gäller det att göra låtar som man tycker är bra…
Ö: Och som folk känner igen! Kan man inte göra lika bra själv – so why? När vi är ute spelar vi bara ett par tre covers per kväll, förutom dom som vi har egna svenska texter på.
M: Och sen byter vi covers hela tiden…
H: Man försöker ju inte köra Johnny B Goode och liknande låter heller, som alla andra band gör.
Ö: Nej tack!
H: Covers är roligt. Det är roligt att försöka hitta bra låtar som ingen annan upptäckt tidigare.
M: Och sen göra den versionen som Stevie Wonder aldrig lyckades med!

FÄ: Ni blandar bl a “Save me” med “Gloria”. Kul grepp!
Ö: Nja, det är faktiskt en låt till invävd där: en discolåt som heter “Do it in the name of love”. Men nu är det så här: Det roliga är att när vi var uppe på Rackis i Uppsala förra hösten och såg Saints från Australien: det är från dom som vi snott arret för det är en gammal Aretha Franklin-låt. Och det roliga är att när dom var klara så hade dom inte kört “Save me”, så vi ropade in dom: “Save me! Save me!” och då kom dom in och började den i disco-version och sen helt plötsligt bytte dom till “Gloria” och körde precis samma grej som vi gör! Men som tur var gjorde dom inte om det när dom var nere i Stockholm. Vi stod och höll tummarna. Så nu är vi i alla fall ensamma om det i Stockholm. Men det är ingen som kan komma och säga att det är precis som Saints när vi gör den låten, för demon spelade vi in ett helt år innan Saints kom till Sverige! Å andra sidan är det ju inte så konstigt för det är ju precis samma komp i låtarna – liksom i “Rock-n roll girls” och “Wild week” – det är ju samma låt också!

FÄ: Saints är det förebilderna?
Ö: Förebild och förebild… Det är mina idoler och det är jag som lärt dom andra Saints. Tommy hade aldrig hört talas om Saints när jag började spela skivor för honom. Efter det har han blivit en Saints-tok! Jag köpte Saints “Prehistoric Sounds” på extrapris för 19 spänn nån gång 1979 – lyssnade på den och ställde undan den i skivhyllan: “Vafan är det här för nåt?!” Sen efter ett år eller nåt sånt tog jag fram den: “Åhfan, det här är det bästa jag hört!” Det var samtidigt som Clash kom med “London calling”, och man tyckte att dom var så jävligt nya att t ex blanda in blås i sin punk. Men det hade ju Saints gjort i många år redan! Sen dess har jag köpt nästan allt Saints har gjort.
H: Men jag tycker dom är lite vidriga sådär always – men OK, dom är bra live, det är kul att se dom.
Ö: Men Uppsala var roligare än Stockholm. Då körde han ju hela tiden med: “This is another American punk rock song”. Och sen spelade dom sina egna låtar varenda gång. Han jokrade sig hela tiden och några punkare vid scenen bjöd honom på öl och så var han ute bland publiken och tiggde cig – det var den där stilen hela tiden.

FÄ: Vilka 60-talsband gillar ni?
M och Ö: KINKS!
Ö: Wilson Picket och alla soul-sångarna.

FÄ: Animals då?
Ö: Nä, det är för klenigt.
H: Det blir för mycket, men det är bra i små portioner.
Ö: Kinks och The Who är häftigast!

FÄ: Kingsmen?
Ö: Ja, de är också bra. I varje fall innan dom kickade förste sångaren Eli. Det var han som sjöng på Louie, Louie. Sen försvann basisten också. Sen är det ju mest låtarna från 60-talet som är bra. Det var som sångaren i Fleshtones sa när dom frågade honom vad garage är: då sa han att garage kan man inte förklara. Man spelar “Gloria” och “Louie, Louie” så förstår dom.

FÄ: Troggs?
Ö: Det enda som är bra med dom är den där “I wanna spend my life with a girl like you” och sen att dom kommer in och spelar på en lergök!
H: Dom var säkert kul på scen.
Ö: ZZ Top är ju skitbra!
H: Ja, vilken självironi! “Fan vi säljer inget mer. Vi måste hitta på en image: vi låter skägget växa så kan vi klara oss i fem år till!”
Ö: Men de spelar fortfarande samma musik, men den där videon var skit ball.
H: Javisst, det där samtalet mitt i: –What are we going to do with the boy? and I heard my father say: –Let the son Boggi Woggi! Det är helt underbart.

