Ulla och Lena kommer från ett litet samhälle några mil utanför Östersund. Lunkan, som även spelar i Syster Lycklig, kommer från Östersund. Trots att det var så nära kände de inte varandra innan, utan träffades genom Tugga Terriers förra trummis Fille.

De började i februari 1984, då med en kille som heter Nils på trummor. De är alltså inne på sin tredje trummis! Nils hade inte spelat trummor på länge och blev bokstavligen knäckt när han lirade med dem. Han fick problem med sina handleder så att han inte ens kunde skriva med en vanlig penna. Han övar nu upp sig med skumgummi runt pennorna.

Innan Tugga Terrier så spelade de i olika tillfälliga band. Ulla och Nicke (han spelar orgel i Skallarna nu) och två till hade ett band ihop. Lena och Ulla spelade och spelar fortfarande i ett tjejband som bl.a har spelat på kvinnohuset.

— Där var det en tacksam publik, säger Lena och ler.

Ulla berättar varför hon började spela:
— Jag har ju alltid hållit på med musik i olika former, visgrupper, körer o.s.v. men utan att hitta en form som jag gillat, förrän vi började för ett år sen. Då kändes det att man hade lust och just att man gör sitt eget material. Det är inte förbestämt hur det ska låta, inget givet ideal som det är t.ex i körer.

De har båda spelat i tre år. Jag undrar om det är viktigt att det är ett tjejband:
— Nej, det viktiga är att det låter bra. Svarar Lena.
— Det var lättare att komma igång då vi hade stödet av varann, att det var vi som dominerade; fast i och för sig så var vi på samma plan som Nils (första trummisen). Man har ju väldigt dåligt självförtroende eftersom man inte är van vid att tjejer spelar Rock. Det blir lätt att man tycker att man inte kan nånting. Förklarar Ulla.

— Men för mig har kvinnorörelsen varit en förutsättning för att jag skulle börja spela bas överhuvudtaget. Fortsätter Lena. Då jag var 15 så var det inte en tjej som spelade något annat än “Für Elise” på piano. Men i kvinnorörelsen har jag träffat på tjejer som spelat elektriska instrument och så fått den där känslan av att jag kunde göra det själv. Så på det sättet är det här med kvinnorörelsen viktigt.

— När jag gick i gymnasiet så var det väldigt många som spelade. Det fanns en hyfsat fungerande musikförening i det lilla samhälle vi bodde i. Vi samlades några tjejer och spelade och hade bara kul. Det tjejbandet var en viktig platå. Min avgörande kick fick jag när jag spelade med Nicke. Han gjorde ingen skillnad för att jag var tjej. Men det är ju så att killarna har ett försprång på 10—20 år, som man har att hämta in. säger Ulla.

Varför finns det så få tjejband nu?

— Det är trögt att börja. Man har ju inga förebilder eller inte så många i Sverige i alla fall. Svarar Ulla.

Vad tycker ni om dem?

— Pink Champagne och Tant Strul har ju haft betydelse just för att de bevisade att tjejer kunde spela. Säger Lena och fortsätter: Fast jag tycker att det är jobbigt att sitta och säga att Tant Strul är bra bara för att det är ett tjejband. De är inte mina favoriter.

Punkens Betydelse?

— För mig hade den betydelse i och med att så många började att spela. Jag var för ung för att vara med då, jag kom med 4—5 år senare, då det fortfarande var igång. I musikföreningen var det så att alla skulle spela, så jag red på den vågen. Berättar Ulla.

Politik i texterna?

— Ja, men inte partipolitiskt. Det blir ju så om man har tänkt över huvud taget, det är oundvikligt. tycker Ulla.