FÄ: Ni började ju ungefär när SKA-vågen kom till Sverige. Vad har den betytt för er?
Ö: Jag tycker att det bara var en fortsättning på punken…
H: Men dom höll aldrig längre än en LP. Som The Beat t ex.
M: SKA var skittråkig musik tycker jag.
Ö: Äh, bullshit. Det var kul live, jävligt kul!
M: Segt, enformigt, tjatigt… Alla låtar låter likadant.
Ö: Men va-fan gör vi då – eller Nomads. Dom låter precis lika enformigt dom…

FÄ: Men finns det inte några influenser från Madness i ert sätt att sjunga?
Ö: Ja, i så fall Matte. Han tar inte i så mycket. Madness pratar ju när dom sjunger. Men inte jag: Jag skriker så att rösten förtvinar!

FÄ: Matte och Örnis har nåt slags växelspel i sången?
M: Javisst, det är viktigt. Många band i Sverige idag har bara en som sjunger. Vi försöker tre, ibland fyra. Dessutom försöker vi verkligen trestämmigt om det passar in.
Ö: Ja, även om det alltid blir fel live.
M: Örnis ligger ganska lågt och mörkt; jag kan gå upp ganska högt i registren och Matte…
Ö: …Matte klarar det mesta.
M: Jag ligger på halvbas – lite barryton.
H: Men ofta är det inte det trestämmiga som gör det – Det är ju egentligen mycket med växelverkan – att Örnis kör en linje och sen kommer Matte och Mange in på fill in, istället för att gitarren och saxen ligger och tutar fill in.
M: Det är dom här Västkust-influenserna…
Ö: Ja, det är just det – jag som aldrig egentligen har lyssnat på Västkustrock…
M: Annars skulle det ju bli Örnis and the Pippits…
Ö: Ja förfan, det vore synd! Det är därför vi har hållt ihop så länge: det har aldrig varit Örnis and the Pippits eller Tommy and the Pippits.
H: Ha ha, en trummis som linslus!
Ö: Jamen, det är ju han som är organisatören bakom det hela. Det är han som håller i trådarna.
H: Fixar spelningar…
M: Administratör…
Ö: Han fixar allt. Ringer till band i Skåne, som Johnny och dom andra, och frågar om dom vill komma upp till Stockholm och göra några spelningar med oss. Det skulle aldrig jag klara av. I och för sig är det han som har känningarna i rockbranschen och kan mygla in oss.

FÄ: Vaddå, är det fråga om mygel?
Ö: Jamen vafan, det är ju bara mygel och båg i allt det där. Man ska helst ligga med nån och sen ha barn om man ska komma nån vart!
M: Vi kan ju t ex inte få några spelningar på Ritz av den enkla anledningen att vi inte sjunger på engelska.
H: Och Studion kan vi inte lira på eftersom vi kör en instrumental låt.
Ö: “Nej, det här är ingen låt, för den är instrumental”, va?!
H: Det var ju samma sak för Pushtwangers. Dom lirade där och fick sju hundra spänn! Och så fick dom varsin öl. När dom skulle dra såg ägaren att dom hade tagit fem öl – då skulle han dra av 30 spänn från dom där sju hundra. Sen ringer karl-jäveln två veckor senare och vill att dom ska spela där igen. “Hur mycket betalar du då?” frågar dom. “Ja, sju hundra” svarar han och dom slänger bara på luren…

FÄ: Det är samma inställning som på Sveriges Radio…
M: Ja, där ska ju bara Anni-Frid Lyngstad och såna där spela.
Ö: Ja, och Raj Montana band. Det är bara en musiker jag känner som inte är känd p g a musiken och det är Pelle Alsing. Han spelade handboll i Högdalen förut.
H: Hade Viveke Casino jobbat på Ritz så hade vi spelat där en sex sju gånger vid det här laget.
Ö: Nu är det på Dalen vi lirar ett par gånger om året istället.
H: Det är ju bara Ebba som kommit fram underground den vägen.
Ö: Och Wilmer X i viss mån.
M: Det är inte så många band som kommer in på dom stora ställena nu för tiden.
Ö: Då måste man knulla. Det är det som gäller.
M: Dom ska vara etablerade före -80 helst.
Ö: Eller ha några tjejer i bandet som man kan låta knulla med några. Tyvärr är det ju så.
M: Tant Strul är det mest obegåvade band som kommit fram.
Ö: Försöker sjunga i stämmor. På TV från Ritz t ex. “Vad i helvete är det som låter?” Då var det trummisen som försökte sjunga nån jävla stämma. Det lät som om hon försökte slakta en gris i bakgrunden. Det var bara pinsamt.
M: Dom hade i alla fall vett att lägga av.
H: Kolla t ex på alla engelsmän som är så stolta över sitt jävla skitland som inte duger till något. Dom började industrialiseringen på 1800-talet – där är dom kvar än idag. Beatles t ex tyckte att USA var ett litet exotiskt land – det är den inställningen dom har!

FÄ: USA kontra England?
M: Just nu är det USA som är ledande.
Ö: Ja, nu kommer allt från USA. Förut var det England som gällde – under punken.
H: Så har det ju alltid varit. USA har dominerat och haft det som är bra när resten varit dåligt. Som på 70-talet. 71–76: Då hände ingenting i Europa.
M: Egentligen dominerade England bara skenbart under punken. Det var ju p g a den kommersiella satsningen som England kom i centrum.
Ö: Ja, Eagles sålde ju mycket mer än vad både Clash, Jam och Pistols gjorde tillsammans.

FÄ: Men är det en fråga om att sälja?
H: Javisst, det beror ju på vad man menar med storhet.
M: Men USA är ju en hel världsdel och där finns ju utrymme för all sorts musik. Det finns det ju inte i England.

FÄ: Men är det inte så att USA har plockat godbitarna från England?
Ö: Efter några år ja. För i början så tål dom ju ingenting som kommer från England. Costello t ex var ju punk i USA tills han kom över och spelade. Men jag tror ju att det är rötterna som är skillnaden.
H: Javisst, amerikanare är ju smaklösa i allt dom gör. Dom har ingen kultur.
Ö: Ja, dom har ju ketchup på fisken och dricker Coca-Cola när dom är på Riche och sånt där.
H: Det är ingen slump att hamburgaren kommer från USA.
Ö: Jag menar: Engelsk musik trots allt – det är därför jag är emot den här garagerocken i USA – den enda musik som kommer från rötterna i USA: det är negermusiken – soul, jazz och rhythm & blues. Allt annat är bara en massa medelklasspåhitt. Vita medelklassungdomar – det är därför dom kallar det garagerock. Det finns inte ett svenskt band som står i ett garage och spelar – och det finns inte ett engelskt band som står i ett garage. Därför att garage är ett typiskt tecken på att man bor utanför staden och bor i ett villaområde och är medelklass och vit i USA. För det är det det går ut på och det är därför man knarkar ner sig och sjunger om ingenting och det var därför punken kom till England – för där är det arbetarklassmusik och det är det inte i USA. För rock är medelklass.
M: Det spelar ingen roll det där, så länge man gör bra musik. Och det tycker jag att man gör i USA. Och jag tycker att musiken ska gå före och sen det här snacket om det är medelklassen som spelar musik i USA eller om det är svarta eller vita det spelar inte så stor roll. Bara musiken är vital. Sen är det skit samma am det är medelklassen eller vita som spelar…
H: Javisst, men hittills har ju inte den vita medelklassen i USA lyckats göra något riktigt bra.
M: Jag tycker att det finns fruktansvärt många band som är bra i USA just nu.
Ö: Jaså, vilka då?
M: Ja, du tycker väl också att Fleshtones och Plimsouls är bra. Och sen tycker jag att Tom Petty and the Heartbreakers är ett helt suveränt band. Och sen True West, Jason and the Scorchers. Och sen fanns det bra amerikanska band som verkade i punkens utmarker – som Paul Collins and the Beat t ex.
Ö: Men Paul Collins Beat, det är ju lalala-pop. Det kan man ju inte komma ifrån.
M: Men dom har gjort några suveräna hitlåtar. Det är ju så lätt att generalisera när det gäller USA. Det finns ju ett sånt stort utbud där. Det är ju inte bara Eagles och Foreigner och sånt som spottas ut.
Ö: Ja, men det är ju dom som säljer. Journey osv.
M: Det är ungefär som att slå ihop England, Västtyskland och Italien och säga att allting som kommer därifrån är skit.
Ö: Allt från Västtyskland är ju bara skit…
H: Italien har ju aldrig haft nåt bra…
Ö: Italien? Vad är det för nåt! Det är ju bara massa maffiosos och lökrapare! Men OK, USA är stort. Trots allt är det väl inte alla som går omkring och käkar hamburgare och är feta i utsvängda jeans och en T-shirt som slutar vid naveln – men det är dom man ser i USA – och det är dom som köper Foreigner.
M: Det är samma sak här i Sverige. Många köper Foreigner och går omkring i gabardinbrallor och dunjacka och kör SAAB-turbo.
Ö: Ja, USCH ja – det gör ju inte saken bättre. Sverige är ju ett jävla pissland musikaliskt. Vissa ställen utanför Stockholm, tack och lov ska man säga, där är det rock som gäller – ute på landsbygden, Skåne och Göteborg.
H: Det som säljs går ju inte via Schlagers listor – det är ju dom här jävla Gulf-mackarna som ligger i topp.
Ö: Javisst, det är Kurt Hagers och kvack-kvack… Schlager är pseudo! Det är ju som Tant Strul: Dunka varandra i ryggen och “Kul! Svarta kläder och mascara och bompa-bompa! SKF och va fan hette bandet!”
M: Har man ett tyskt namn, en shoppingvagn och en motorsåg så är man ball nog för att få komma med i Schlager.
Ö: Die Neusagene… Einschlussende Anschluss… asv.!