— Jag skulle hemskt gärna vilja att vår musik kunde få den effekt som Nationalteatern eller Hoola Bandola hade på mig en gång i tiden. Den väckte mig politiskt. Det är ganska svårt, mest för att det är så ute. Det är ingen som vill höra på det nu; det är jävligt synd. Nu finns det något annat som är modernt och det produceras hur mycket som helst, dåligt och bra inom den svängen. Men politiska texter som inte är så jättebra, dom dömer man ut direkt. Som Strindbergs har väl försökt köra en politisk linje och de blir ju ofta angripna för det; för dåliga texter o.s.v. Ord missbrukas så mycket nu också, som solidaritet, kan man inte säga utan löjan. Det är ett ord som fortfarande är aktuellt men har getts en töntig stämpel. Man kan säga att all musik som spelas, som inte är kommersiell i och för sig är politisk. förklarar Lena.

Är Er musik konst?

Båda brister ut i skratt och Lena svarar: — Ja, det är den. Det är ju ett konstnärligt uttryck i första hand eftersom vi inte utgår från texterna utan musiken kommer oftast först. Man bör skriva texter som är korta och koncisa där orden korresponderar mot musiken. Att fånga en känsla så ren som möjligt och få stämningen i både text och musik; att man känner att det stämmer.

— Orden ska också vara musik. lägger Ulla till.

Vem skriver text och musik?

— Vi gör det bägge två. Från början skrev jag låtarna. Det är roligare nu när alla tre är med och bestämmer. Tycker Ulla.

— Det blir mer intressant att få ihop tre viljor istället för att en kommenderar ut hur de andra ska spela. Man spelar bättre om man varit med och hittat på grejorna från början. Vi har något grundtema när vi repar som vi bygger på. Det ligger i små pusselbitar som man lägger ihop. Säger Lena.

Hur är det med spelningar?

— Vi har haft 5 stycken. Tre med Nils och två med Fille. svarar Ulla. Det var tidsbegränsat med Fille, vi spelade bara ihop för de två spelningarna. Vi har inte haft nån trummis egentligen sedan Nils i maj, när han inte kunde spela längre. Nu har vi lånat Lunkan också… Han spelar med oss under tiden. Vi har spelat på solidaritetsfester, Bennyfester och så har vi haft en utekonsert på dagis. Det var på en föräldradag. Vi släpade ut grejorna och stod på en trappa (Tugga Terrier har sin replokal inrymd i ett dagis). Det var jävligt kul!

Lena fortsätter: — Det var verkligen tankeväckande. Ungarna var i 3—5 års åldern. Alla killar var helt extatiska, de sprang fram och tillbaka och slog på våra trummor när vi bar ut dem. Tjejerna höll sig undan och höll för öronen. Sen kom mickarna upp och då rusade tjejerna fram. De fattade att det där skulle de ha, det hade de sett på TV. Det var rätt så tragiskt. Killarna var otroligt upplivade av musiken medan tjejerna gick därifrån, man såg hur inborrat det där är och när man tänker på det så är det inte så konstigt att det finns så få tjejband.

Det roligaste med att spela?

— Jag spelar mycket för att spela ute. Det är tillfredställande att repa fast inte så kul. Det har blivit ett behov. Tycker Ulla.

— Jag tror att man ändrar det där efter ett tag. I början var det kul att bara plugga in sladden och få ett ljud. Sen kommer en period då man bara vill spela ute och testa låtarna och höra vad folk tycker. Så här generellt om spelande så tycker jag att det roligaste är att man gör det tillsammans med andra. Det är t.ex. skillnaden från att måla och andra konstnärliga uttryck. Avslutar Lena.

Vad är Ert mål med att spela?

— Det finns så många mål. Säger Lena. Ett är att peppa fler tjejer att spela, ett att visa att man kan, ett att skapa något, att få ett resultat av det man skapat, att bli bra.

Vill ni göra skivor?

Ulla svarar: — Ja, kanske så småningom. Vi har spelat in fyra låtar nu, på en tape. Man hör ju grejor som man inte hör när man repar. Det känns inte aktuellt än, det är spelningar som gäller nu.

Lena fortsätter: — En av anledningarna till att man vill spela in är att man vill ha det dokumenterat. För det är något som kan vara frustrerande med att spela, att det inte finns nånstans. Man kan aldrig ta fram och titta på det som en tavla. Då räcker det med att ha en demotape. Det känns bra att ha den för då kan man höra själv om låtarna inte håller o.s.v. Men om de håller så vill man ju gärna göra en skiva, så att de når ut till flera.