FÄ: Dexys Midnight Runners?
Ö: Och Kevin Rowlands? Jävligt bra låtar! Det är riktig soul det! Men han är tokig. Det är ju den blåssektionen som hoppade av från den där galningen och sen spelade på Punch the Clock. Men dom gjorde visst en otrolig spelning på Malmen innan det blev Ritz.
H: Men hade inte det varit dåligt som fan?
Ö: Nej, det var bra musikaliskt. Men Latte sa att han inte tålde Kevin Rowlands. Hade han bara hållit käften mellan låtarna så hade det varit bra. Han var helt galen!
H: Det var samma sak på maratonrocken i TV…
Ö: Han sjunger ju inte bra – men han gör så FÖRBANNAT bra låtar – och balla texter!
H: Men det lyckas tydligen aldrig bli något bra av det i alla fall – det är väl för att han är alldeles för flipprig.
Ö: Det är ingen som står ut med honom.
M: Det blir för mycket. Engelsmän kör för hårt på en trend. Först nöter dom in den och sen tar det fullständigt slut. Dexys och JO-Boxer – det är samma sak. Det är trenden framför musiken hela tiden.
Ö: Dom släpper tre singlar – sen är trenden inne: man ska ha uppkavlade gamla snickarbrallor och keps – sen ger man ut en LP och sen är man slut.
H: Javisst, när t ex Dexys började var det skinnjackor, solglasögon och basker. Sen kom uppkommersialiseringen och farmarmodet.
Ö: Ja, det var då hela blåssektionen hoppade av och fiolerna kom in. Och Rowlands började köra gamla Van Morrison-låtar som Keltic Soul.
H: England – det är ju som i Vecka-Revyn – en ny trend i varje nummer!
M: Men det är ju det som är så bra med USA. Dom ser ut som vanliga människor.
Ö: Äh, men dom slår ju inte i USA. Fleshtones är ju störst i Frankrike.
M: Ja, men sån musik slår ju ingenstans. Mer än i ett land – det slår ju inte i England heller. Medans all skit från England slår i USA. T ex Wham som ligger etta på listorna.
Ö: Dom lirar ju bara gammalt 60-tal numera. Varenda låt dom släpper är ju en Motown-kopia. Det är OTROLIGT! Hela tiden det här back-beatet och up-beatet. Och sen när man har sett dom live! Adidas-brallor och gympa-dojor. Vafaaan?!
M: Dom enda som förvånar mig – det är Spandau Ballet. Det var ju ett riktigt sopgäng från början.
Ö: Nä, dom första singlarna är skitbra!
H: Nu är dom klart bäst i den genren.
Ö: Dom sa att dom bara satt ihop ett band för att ha något att göra och för att dom var så jävla snygga.
H: Det är ju dom som har utvecklats.
Ö: Dom första singlarna är bra – “Taka me down” och “Champ number one”.

FÄ: Vad är den musikaliska idén bakom Pippits?
Ö: Ha kul!
M: Det är inga filosofiska grubblerier bakom. Oftast är det en och samma som presenterar allt klappat och klart. Ö: Du presenterar ditt klappat och klart!
M: Men det beror ju på att jag kan spela ett instrument…
Ö: Jag kan ju inte ens ta ett ackord på en gitarr.
H: Jag kan inte skriva texter.
Ö: Och jag får stå och sjunga tonerna – da ba bao do do liksom, för Hasse och Stefan.
H: Idéerna är oftast inspelade på bandspelare klockan tre på natten. Och sen kan man inte höra vad man sjunger för att ölskummet är kvar i mungiporna.
Ö: Sen snor man hej vilt – det är det det går ut på. En låt ska folk kunna känna igen utan att veta varifrån.

FÄ: Texter – är dom viktiga?
Ö: För mig är texterna jävligt viktiga. Sen om dom handlar om kärlek eller om krig eller om det är nån jävla cover-text på engelska … men det ska vara bra texter – dom ska flyta med musiken.
H: Men en text är inte bra om du bara staplar ord utan sammanhang.
Ö: Folk som bara skriver på engelska för att dom ska få rimma på “go” och “no”, “smart” och “heart” som Gyllene Tider gör i TV när dom rimmar på “apart” och “heart” i tre låtar efter varandra då är det bara att gå hem! Skicka dom ett engelskt rimlexikon!
M: Man kan blanda språk i samma text. Engelska och spanska. Rimma på “yeah” och “que”. Som T C Matic.
Ö: Flamländska! Det är ju en blandning redan från början.
M: Ord är ju en konstart. Man kan ju använda ord som färger, om jag ska uttrycka mig ytterst klichéartat. Nu har jag gjort det… det behöver ju inte betyda så mycket, bara det låter häftigt.
H: Ord får ju sin verkan genom hur man uttrycker dom. Du kan ju säga samma sak på olika sätt.
Ö: Och sen om man sjunger “Jag älskar dig” så beror det ju på i vilket sammanhang.
M: Men däremot, “Ecklisiatik-minister” och “klister” i en text och så handlar den om en päronfarmare i Baskemölla – det är grejen! Bara det flyter.
Ö: Men jag försöker alltid få något slags sammanhang i texten – jag kanske är alldeles för seriös – Jag erkänner det…
H: Örnis skriver Ebba Grön-texter! och Mange skriver Povel Ramel-texter:
Ö: Där har du det! Mange kan vara kul, men jag kan inte det när jag skriver texter. Jag klarar inte av det. Jag kan vara kul privat…
H&M: Kan du? Det har vi inte märkt!
Ö: Jag menar Disco Revival – en sån text skriver bara inte jag – möjligen musikaliskt.
M: Det är synd att man har svårt att göra bra texter innan man har den rätta melodin.
Ö: Tvärt om här.
M: För mig blir det bara paj annars. Jag skriver alltid ner en massa ord så här: Bla, bla, bla och då blir det bara Gloria, Louie, Louie, osv. till slut, för att man ska få det att stämma med melodin! Eller så blir det Tant Strul av det hela: Man får en konstig melodi för att få det att stämma med texten! Har man en kanonmelodi, då kan man slänga in vad skit som helst till text.
Ö: Jaaavisst, för ingen musik blir bra för att det är bra texter och dålig musik. Det måste vara bra musik och sen blir det ännu bättre om det är bra text också. Men bra musik med dåliga texter är bättre än dålig musik med bra texter. Annars är man diktare. Jag sitter på tunnelbanan och snor reklam-texter – klatschiga grejer! Men bra rim som man kan bygga vidare på. Reklammakarna är alltid dom bästa hit-görarna. Det är därför jag älskar Eldkvarn – dom skriver ju bara blaj – men deras refränger: dom fastnar ju!

FÄ: En typisk Lars Aldman från Lilla Bommen-fråga: Hur skulle ni själva vilja karaktärisera Er musik?
H: Skit!
M: Som en vulkaaaan! En sammansmältning av skiftande viljor som visar ett tvärsnitt av den svenska kvasi-intelligentian…
Ö: …som visar hur lågt vi står i det här landet.
M: Vi vill fjärta alla i fejset. Det är vad vi egentligen vill.
Ö: Fram för allt live – det ska vara ett utsträckt finger.