Vad tycker ni om musikställena i Stockholm?

— Ja, Ritz går jag ju sällan på. Tre Backar är ju bra och Ultra också. Säger Ulla.

— Både Tre Backar och Ultra ger ju en chans till nya band att få spela. Det behövs flera sådana ställen, det är helt klart bättre lokaler också, dom andra som finns är ju så små. För på dom stora ställena som Kolingsborg och Ritz, där kan man ju inte spela på eget initiativ, det är mera pretentiöst, tycker Lena.

Vill ni leva på musiken?

— Ja det är klart!!! säger Ulla övertygande.

— Det är klart att man vill kunna försörja sig på musiken, åtminstone delvis, eftersom man lägger ner så mycket tid på att spela. Eller som jag känner att jag inte kan lägga ner så mycket tid som jag skulle vilja eftersom jag har ett annat jobb. Det skulle underlätta om man åtminstone fick lite inkomst på att spela. Jag är civilingenjör på Svensk Byggtjänst. Just nu är jag redaktör för en tidning som vi har, en tidning som informerar om böcker. Så jag har väl hittat ett jobb som är så lite tekniskt som möjligt. Det var nog ett misstag att bli civilingenjör. Lena börjar skratta och fortsätter: — Det här jobbet är ju bra för jag får ju skriva och göra en tidning. Men jag valde fel när jag utbildade mig. Fast det kan ju vara bra och ha när man blir 40—50 år och förlegad rockstjärna.

Vad tycker ni om musikbranchen?

— Jag tycker den är tråkig. En märklig situation, att det finns en stil av musik som man tjänar pengar på och en annan… suckar Ulla.

— Jag tycker att största problemet är att musiken blir utslätad när banden blir större, om man kan säga så. Utan det egentliga problemet är att det är så genomkommersiellt från början på nåt sätt. Att det är så lite av den musik som finns i Sverige, som inte är kommersiell. Att det är så fruktansvärt svårt att kunna leva på musiken och kunna göra skivor. Jag har en känsla av att det är jävligt kontrollerat utav de stora kommersiella bolagen. säger Lena.

Är image något viktigt?

— Det är trist med den image som många svenska band kör med. Jag tycker att det viktiga är att satsa på att bli bra och inte på att bli häftig. svarar Ulla.

— Det är sällan som man ser ett svenskt band som egentligen vill ge publiken någonting. Man sätter på de där choserna innan man har fått nån respons från publiken. Det är inte så konstigt att Mick Jagger slänger ut sin svettiga skjorta till publiken, det är ju tre miljoner som ber om det, men när någon slänger ut sin svettiga skjorta när ingen jävel ber om det… Man måste bry sig om publiken, jag såg ett band för ett tag sedan och sångaren såg så hård ut, men han hade så fruktansvärt rädda ögon. Han vågade inte titta på någon i publiken under hela spelningen. Jag tycker att det blir själlöst då. Jag var och såg ett franskt band “telephone”, det var inte den sorts musik som vi spelar eller gillar direkt, men det var så häftigt för de var så otroligt schyssta på scen. Deras uppträdande var en spegelbild på den respons de fick av publiken. Berättar Lena.

Vad tycker ni är bra musik, Svensk och utländsk?

— Jag lyssnar sällan på några svenska band tyvärr. Svarar Lena.

— Syster Lycklig, det var det enda band som jag intresserat mig för i Sverige egentligen och Skallarna förstås, men de har ju inte spelat så mycket tyvärr. Syster Lycklig står ju för något nytt även om det är traditionella på sätt och vis. Det intressanta är att lyssna på nya grejor, men då behöver inte alla de nya grejorna vara nåt som man faller för. Hos Syster Lycklig var det främst Lunkans trumspel som var häftigt. Mitt stora favoritband är TC Matic. En stor kick var Unknown Gender. Det var ett viktigt band, jag längtar efter att dom skall komma tillbaka. Dels var det peppande att se att tjejer stod där och var helt självklara, att de hade rätt att spela för folk. De hade humor, inlevelse och intressant musik. Hennes basspel lyssnar jag mycket på. Sådär skulle jag kanske vilja spela. Sen finns ju Au Pairs… När vi börjat spela och hörde dem så tänkte vi; Så skulle man vilja spela.
Egentligen låter vi nog mest likt dem, tror jag. Det är det första band som man har lyssnat aktivt på, lyssnat vad varje instrument gör. Säger Lena och fortsätter:

— Det var otroligt skönt att basisten var tjej. Det är det där med identifikation som är så viktigt. Eftersom rocken är så mansdominerad så har det varit kickar att se tjejer spela.