FÄ: Pippits – arroganta och uppkäftiga?
Ö: Men jag är ju född och uppfostrad uppkäftig. Jag har gått 16 år i skolan och alla lärare hatade mig. Jag förstår det inte – jag säger emot auktoriteter, det är bara så. Jag säger emot farsan också, det är han som lärt mig.
M: Det hör till. Det kanske var lite taskig pott-träning osv. som danade personligheten.
Ö: Men man ska vara uppkäftig! Det värsta jag vet är snälla välpolerade äckliga typer. Det är därför jag hatar söta tjejer – såna där dockor.
M: Det är bara därför att du aldrig kan nå dom. Men klart är ju att vi har ganska olika musikaliska rötter i bandet. Fastän det låter rätt så homogent.
Ö: Ja, du lyssnar ju fortfarande på Journey och Van Halen och sånt där.
M: Ja men hårdrocken från början av 70-talet går ju inte att jämföra med den idag.
Ö: Ja, alla har väl lyssnat på Nazareth och Deep Purple osv. det hör ju till åldern. Och det är ju det som är kul; att vi är olika.
M: Annars skulle det låta fan. Det har väl bara hänt någon gång att det skurit illa med någon i bandet – som inte finns med längre…
Ö: Det går i vågor. Jag menar, vissa månader spelar vi inte tillsammans. Då ser vi knappt röken av varandra. Men ibland umgås vi jävligt intensivt också privat.

FÄ: inga kontrakt eller skivor?
Ö: Aldrig!
M: Vi skulle ju gärna vilja ha det.
Ö: Om jag skulle få leka i en studio och göra det jag själv ville – men annars aldrig. Varför ge ut en skiva som man själv tycker är skit? Då är det lika bra att lägga av.
M: Jag kan inte hålla med om det. Jag vill ha kommersiell framgång.
Ö: Mjaaa, vill vill man väl. Jag har ingenting emot kommersiell framgång. Men jag tycker bättre om kommersiell framgång live än skiva.
M: Men vi hänger ju bara runt i periferin hela tiden.
Ö: Men det är ju upp till oss själva att vi inte har satsat någonting.
M: Det är upp till oss själva att vi inte har gjort bra låtar.
H: Det är inte upp till oss själva – vi kan inte bättre.
M: Vi har gjort mest skitlåtar – det funkar bra live men det skulle aldrig funka på tape.
Ö: Nää, men det är live som är huvudsaken. Wilmer X säljer 8000 – hur mycket skulle vi sälja om vi gjorde EN bra låt?
M: Men det räcker ju bara att bli uppskriven i tidningarna så får man dom bra spelningarna. Sen om man säljer hundra ex av sin skiva – det skiter arrangörerna i.
Ö: Men då är det ju inte kommersiell framgång! Det går inte att få kommersiell framgång på skiva i det här landet.
M: Kommersiell framgång live måste man få genom skiva också.
Ö: Jag vidhåller att det inte finns några som gör kommersiell framgång på skiva i Sverige.
H: Jodå, Agneta Fältskog.
M: Man kan inte hålla på och träska omkring på ungdomsgårdar hela livet. Och trots allt, Nomads säljer väl inte så mycket som Expressen påstår men dom får i alla fall spelningar på dom rätta ställena. Genom att dom har gjort två mini-LP. Jag hävdar benhårt att vägen till dom rätta spelningarna går via vinyl.
Ö: Ja, men varför inte spela in två demotejper – en på svenska och en på engelska. Den engelska skickar man till Ritz Bar och den svenska till alla andra ställen och sen spelar man country när man väl kommer dit!
H: Ja, då har dom ju redan sin uppfattning klar och då spelar det ingen roll vad man spelar. Det var någon svensk tjej som kom fram till ett svenskt band på Ritz Bar och frågade varför dom inte sjöng på engelska, och när bandet undrade varför engelska skulle vara bättre än svenska så svarade hon: “Det är så svårt att leva sig in när det inte är på engelska”.
M: Med en sån publik kan man inte kommunicera.
Ö: Nej, man ska köra över dom! Man ska visa dom att: “Vi ska rocka röven av er era jävlar!” Om vi sen gör det på svenska eller på finska har ingen betydelse!