— Där har jag haft det svårare med mitt gitarrspel. Jag vet fortfarande ingen tjej som spelar bra. Twilights gitarrist är bra men hon spelar en musik som jag är helt ointresserad av, så det ger mig ingenting. Det är ganska kämpigt, jag har lätt för att tappa självförtroendet emellanåt och undra vad det år jag står och gör. Jag spelar inte gitarr liksom. I början så löste jag det genom att betrakta mig som något slags halvkön och tog avstånd från tjejer och försökte bli så mycket Kille som möjligt. Men nu vet jag att jag vill vara tjej och då blir det genast svårare. Jag tror att killar som har försökt att ägna sig åt något “typiskt kvinnligt” kan förstå lite grand av det här.

— Andra musikaliska förebilder som jag har är Gang of Four, säger Lena. Vi låter nog inte så lika, men jag gillar den musiken med tung gitarr, tung bas och mycket trummor, melodiska trummor. Det här engelska soundet som The Cure och U2, är jag svag för, berättar Ulla. I Brända Barn tycker jag att trummorna var bra. The Bunch tycker jag har gått tillbaka rent musikaliskt, och det kan jag inte förstå. Jag tycker att Sator Codex var verkligen intressanta. Det var Energi.

— Det var jävligt roligt, fyller Lena i. Det var första gången på flera år som man hörde något svenskt som var intressant.

Hur skulle ni vilja beskriva er musik?

Ulla svarar: — Det är svårt. Meningen är att den ska vara aggressiv i alla fall. Det ska vara tung bas, tunga trummor och sparsam men täckande gitarr. Det ska vara rytmiskt intressant med framträdande puls.

Kan tjejer vara mer öppna för nya sound än killar som har “mallar”.

— Jo, det kan det nog vara, svarar Ulla. Jag tycker att det är svårt att säga att tjejer spelar en viss sorts musik, man har ju inga förebilder och då år det lättare hänt att man experimenterar lite mer.

Berätta om namnet Tugga Terrier!

— Det är bara något som är kul att säga, berättar Ulla. Det är Lena som äter terrier. (skratt)

— Jag är känd för att ha ätit upp en hel leksaksterrier när jag var liten, berättar Lena. Det är väl inte så att vi tyckte att den händelsen var så avgörande, men… Det är lagom kul utan att vara töntigt.

Har ni mött några fördomar mot tjejer som spelar?

— JA, säger båda i munnen på varandra och skrattar.

— Man får alltid höra en massa kommentarer, säger Lena.

De berättar en historia om när de kom hem till Brommaplan. efter att ha repat.Det var några killar i 17—18 års åldern som började skrika åt dem: “Tjejer kan inte spela rock”. — Vi sa inget utan skakade bara på huvudet och gick. Då sprang dom efter och fortsatte att skrika. En kille sprang ikapp oss: “Visa vad ni kan då”, “Ni kan inte spela”. Då sa Ulla: Vi har inte gitarrerna till att spela på utan för att slå småpojkar: Och så slog hon till honom med gitarren. Då tyckte killen att det inte var lika kul längre. Och då kom resten av killarna och en av dem var helt vansinnig… Han började käfta med Lena, men blev egnast osäker när hon käftade tillbaka och inte gav vika. Till slut sprang de iväg, när de märkte hur bortgjorda de blivit…

— Det var utan jämförelse det värsta. Då var man något förbannad. Fast såna här grejer hindrar ju inte en, det gör en bara mer bestämd, säger Lena avslutningsvis.